Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
De Nerval Lorca George Best


Ett år i Ivan D:s liv, del 34 (att springa för att stå still)

21 februari

Jag ska dränka moralen! Jag ska dränka den i saliv! Moralen, jag har genomskådat dig! Du är en demon i människors huvuden! Men finns du, verkligen? Existerar du på riktigt? Alls annat än som en demon? En demon som folk har skapat för att döma och fördöma! Moralen, jag ska dränka dig i nattvardsvin! Jag ska dränka dig i saliv! För mig skall ingen döma! Fördöm mig gärna, moralen! Dina domar bevisar att jag har rätt! Mitt saliv bevisar din existens! Ser du, hur din död är det enda som bevisar din existens! Ser du, det mänskliga i ditt jag? Ser du, demon, att människan har skapat dig; demon! Du är en mänsklig skapelse och därför mänsklig! Demon, jag ska dränka dig i saliv! Och, hur en enda man ensam kunde dränka moralen, det är vad folk om tusen år kommer att tala om!


22 februari

Roberto Arlt, vart håller du hus? Vart håller du hus när jag behöver dig? Död? Du är inte död!


23 februari

Det hysteriska beroendet av allt; den olyckliga kärleken till det absoluta. Självföraktet! Mina vacklande steg, min målmedvetna blick. Vart i litteraturen hör jag hemma? Hos författarna som skriver för att överleva eller hos författarna som överlever för att skriva? Berätta för mig! Fräls mig! Älska mig! Hata mig!


24 februari

Morsan ringde och var förbannad. Hon hade råkat komma över något som jag skrivit och sade till mig, \"det du skriver är för tungt för att jag ska orka läsa det\". Jag svarade att jag inte skriver för att hon ska läsa, eller för att någon alls ska läsa. Jag skriver för att lätta mitt hjärta, för att avlasta livets börda och med det, allt vad det innebär att vara vid insikt om sin existens men inte veta varför. Jag skriver för att överleva. Jag skriver för att återskapa mig själv, med orden måla ett självporträtt, en satansfigur, en Judas; ett alter ego som jag kan driva ut i öknen till att törsta ihjäl, för att sedan livnära mig på hans död. I sängen, på natten, inbilla mig själv att idag gjorde jag i alla fall någonting.


25 februari

Pennan är döden, vad skulle den annars vara? Den dödar tankar och lämnar ord som dess avtryck. Ser ni, den är ett vapen! Den är döden! Pappret är gravstenen och mina anteckningar tjänar ingenting annat till än att ristas in som gravskrift på min grav. Därför skriver jag. Det är motivet med mitt skrivande och anledningen till att jag fortfarande skriver, för att formulera den perfekta gravskriften, den som på samma gång definierar mitt förakt för kärleken och min kärlek till självföraktet; den som skildrar mitt liv som döende och min död som levande! Jag fortsätter skriva därför att jag ännu inte funnit den perfekta gravskriften. Jag letar. Jag gräver! Pennan är min spade! Det jag skriver på vägen dit, alla mina anteckningar; när jag formulerar den perfekta gravskriften kommer dom att ha spelat ut sin roll. När jag hittar den kommer jag att dö, för då har jag ingenting kvar att leva för, men endast någonting att dö för. Jag är en dödgrävare!


26 februari

Självmord finns inte, utan det är det ena jagets mord på det andra jaget. Ett mord av självförakt eller ett mord i självförsvar?


27 februari

Det absurda i livet. Det absurda i döden. Det absurda i att någonting kan komma ur ingenting och hur någonting kan förintas till ingenting. Det absurda i det absurda, finns det? Eller är absurdheten i sig det enda som inte är absurt? Nog måste det väl vara så! Att se det absurda som absurt är ett tecken på absurdhet i sig.


28 februari

Inte bara drivs författaren i sitt författarskap av självdestruktivitet, men författarskapet som sådant drivs av självdestruktivitet; varje ord, mening, anteckning ämnar att förinta litteraturen. Säg mig, varför skulle den annars skrivas ner? Den roll tjänar författarskapet, att föra sig själv till en plats där den inte längre behövs; där den har spelat ut sin roll! Ett sökande efter den perfekta världen, men i den perfekta världen behövs ingen litteratur! Litteraturen bygger på drömmar och misär och allt vad människorna fyller vakuumet mellan nuets misär och framtidens drömmar med. Litteraturen är ingenting annat än mellanrummet mellan verklighetens tristess och drömmarnas otillgänglighet och friktionen som bildas däremellan. I den perfekta världen har nuets verklighet intagit framtidens drömmar och det finns ingenting för människorna som lever där att drömma sig bort ifrån. Med andra ord, i den perfekta världen finns ingen litteratur.


29 februari

Idag när jag tänkte på mina anteckningar, hur det pirrade i magen varefter ett harmoniskt lugn infann sig i min kropp; en känsla av tillfredsställelse och som om jag visste att det jag skriver är precis vad jag vill skriva och även det jag inte vill skriva men skriver ner ändå passar in i det jag vill skildra; inte bara en författare som vet vad han vill men även en författare som tvivlar och tvekar, och nog är det så att det först och främst är just det jag vill skildra.


1 mars

Nuförtiden, försöka att foga ett socialt liv med ett författarliv och varje gång det sociala livet erbjuder mig några sekunders ensamhet, hur jag kastar mig över pennan som rovdjuret sitt offer och hur jag borrar pennan ner i pappret så att stora hål bildas och hur hålen på pappret är det som skildrar min relation till ensamheten; att jag har saknat den, att jag sannerligen har saknat den.


2 mars

Så mycket älskar jag livet att jag bjuder in döden, min största fiende, till att ta del av det, stå bredvid mig och se vad jag ser, förmå honom att förlåta mig för att jag ännu inte har beträtt hans revir, kastat mig i hans famn, kysst hans panna och hälsat honom vid hans riktiga namn.


3 mars

Döden som död, går det alls att betrakta döden som någonting annat än överlevnaden? Den stig varpå skalbaggen vandrar till sin grav? I dess fotspår lever jag mitt liv, överlever bara för att tids nog tyna bort.


4 mars

Jag tycker synd om dom som tycker synd om mig lika mycket som jag tycker synd om dom som beundrar mig. Att vilja vara någon som inte vill vara som sig själv? Dom snälla orden, applåderna och handklappen; allt det där förkunnar bara den totala olikheten mellan mig och dom. Beundrare, så stor är olikheten att jag för länge sedan har gett upp hoppet om att ni förstår eller någonsin kommer att kunna förmå att förstå mig. Beundrare, sluta beundra mig! Beundrare, hata mig och vi kan tala med varandra på samma språk. Vi kan titta varandra i ögonen och jag kan tala om för er hur mycket jag föraktar er, i goda vänners lag.


5 mars

Vad komiskt, att dom människor som inte passar in i samtiden i framtiden kommer att symbolisera den.


6 mars

Min dagbok är inte bara min dagbok, utan en hel generations dagböcker, men mitt lidande är endast mitt. Smärtan är inte min bara min smärta, utan en hel tidsålders smärta. Jag bär den på mina axlar och vandrar med den som en våldtäktsdömd genom stan, till att stenas av deras blickar och till att skrattas åt. På så sätt, mitt lidande är inte endast mitt, men endast jag lider av det, tidens lidande; det lidande som utmärker min samtid, min samtida generation. En symbol och i ett ursinne, ett lidandets frustration, skriver jag mina dagboksanteckningar om en samtid och en samtida generation som vandrar runt i en värld av ruiner, till att rensa upp vad Nietzsche och existentialisterna rev ner och lämnade kvar. Vilsna och förvirrade irrar vi runt, var och en av oss strandsatta på våra egna öde öar, fångade i våra friheters tvång, valens ansvar. Som en fossil från forna dagar, sådana är våra fotavtryck, bekräftande, vittnande om dilemmat vi har haft och helvetet vi har utstått sedan Nietzsche dödade gud men inte förmådde at döda vår gudstro. Hur kan det komma sig att i en generation av sex miljarder människor, det endast är jag som lider? Och hur jag lider, endast därför att jag anser mig vara den enda som lider och hur lidandet för mig är utanförskapet; att vara den enda som lider! Att vara den enda som skriver i en värld av döda själar, till at leta efter liv i deras blickar för att överhuvudtaget ha någonting att skriva om. Och om jag hittar liv, döda det och begrava det i ännu en anteckning om lidande. Döda det! Skriva om det! Skriva, till varje pris skriva; för att göra mig av med lidandet och göra mig av med lidandet för att passa in. Passa in vart då? Passa in i en värld av döda sälar!


7 mars

Att med dagböckerna skapa ett alter ego, återskapa sig själv, distansera sig från spegelbilden, teckna av och teckna om; så att dagböckerna i själva verket inte är en dagbok och spegeln inte längre en spegel, utan en främlings möte med en annan främling och dialogen dem emellan.


8 mars

Det må så vara att mina dagböcker är uppdiktade i den meningen att dom inte stämmer överens med verkligheten. Men det beror inte så mycket på att jag verkligen inte har upplevt dom känslor jag har skriver ner, utan på att jag allt som oftast levt i fantasin.


9 mars

Jag är unik i det att jag är den enda om är unik, detta är den insikt som jag måste hålla fast vid. Vad skulle annars ge mig rätten att skriva? Och, vad som är unikt med mig, är att jag anser mig vara unik; den enda unika. Inte nog med det, men att jag anser mig vara den enda som anser sig vara unik. Vad detta medför, hur jag ser omvärlden som en grå klump. Om den gråa klumpen som grå klump har jag ingenting att skriva om, den är endast grå, i avsaknad av nyanser, och om det finns ingenting mer att tillägga. Vad som återstår att skriva om är spegelbilden, min relation till mig själv och min relation till omvärlden. Hur som helst och vad jag än skriver om, så är det ett självporträtt jag tecknar ner. Det enda självporträttet av den enda levande människan. Självporträtterande, därför levande och levande endast som självporträtterande. Det enda självporträttet! Den enda levande människan! Varför skulle jag annars göra mig mödan värd att självporträttera? Om det inte vore för att jag känner ett ansvar inför framtida generationer, för dom att kunna se, liksom ett minne; hur vi levde, att vi levde, om vi levde och varför vi dog. Summa summarum, jag självporträtterar därför att jag är den enda som självporträtterar och jag självporträtterar därför att jag ingenting annat levande har att måla av.


10 mars

Inte meningen med livet, men meningen med att hitta en mening med livet. Förkunnar det inte det meningslösa i det meningsfulla? Hör hur gudarna skrattar åt oss! Nog skrattar dom! Hör ni inte? Ni hör, men för er ljuder det som musik och ni låter dansa till det! För mig väsnas det som oljud; som skratt, som hånskratt! - Och jag låter överrösta den med skratt, mitt skratt; ett hånskratt åt er! Ni dansar ännu mer! Nej, ni dansar inte! Åt helvete att ni dansar! Ni stannar upp och ni stirrar på mig, grundligt från topp till tå, varpå ni säger; \"men du är ingen gud!\". Jag är ingen gud! Åt helvete att jag är en gud! Men jag är gudomlig i viss mån och gudomlig endast i det att jag skrattar åt er! Detta har jag gemensamt med gudarna, mitt förakt för er! Min gudomlighet! Och vad som skiljer oss åt, mig och gudarna, är att ni ser gudarna som Gudar medan ni ser mig som djävulen.


11 mars

Om det finns en djävulsvariant av Messias, en satans utsända son; så är det en människa som utger sig för att vara Messias men som ingen tror på.


12 mars

Daumal, de Nerval?


13 mars

Jag skriver därför att jag tror att jag har någonting att säga, eller ingenting att säga. Jag skriver eftersom jag anser att rätten att skriva och skrika och gråta aldrig får begränsas till dom som har någonting att säga, någonting att förmedla, någonting att sörja. Jag skriver för att jag vill säga till människorna som ingenting har att sörja, gråt! Sörj över det! Sörj över det faktum att ni ingenting har att sörja! Jag kan inte finna någonting sorgligare än det! Jag lär människor att gråta! Jag lär människor att lida.


14 mars

Känslan av att vakna upp på natten av ljudet från sirener som ljuder på håll och för några sekunder var säker på att det är en själv dom letar efter.


15 mars

En tanke igen, jag tappade bort den. Så för det, jag idag tänker jag inte skriva någonting för den borttappade tanken att se hålet i min dagbok, få dåligt samvete, och kanske återvända hem igen.


16 mars

Att skriva, som i ett vakuum. Kommer någon att läsa mina anteckningar? Kommer någon någonsin förstå att jag har kämpat, levt och i viss mån överlevt? Som om pennan var den flöjten det en gång talades om, flöjten som bara den som spelade den kunde höra.


17 mars

Vi satt mitt emot varandra och jag såg oss som gamla och hur vi som gamla satt vid samma bord och samtalade om samtalet vi hade idag och skrattade och slog oss för våra pannor och sade till varandra, \"hur unga vi var, hur unga och oförståndiga vi var på den tiden\".


18 mars

Men min barndom, när jag tänker på den, då tänker jag inte på den som en tid jag minns eller inte kan minnas, men som en tid jag glömt men inte kan förtränga. Liksom en staty står jag bredvid den och förmår inte att ta mig därifrån och, även om jag vänder den ryggen till, vittnar dess skugga om att den fortfarande finns kvar. Man skulle kunna tänka sig att det blir bättre när mörkret faller, men hur kan man egentligen tro det? Hur kan man tro att för skuggans barn, det nattliga mörkret kommer som en befrielse och inte som skuggorna intensifierade?


19 mars

Min barndom, svart! Jag var osäker på allt, även på osäkerheten som sådan. Jag är äldre nu och fortfarande osäker, men åtminstone är jag säker på osäkerheten. Den har blivit liksom en trygghet, en trogen vän eller en trogen fiende, så i alla fall trogen.


20 mars

Jag var på konstutställning idag. Jag kastade mig in i varje tavla. Jag drack färgerna. Jag smekte ramarna, konstnärernas kinder; jag klappade dom! Jag kysste dom! Jag lovprisade konstnärerna som målat sådana sköna konstverk bara för att jag skulle få ta del av dom! I flera timmar gick jag runt i hallarna, slungades från vägg till vägg, utmärglad! Utmattad! När megafonen för sjunde och sista gången lät meddela att utställningen stängde och att det var dags för mig att gå därifrån, släntrade, hasade, drog jag mina ben efter mig, motvilligt, mållös, mot utgången. När jag kom ut var det mörkt. Jag kände mig som en halv människa, som om den andra halvan av mig hade lämnats kvar därinne, och mot natthimmeln sträckte jag ut mina sträckta armar och skrek; \"vart är Dregas balettdansöser när jag behöver dom?\".


21 mars

Likt en valp som jagar sin egen svans, så känner jag mig när jag skriver, liksom det enda jag vill skriva om, det enda jag vill skildra, är mig själv som inte skrivande, aldrig skrivande, aldrig någonsin skrivande. Varför skulle jag skriva om mig själv som skrivande? Författarskapet är falskt och mitt skrivande jag endast ett påhitt som jag har hittat på för att skildra mitt riktiga jag; mig själv som inte skrivande.


22 mars

Hur farten i mina dikter begränsas av långsamheten i mitt skrivande. Jag skriver för långsamt. Jag hinner inte fånga orden som droppar ner framför mig. Jag hinner inte fånga tankarna som tankar, liksom långsamheten i mitt skrivande begränsar mig till att endast skildra dom droppande dropparna som pölar på marken. Hade jag bara skrivit snabbare, åt helvete; jag hade kunnat skriva dikter om ljusets hastighet! Jag hade kunnat skriva dikter om ljusets hastighet som om jag var där, som om jag visste vad jag snackade om! Folk som hade läst mina dikter skulle ha kastats iväg och sugits upp i en tornado! I en tornado? Endast i en tornado? Nej, i tusentals tornados! Men jag kan inte skriva snabbt. Jag skriver långsamt, så istället för dikter; anteckningar skildrande stillheten, för läsarna att förstå min fart, mina tankars fart, som sträckan mellan anteckningarna, strecken mellan punkterna och hastigheten med vilken jag transporteras från en anteckning till en annan anteckning.


23 mars

Jag är en samlare. Mina dagböcker är ett samlingsverk av tankar.


24 mars

Hjärnan död. Famlande i vakuum. Inte skrivande, i ordets riktiga betydelse, men snarare svamlande.


25 mars

Människans dubbelnatur och tyska lyriker.


26 mars

Mina anteckningar och min misär; lekandet med ord. Nog leker jag, men mitt lekande har som enda syfte att frambringa och uttyda allvaret. När jag skriver mina anteckningar är det inte bara ett porträtt av tidens gång, men snarare en skiss av ett ideal, ett diktarens ideal; den ideala diktaren. Dagboken är mitt försök att fånga detta ideal och att anamma det.


27 mars

Det ironiska i att en ung kille en gång skickade ett brev till Rilke, i vilket han frågade Rilke hur han skulle göra för att lyckas bli en stor poet. Som om poet alls är någonting man blir och inte någonting man föds till. Men inte bara det, utan att ordet \'lyckas\' ör totalt missvisande; för inte är det på något annat sätt än att poesi är misslyckandet och en poet är någon som ständigt misslyckas, gång på gång, likt ett skyfall av upprepade misslyckanden. Och hur poeten efter dom ständiga misslyckandena inte har mage nog, eller hjärta nog, eller förmåga alls att skriva om något annat än misslyckandena, det är hans värld och hans enda delaktighet i omvärlden; misslyckandet att vara en del av den och att passa in. Så han skriver om misslyckandet, för det ingenting annat finns att skriva om. Men, även med att skildra misslyckandet misslyckas han. Detta, det misslyckade misslyckandet, är det ultimata misslyckandet; på sitt sätt ett lyckande och på alla sätt hans enda relation till lyckandet; att misslyckas så fatalt att det fatala i sig blir ett lyckande!


28 mars

Så utmattad var jag idag att jag sade till tankarna, \"snälla, lämna mig ifred för jag orkar inte längre lyfta pennans tyngd\".


29 mars

En fobi för verkligheten, är det vad alla konstnärer har gemensamt? Kanske ska man se det så, att skräcken för verkligheten, är innebörden och förkunnandet av att verkligen se den och ha sett den i sitt verkliga sken.


30 mars

Föraktar jag mig själv för att jag är verklig eller är jag verklig endast då jag självföraktar, och i så fall; föraktar jag i själva verket verkligheten och endast den?


31 mars

Lever jag, verkligen?


1 april

Nej, jag ska aldrig slå mig ner, aldrig slå mig till ro, aldrig sluta söka; men gräva, gräva, gräva! Efter, efter vad då? Efter allting! En dödgrävare på drift! Levande begravd? Att gräva sin egen grav och kalla det för tidsfördriv, det hade väl varit något! Något? Allting! Artaud, kommer jag någonsin finna dig? Död? Levande! Och om jag hittar dig, hade du då skrattat åt mig? Hade du vänt din andra kind till och med bistra blickar bett mig lämna dig ifred? Hade du alls låtit mig finna dig? Och om jag verkligen finner dig, hade du alls framstått som någonting annat än min spegelbild? André Breton, vart är du? Träd fram! Fräls mig! Jag behöver dig! Men du gömmer dig! Och om jag hittar dig, hur du då hade framstått som ingenting annat än ännu en dröm? Ser ni? Ser ni hur sakerna jag söker efter är sakerna jag aldrig kommer att hitta, eller som jag kommer att hitta men aldrig inse att jag hittat! Därför fortsätta leta, dömd och fördömd till att begravas levande och kalla det för tidsfördriv!


2 april

Inatt, i mer behov än någonsin av att hitta den formeln till varför det jag skriver är bra. Formeln som förkunnar storheten, min storhet! Inte storheten som storhet, ingenting sådant! Men som, formeln som ger mig en anledning till att stoltsera med insikten av att inte ha någonting att stoltsera med; att triumfera med nederlaget!


3 april

K. berättade för mig om Schiele, visade några av hans tavlor och citerade några av hans anteckningar. Jag drabbades av feber, som jag alltid drabbas av feber när jag kommer i kontakt med personer som jag tidigare varit helt obekanta med men som jag från ögonblicket då våra blickar möts för första gången vet att jag kommer att leva hela mitt resterande liv med, troget vandra vid deras sida, maktlöst och handfallet ta del av deras misär och olyckor. Och hur jag kommer att sörja, liksom en gammal man sörjer sin bortgångna hund, varje ensam promenad då jag inte har någon att dela mina tankar med, men samtidigt känna gemenskapen i ensamheten; därför att jag vet att dom måste ha känt samma ensamhet som jag, lidit och pinats - var annars skulle vår samhörighet ha sitt ursprung? Jag lyssnade på K. när hon citerade Schiele och jag tittade på hans konstverk och jag tittade på henne när hon tittade på Schieles konstverk och jag kunde inte låta bli att känna en slags förbittring, som om jag vill skrika till henne i raseri, \"vad som för dig bara är en krydda i tillvaron, för mig är ett nytt liv, från vars stop och avgrund jag huvudstupa måste kasta mig ner\". Och hur jag, liksom rörde fingrarna över hans anteckningar, som om jag sade till honom; \"Herr Schiele, är det inte märkligt att vi aldrig tidigare samtalat när vi föddes och växt upp under samma tak?\".


4 april

Varför inte ha en rak syn på känslorna? Att se kärlekens syfte att älska, lyckans att vara lycklig, livets att leva. Nej, en sådan rak syn kommer vi aldrig att kunna ha, därför att vi måste vända och vrida, gömma och förtränga att dödens syfte skulle vara att vara död. Att se det så är att se livet som meningslöst och medföljande också, alla känslorna. Att inte se döden som död, är att i alla lägen och på alla sätt förakta den raka synen för dess rakhet.


5 april

Att se det så, att den mänskliga kärleken är ett sätt för människan att lära känna den gudomliga kärleken; och att vi, när vi älskar varandra, liksom övar vår kärlek som barn som lär sig cykla först använder stödhjul.


6 april

Tankar, likt kratrar. Genom mitt skrivande, granska kratrarna. På inget annat sätt kan jag ta del av tankarna, än som hålen dom skapat, förödelsen vid nedslagsplatsen; askan dom lämnat efter sig. Till exempel, hur jag igår, precis innan jag somnade, fick ett enormt eldklot till tanke störtande emot mig, förblindades av det och när jag senare vaknade upp, fortfarande var för förblindad för att kunna se någonting alls.


7 april

Inte sovit på två dygn. Håller jag slutligen på att bli galen? Jag skriver dikter på spanska! Vilket hån! Orden, varför vill ni inte längre ha mig? Ni vill inte ha mig! Varför skrattar ni åt mig? Ni skrattar åt mig! Inte nog med att ni inte längre vill ha mig, men ni skrattar åt mig! Ser ni inte att jag behöver er? Jag behöver er! Jag har tappat allt. Jag har tappat allt! Det jag skriver nu, är dom sista dropparna kramade fram ur en sedan länge uttorkad trasa. En möglig trasa! Mitt återanvända saliv! Och när inga droppar längre finns att krama fram, döden kommer att komma för att hämta mig. Jag ser den närma sig på håll, den skyndar inte! Döden har inte bråttom! Den ser mig som ett slaget barn, ett redan vunnet slag och den gör sig inte mödan värd att raska på. Och vem kan klandra den, jag lever ju inte ens längre! Den tar sin tid och vandrar långsamt fram, nonchalant, med händerna i fickorna. Vilket hån! Om jag så bara hade haft orden kvar att gömma mig bakom, kamouflera mig, klä ut mig till en levande man, men inte! Döden, jag är inte värd ens att hålla i din hand! Döden, jag har inte ens levt! Döden, jag är inte värd att dö!


8 april

Kyrkogårdar döpta efter människor som först dog för dom som levande och nu lever kvar för dom döda.


9 april

Hur dom stabilaste kryckorna är dom som är klumpigast att bära, och hur dom perfekt stabila kryckorna är omöjliga att flytta, liksom en metafor för mitt skrivande; hur jag med pennan skapar det perfekta livet utan att kunna ta del av det, utan att kunna leva det! \"Varför\", frågar ni, \"varför skapa något man inte kan ta del utav?\" I tidsfördriv, mitt herrskap, av tidsfördriv! Det är mitt svar. men kanske är det inte hela sanningen, för vad jag försöker att skapa är också någonting för mig värt att vänta på, liksom en berg av krut på vilket jag står och väntar på blixten att slå ner.


10 april

Hur varje konstnär är dömd till att misslyckas, därför att hans konstverk måste skapas utav ambitionen och illusionen om den perfekta konsten, men misslyckas därför att den perfekta konsten är en perfekt värld där perfektion överhuvudtaget inte eftersträvas, för varför ska man eftersträva något man redan har? Är inte perfektion ett tillstånd då ingenting alls eftersträvas? Och, om så, varför skulle man vilja eftersträva ett sådant tillstånd? Att springa för att stå still?


11 april

Rökning som beroende, är lika mycket ett beroende av beroendet som sådant, som av cigaretterna i sig.


12 april

Författarskapet bygger alltid på utanförskapet!


13 april

Men jag behöver pennan mer än någon annan, och så mycket och så gränslöst att jag inbillar mig att den behöver mig. Jag måste skapa en motvikt, en balans. Jag måste skapa en balans för att någon gång, om någonsin, kunna resa mig upp och vandra därifrån; vandra bort från mig själv. Det är vad jag väntar på, och det är därför jag skriver.


14 april

Inte skrivit på fem dagar, döende? Döende!


15 april

Om mitt egna misslyckande, det ska jag ägna mitt resterande liv åt. Som om jag förutsatte det och genom att förutsätta det, förkunnar det. För att jag vet att det är genom att handskas med misslyckandet och låta skildra det, bara genom mitt sätt att vara på, som jag alls ska kunna nå det lyckande som är stort nog och vackert i sig att kunna rymma misslyckandet och samtidigt reflektera mig i sin spegelbild.


16 april

Men så är det inte heller, inte ett förakt för människan som mänsklig; nej, ett förakt för människan som omänsklig! För människan som djur! För människan som lycklig! För människan som endast genom att vara lycklig anser sig vara mänsklig! Hur kommer det då sig - lycklig människor, kan ni svara på det - att dom enda egentligt mänskliga människorna är dom som sitter vakna hela nätterna, vränger sina hjärtan ut och in, sina hudar, kroppar, själar ut och in! Till att skåda och beskåda sina spegelbilder som universums svarta hål, dränka spegelglaset med tårar och saliv, skildra vad dom ser med ögon och pupiller böljande som stormiga hav, våndas, pinas för varje ord som skrivs ner, men fortsätta ändå och aldrig, aldrig ge upp! Och när någon frågar dom varför dom skriver, varför dom alls skriver, så svarar dom med tystnaden, en böjd rygg, två hopsjunkna axlar och en dyster blick som skär igenom allt som rör sig. Den blicken och endast den, är det mänskliga! Det vilsna, förvirrade; den totala frånvaron av en insikt alls, en vetskap alls om vad vi gör här, i denna värld, sida vid sida med kunskapen om att vi är här.


17 april

Man kan inte bygga ett sjunkande skepp. Man måste först bygga ett skepp och sedan sänka det. Hade man kunnat bygga ett sjunkande skepp, hade jag gjort det. Nu måste jag bygga upp min självbild, mitt alter ego, putsa spegeln för att sedan krossa den, rasera spegelbilden och livnära mig på mitt alter egos död; liksom den svarta änkan äter upp sin man när befruktat henne.


18 april

Det är tron på mitt egna geni, inte är det en sådan tro. Men en genuin tro på min egna unikhet. Det handlar inte om mig! Jag har sett hos stora författare, jag har jämfört dom och jag har hittat en gemensam nämnare; deras obevekliga, liksom medfödda tro på sina egna genialiteter. Och vad skriver dom om? Sina egna genier! Som om dom vore missförstådda! Är tron på sitt eget geni ett tecken på genialitet? Eller är det dårskap? Vart går gränsen? Den gränsen går inte att dra! Men att tro på sitt egna geni, endast så skapas den komplexitet i själen varur all genialitet är sprungen ur. Med det också sagt, att varenda genialiskt verk handlar om denna tro; liksom förklädda genier stående framför speglar till förbanna omvärlden för dess dårskap!


19 april

Igår, vi var som främlingar för varandra. Du sa, \"du är som en främling för mig\". Jag svarade, \"jag vet, hur jag vet, därför att jag också är en främling inför mig själv.\".


20 april

En god människa, en människa som om det hade funnits en klonad kopia av henne och som, om dom hade träffats, hade blivit vän med henne.


21 april

Hur verkligheten framstår inför mig som overklig.


22 april

I vilket sammanhang jag skriver mina ord och om mina dagböcker alls följer en röd tråd; nog måste dom följa en röd tråd! Det är jag som skriver dom! Och om dom inte följer en röd tråd, låt se mitt jag som den röda tråden, min haffliga handstil och mitt saliv.


23 april

Hur jag som barn låg vaken långt in på natten, tänkande på alfabetet och förundrad över det faktum att \'N\' var efter \'M\' i alfabetet.


24 april

Ett geni är alltid missförstått därför att själva genialiteten ligger i att anse sig vara missförstådd när man i själva verket inte är det. En människa som anser sig vara missförstådd är alltid missförstådd och ett geni är alltid missförstått, därför att det geniala är skapandet av missförståndet. Att tro sig vara missförstådd och därför vara det; vad är genialiskt om inte det?


25 april

Mitt enda mål med mitt liv, att överleva.


26 april

Skrivit igen. Tillfreds.


27 april

Biljardbaren, det är ett ställe där ölen kostar tio spänn och folk tittar varandra i ögonen med jämlikhet. Visst är det vackert? Men det är inte det, utan att sådan skönhet blottar människors liv, och vad dom blottar är utdöendet, bortmynnandet, slocknandet; folket som blev kvar när det sista tåget lämnade stationen. Och man tittar sig själv i spegeln och spegelbilden skriker, \"dra, spring, bli inte kvar!\". Det är också den enda skönheten man kan ta del utav, den av att springa därifrån och känslan av att inte vara som dom; känslan av liv.


28 april

Hur mina ord faller mot pappret som regndroppar mot stilla hav. Jag väcker dåtidens poeter till liv igen! Poesin bär jag på mina skuldror som Jesus bar korset! Pinad, offrad; vem kan säga att jag inte sjöng? Vem kan säga att jag inte sjöng!


29 april

Ingenting skrivit, förutom några ord på en lapp som jag ämnade att ge till V., fast inte gav: \"Inom mig, en själ som vill ut, en hel värld; världen som jag föreställer mig den och hur jag i den ser indikationer på att det inte är en värld i sig, men endast min föreställning och liksom, hur jag på senare tid har svårt att inte föreställa mig den som något annat än en föreställning; en tickande bomb! Ett ägg som är på väg att kläckas! En fjäril i sin puppa!


30 april

I det stora hela, olycklig med min situation. Lycklig med dom lyckliga och därför olycklig. På det sättet olycklig, därför att för varje leende jag ser, jag känner att jag inte kan dela lyckan och olycklig därför att för varje leende jag ler, min inre röst till mig säger: \'det där är inte du\'. Nog, för att jag inte redan visste, men varför hela tiden behöva påminnas om det, och med varje påminnelse göra det hela så uppenbart, att jag inte, och på inga sätt, föddes för att ha det bra, behagas av det behagliga, njuta av lyckan och för att, när dom lyckliga människorna lägger sina armar över mina axlar, le dom i ögonen och säga: \'vad bra vi har det, vad lyckliga vi är!\'. Nej, jag föddes för att spotta blod! Jag föddes för att lida! Och jag lever för att dö1 Jag föddes för att skriva om mitt liv och för att leva ett sådant liv att när jag väl dör, och efter min död, folket ska läsa mina dagboksanteckningar liksom en skildring av döden, liksom ett dödens självporträtt.


1 maj

Intressant tanke som kom till mig igår, just innan jag somnade; att verkligheten, sådan som vi ser den, är guds drömmar och att våra drömmar är guds verklighet. Är det därför vi inte kan se honom och, om det är så, kan heller han alls se oss? Kanske är det så, att gud inte övergett oss, men endast tappat bort oss? Kanske vaknade han aldrig efter den sjunde dagens sömn? Kanske har han inte vaknat än! Kanske är det onda ingenting annat än våra försöka att väcka honom! Nog måste det vara så? Nog måste det vara så! Tankens skönhet är i sig för tilltalande för att inte låtas skriva ner.


2 maj

Hålla kvar, tron på mitt egna geni! Vad skulle jag annars tro på? Hålla kvar, mitt självförakt! Vad skulle annars tända mina blickar? Blicken, fästa den på spegeln till att stirra igenom den och bland min kropps alla sår, det torkade blodet och ärrens formationer, skönja natthimmelns stjärnor till att se världen, rymden, universum som mig själv och se mig själv som universum; vad skulle mina blickars eld annars vara värd?


3 maj

Att veta att man inte är död utesluter inte vetskapen om att man verkligen lever.


4 maj

Om jag hade målat en tavla nu, jag hade skurit penslarna genom tavelduken! Blandat färgerna med saliv, skrattat! Gråtit! Jag hade försökt få tavlan att skildra mig själv till sådan grad att det skulle te sig uppenbart för betraktaren när den betraktar tavlan att vad jag ville skildra inte var någonting annat än viljan att skildra, och hur ska man skildra något sådant på ett annat sätt alls än att skapa ingenting, skapa \'ingenting\', och kalla det för självporträtt, kalla det för \'självporträtt\'.


5 maj

Är viljan att skapa, en skapad vilja?


6 maj

Ja, vi väntar! Vad väntar vi på? Vi väntar på någonting att vänta på! Någonting som rättfärdigar vårat väntande, som om det inte redan hade varit rättfärdigat. Vi väntar på rättfärdigandet, som vi springer i hela våra liv; springer för att stå still.


7 maj

Att minnas känslor är att känna dom. Vi kan inte minnas känslor, men endast återuppleva dom.


8 maj

En bok om en stad som skildrar stadens invånare så bra att den formar om dem till motsatsen och tids nog blir boken utskrattad. Dom säger att boken ljuger, när det i själva verket är dom själva som ljuger och snart skildrar staden ingenting annat än den utskrattade författaren.


9 maj

Han som var klassens clown sitter på parkbänkar i stan nu och folk gör grimaser åt honom.


10 maj

Inte ork att sträcka mig efter tankar, som jag vore en rymdforskare i dimmigt väder, en arkeolog med immiga glasögon; så kvar för mig att göra, skriva om imman! Skriva om dimman! Att skriva om att inte orka skriva, nog härstammar det från samma paradox som följer liksom en röd tråd genom samtliga mina anteckningar och höljer min spegelbild höljd nog för mig att aldrig känna igen spegelbilden så att jag heller aldrig vet om jag verkligen lever eller om allt bara ör en dröm.


11 maj

Att vilja vara någon som inte vill vara sig själv; att skratta i spegeln. Att skratta alls! Att gråta, svära och förlåta i spegeln. Att skriva dagböcker om att inte kunna skriva; att skriva alls! Att hata kärleken, men förneka hatet sin kärlek. Att förbanna dom förbannade; att älska dom älskade. Att älska dom som hatade! Att prisa dom som led. Att älska självföraktet; att förakta dom som inte föraktar. Att applådera dom missförstådda för dom missförstådda att missförstå sig själva och kanske bli förstådda, vilken tragedi. Att gifta sig för att få knulla; att knulla alls! Att älska gud och hata satan!


12 maj

Trött, så himla trött, på folk som beklagar sig över att dom inte kan skriva. Jag skriver inte därför att jag anser att jag kan, men därför att jag anser att skrivandet inte handlar om att kunna eller inte kunna. Jag är här för att bevisa det. Jag är dom odugligas företrädare! Jag företräder dom förrådda! Dom som aldrig gav sig själva någon chans. Dom som aldrig ens försökte. Dom som förrådde sig själva. Jag skriker till dom: \"att inte skriva är att inte kunna tänka, och för att ens ha kommit fram till slutsatsen om att man inte kan skriva så måste man ha tänkt\". Jag är snäll mot dom. Jag talar i behärskad ton. Jag vacklar inför dom. Jag spelar svag. Jag spelar svag därför att dom ska titta på mig och tänka för sig själva, att \"om han kan, så varför inte jag?\". Men jag är falsk egentligen. Jag är inte svag. Egentligen vill jag skrika till dom, att \"häng er, ni värdelösa människor som inte anser er kunna skriva och därför inte skriver! Vad skulle ni säga om en bäbis som ni ber lära sig gå skulle svara er, \'nej, för jag kan inte gå!\'? Skulle ni luta er tillbaka då och lämna bäbisen ifred? Ska jag lämnar er ifred? Varför skulle jag lämna er ifred? Vad begär ni av mig? Att jag ska stå med armarna i kors och se hur generation efter generation av lealösa, harmlösa, döende mänskohop tynar bort? Nej, just det! Så skriv!\". Men jag skriker inte så. Jag skriker inte så därför att jag vet att om jag hade skrikit så hade dom beundrat mig för min styrka och dom hade känt sig svaga i sin beundran och dom hade tänkt för sig själva, att \"så där skulle jag aldrig själv kunna skrika\". Beundran gör människor svaga, därför beundrar folk oftast dom som föraktar dom. Jag vill inte att folk ska beundra mig. Jag måste spela svag. Jag skriver för att vara snäll. Jag skriver för att rädda världen.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 834 gånger och applåderad av 6 personer
Utvald text
Publicerad 2008-04-13 22:25



Bookmark and Share


  isidore
Det är ju så bra
2008-05-21

  isidore
George best! Hahahahaha...
2008-04-14

    FAsA
Riktigt läsvärt, tyvärr orkade jag inte läsa hela men det betyder inte att jag inte kommer göra det senare.

Texten behandlar väldigt tunga ämnen på ett intressant sätt och textjaget för ett väldigt intressant resonemang.

Älskade 26e februari. Väldigt problematiserande om identitet :)

Är nog tvungen att bokmärka detta.
2008-04-13
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino