Hat hat hat hat. Svart svart svart. Sorg sorg. Tårar.
Idag är det helt enkelt inte en bra dag.

Min släkt och familj är typiskt en sån som ser fin ut på utsidan, men om man kollar lite närmare så ser man sprickorna. Det är därför jag vill bryta alla band med dem så fort jag kan. Helst på min artonårsdag. Då tar jag mina besparingar och flyttar till Stockholm eller nåt och aldrig pratar med dem igen. Aldrig att de ska få såra mig igen. Aldrig att de ska få trycka ner, manipulera eller bara få mig att må såhär igen. Aldrig.
Jag skiter i om mamma är arg för att pappa aldrig är hemma. Jag skiter i det.
Jag skiter i om mamma är bitter för att hon gifte sig för ung. Jag skiter i om jag inte är så perfekt som hon hade önskat. Jag skiter i om jag inte fixar hennes krav.
Jag är en jävligt bra människa, och hon har inget att klaga på. Jag måste fortsätta intala mig själv det, för annars har hon vunnit. Och hon är inte värd att förstöra mitt självförtroende.

Som i en dikt av \"I...\" jag läste. Att man är en bomullstuss under en sten. Varje gång hon trycker ner mig blir stenen tyngre och en dag kanske stenen är så tung att ingen kan lyfta den. Och jag vill inte vara under den stenen. Jag vill inte vara så kallat \"skadat gods\". Jag hatar redan den osäkerhet jag har, jag vill inte ha mer. Jag vill inte vara den som ser obekväm hur jag än står. Jag vill vara hel.

Jag vill inte vara hennes dotter.