Nu har jag inte skrivit dagbok på någon dag. Vilket inte spelar någon roll, i och med att jag inte tror att någon läser min dagbok. Vilket är rätt enligt karman, i och med att jag inte läser någon annans dagbok här på poeter.se.
Jag har den karman att kommenterar jag sju dikter, ska sju stycken kommentera mina dikter.
Därför tror jag inte på kändisar, för flera hundra människor kan vara fascinerade och älska dem, men de älskar knappast hundra människor.

Så därför slopas min karma-idé ganska fort.

Jag tänker för mycket, det är det som är problemet. Enligt en undersökning använder vi bara 5% av hjärnan i taget. Vilket innebär att på ett dygn använder vi vår hela hjärnkapacitet i ... 52 minuter. Jag skulle tippa att jag använder min hjärna lite mer. Jag tänker för mycket.

Jag dagdrömmer mycket. Ibland samma dröm, om och om igen. Och tänker samma mening om och om igen. Och på samma sak. Vissa meningar dyker upp i huvudet mer än andra. Oftast på saker jag inte vill tänka på.

Och det är så med dåliga saker. De händer. Men istället för att göra som normala människor gör, bli arg eller så, så märker jag det genom att jag stannar upp, blundar och tänker \"Det hade varit ganska lätt att bara dö nu. Bara fly från problemen\". Och är det bara något litet som hänt blir jag ärg på mig själv för att jag tänker så. Om det är riktigt hemskt kan jag inte komma på något bra argument för att stanna. Dock lever jag ju fortfarande, right?

Jag skär mig i fingret en gång varje gång jag gråter. Det är min hemlighet, och jag gör det bara när jag gråter så mycket att jag knappt kan andas. Vilket inte är så ofta. Kanske tre gånger om året eller så.
Jag skriver upp varför jag gråter då också. Bara för att jag ska kunna redovisa det en dag.
\"Titta, så här många gånger har jag gråtit över dig, mamma. Är du nöjd, nu?\" ska jag säga. Och hämnden ska vara ljuv.
För det är oftast därför jag måste ta fram det där pappret och notera dagens datum, anledning och person.
Sen jag började med det har jag bara skärt i fingret en gång. Det var i höstas. Det var helt svart då. Den kvällen var det helt svart. Och jag kunde inte sluta gråta. Jag försökte verkligen, men det gick inte. Det var helt. Helt hemskt.
Gången innan dess var faktiskt inte över mamma.
Det var över en helt annan sak. Dock grät jag i flera timmar. Nu i efterhand vet jag varför. Men jag vågar inte skriva det här.

Men nu vill jag inte tänka mer på det. Kommer inte ens ihåg varför jag började tänka på det. Jo, det vet jag. Jag är en sjöman (jag) på ett skepp (mitt liv). Och i min patetiska lilla kikare har jag sett att en förfärlig storm är på väg (något hemskt är på väg), på grund av det låga lufttrycket (pga elaka människor).
Och jag har inte ens vett att få panik. Sjömannen har väl redan insett att han är vilse (utan hopp).