Hon satt där och förstod. Den andre killens dikt var fantastisk. Den tog andan ur varenda person i hela rummet, halvt tog den hennes också. Den tog upp alla tankar och kastade ohjälpligt bort dem för alltid. Hon orkade inte ens kommentera småfel i den.
Hennes leende var förvånat, men egentligen sa det "Hur kunde jag skriva något så mycket sämre?". Inte ens prispall hade hon fått.

Det var egentligen inte bara dikten. Hennes tå cirkulerade i hålet i hennes strumpa (hålet blev större). Hon var världens sämsta människa. Avund, vrede, frosseri, högmod (tillfälligt borta, som sagt, högmod går före fall), girighet, vällust och lättja. Jadå. Alla sju dödssynderna var där, inneboende och gnagande.
Avund - var det ens svårt att förstå? Varför var hans dikt så mycket bättre?
Vrede - och inte på vem som helst. Gud, varför? Frågan ringde i henne som tinnitus.
Frosseri - hur mycket hade hon inte vältrat sig i att prata om hur hon ville vinna (trots att det ändå bara ledde till punkt ett, avund)? Alla hade fått höra, hur mycket detta betydde.
Högmod - och det hade känts så starkt! Hon var så övertygad att hennes namn skulle ropas upp, det hade sipprat genom varje por på hennes kropp, hade växt ut i hennes hårbotten, hade avdunstat från nagelbanden och det hade synts.
Girighet - hon ville det så mycket, hon ville inte dela. Inte detta och inte något. Hon ville vinna.
Vällust - hon hade dessutom njutit av segern i förväg.
Lättja - och inte brytt sig om att renläsa.