13 maj

Sådan total frånvaro av någonting överhuvudtaget känner jag i min existens att jag alls inte känner någon tomhet eller alls känner någon existens, för jag har inga känslor kvar att känna med och känner därför ingenting annat än frånvaron av känslor som sådan. Kan jag ens känna frånvaron? Det kan jag. Kanske känner jag den inte, men jag märker av den som en kontrast till tiderna jag kände saker. Likt en skådespelare måste känna när han lämnar scenen, klär av sig kläderna och går ut från omklädningsrummet som sig själv igen, så spelar jag rollen av mig själv, men har förträngt, eller glömt bort vem jag egentligen är. Förvandlad till rollfiguren tvingas jag ändå, i omklädningsrummet, klä av mig mina scenkläder och gå hem. Som vem? Som ingenting!


14 maj

Att leva är en bisyssla. Huvudsyftet med min existens är att skriva. Och även om det, i grund och botten, inte skulle förhålla sig på det viset, måste jag inbilla mig om att det visst gör det; annars skulle jag inte ha någonting att skriva om.


15 maj

Att se mina anteckningar som sådana, inte som anteckningar i sig, utan som inledningar till böcker jag aldrig förmådde slutföra; därför inte se dagboken som en dagbok eller därför se dagboken som en dagbok, men i så fall; se dagboken som en skildring av en självutnämnd författares ständiga misslyckande med sitt författarskap och hur han, trots det, aldrig slutade tvivla på sig själv som författare. Den styrka, med vilken jag håller kvar blicken på min spegelbild och den självsäkerhet med vilken jag fortfarande ser mig själv som en författare; den är vad jag söker identifiera därför att jag vet att om jag bara kan hitta den och om jag bara kan identifiera den så kommer jag också en dag att lära känna mig själv och kunna stå för det. Då ska fåglarna kvittra och clownerna gråta! Då ska barnbarnen dansa och mormödrarna skratta! Då ska jag bära mina misslyckanden på mina axlar och då ska jag sjunga dom till folket som står bredvid att uppfatta mina misslyckanden som misslyckanden men mig själv som lyckad och då ska dom, i sin tur, identifiera den komplexitet i min själ som får dom att förstå att jag måste ha lidit och att jag lider än. Liksom en självutnämnd Messias som ständigt misslyckas att övertyga folket som lyssnar till honom om att han är Messias, men ändå aldrig sviktar i tron på sin egna gudomlighet, är det rum i litteraturen som finns ledigt för mig ett mörkt hörn där annars bara dårar håller hus och varpå jag byggt min egen kulle och snickrat ihop mitt eget kors till att kalla det för Golgata och få folk att förstå att jag verkligen lider och att jag offrade mig själv om inte till någon eller någonting specifikt, så i alla fall till offrandet i sig; jag offrade mig till att bli offrad för folket att förstå att Judas i mitt fall är min egna spegelbild! Därför härur inte lidandet jag bär på så mycket från offrandet som sådant, alls över att jag offrade mig till att bli offrad, men från att jag inte blivit offrad än. För så feg är min Judas och så grumlig är min spegelbild, att den ännu inte vågat kyssa mig!


16 maj

Om inte det är så att min syn i spegeln smittat av sig på min syn på författarskapet som sådant så att för mig litteraturen ingenting annat är än en strid ström av misslyckanden och att jag därför identifierar mig själv som författare genom mina ständiga misslyckanden, men kvarstår då att besvara; är jag i så fall misslyckad?


17 maj

Att inte se sina egna begränsningar beror inte så mycket på att man inte har några begränsningar, men snarare på att man har en begränsad syn.


18 maj

Det var inte förrän jag identifierade universums tystnad som tystnad som det gick upp för mig, det absurda i allting; därför att i mina öron det tysta inte var tyst utan ett brus från allt det andra; som om vår existens ingenting annat är än ekon från en sedan länge död gud. En gud som skrek! En gud som led!


19 maj

Misslyckas jag för att jag vill vara en poet eller är jag en poet därför att jag vill misslyckas? Jag kan inte se något mer poetiskt än någon som vill vara en poet men anser sig misslyckas och skriver till sin mor, \"inte nog med att du ansåg mig misslyckad när jag valde att hänge mitt liv åt att skriva poesi, men nu har jag misslyckats även med det!\" Inser han då, efter att ha skickat iväg sitt brev, att för första gången skrev han poesi?


20 maj

Jag tror på tiden som relativ och jag tror att det som får tiden att gå, klockan att slå, är väntandet på någonting; på vadsomhelst, och att i ögonblick där väntandet är totalt frånvarande, tiden står still. Men ett sådant ögonblick är omöjligt att föreställa sig därför att vi hela tiden väntar på någonting, och om ingenting specifikt, så väntar vi på någonting att vänta på. Men vad alla dessa saker vi väntar på är, är just ingenting annat än döden utklädd och så är det nog att dödsögonblicket kommer till oss som evigheten och att vi inser just då att det är evigheten som är döden och att det hoppet vi alla har om evigt liv, även det är döden utklädd; för vad som är evigt liv är också evig död. Därför, vad som är evigt i våra liv är dödsögonblicket, för när vi ser döden som död och när vi inser att döden är död, då har vi ingenting längre kvar att vänta på och väntar heller inte längre.


21 maj

Och hon tittar på mig och hon pratar och hon pratar och hon tittar ner mot bordet och fortsätter prata. Sen tittar hon upp på mig igen och hennes ögon lyser och hon tittar på mig med en blick som för att förkunna för mig att det hon nu tänker säga är någonting viktigt och hon pratar om proletariatet och jag somnar nästan där jag sitter och halvt hasar ner från stolen som jag sitter på men vaknar till liv igen och sätter mig tillrätta igen och hon fortsätter prata igen och jag vill säga till henne att jag inte ger blankaste fan i vad hon har att säga om proletariatet därför att proletariatet inte intresserar mig och det går upp för mig att människor kommer upp med olika radikala saker att stödja, inte därför att dom i själva verket stödjer sakerna i sig, men därför att dom söker förändring. Hur kommer det sig annars att människorna som är för proletariatet i ett proletariat hade varit emot det? För så är det! Ja, så är det sannerligen! Vi behöver förändring för att veta att vi lever, som jag behöver död för att veta att jag levt därför att för mig, så åtrådd förändringen är jag, att den för mig har blivit en stiltje! Förändringen i sig, en stiltje! Liksom folket på en karusell efter ett tag upphör att känna känslan av fart och hur för dom, det inte längre ter sig som att det är karusellen som snurrar utan världen runt omkring som snurrar, och liksom folket i ett kupé sitter stilla allt medan tåget far fram i ljusets och ljudets och den förlorade sonens hastighet. Och hon pratar och hon pratar och jag försöker lyssna till hennes ord men dom tråkar ut mig och jag vill säga till henne att jag inte håller med en enda av alla människor som pratar om proletariat och stora samhällsförändringar därför att det är dom själva som är i behov av förändring och att bara för att dom själva är i behov av förändring så behöver dom inte förändra för alla och jag vill säga till henne att hon borde sluta sina ögon och låta sig färdas iväg i sina tankars resor och att den förändringen som tankarna har att erbjuda är den största en människa kan komma i kontakt med; men jag får ingen chans för hon bara pratar och pratar och pratar och till slut somnar jag.


22 maj

Varför detta ältande i mitt egna misslyckande?


23 maj

Poeter behöver inte politik för den förändring som politiken handlar om och den förändring som politiker suktar efter att åstadkomma, för poeterna deras tankar erbjuder.


24 maj

Att människor ens handlar när dom vet att dom en gång ska dö, det är ett mysterium för mig. Att jag alls skriver, det kan jag däremot förstå; jag forcerar alla mina tankar till att behandla det mysteriet och jag måste skriva för att tänka. Jag använder pennan som ett verktyg att tänka med! Se så, hur mysteriet skapar sig själv och det ter sig som att människor för att alls uppfatta att dom är vid liv måste handla och genom sina handlingarna inser att dom ska dö. Det vill säga, att handla eller inte handla; att leva och dö eller att inte leva alls.


25 maj

Det tedde sig inte bättre än att jag idag läste \"Stäppvargen\" och fann saker som jag inte alls längre höll med om. På ett ställe, till exempel, stod det att läsa följande mening: \"Han ansåg sig vara olycklig fastän han egentligen inte var det\". Meningen stack mig i ögat som frätande syra. För, vad är väl inte olyckligare än att anse sig vara olycklig? Vad är misär alls om inte insikten om att man är miserabel? Ändå inte varken kan eller vill jag förringa \"Stäppvargen\" dess storhet, därför att vilka ämnen en författare behandlar spelar större roll än hur han behandlar dom. En litterär bok, och det måste hållas i åtanke, är snarare ett porträtt av tänkaren än av tankarna och att behandla dom teman som Hesse behandlar i \"Stäppvargen\" vittnar om en genialitet så mycket större än att man kan förneka boken dess genialitet just genom att inte hålla med. Det är vad jag finner tillfredställande i filosofin, tankarna som behandlas! Men, vilken sorg att filosofin alls nådde utanför litteraturen! Filosofin hör hemma i litteraturen! Ett filosofisk verk utan litterära ambitioner, bränn ner det! Jag kan inte läsa det på något annat sätt än jag läser ett politiskt manifest. Ett verk som endast ämnar att skildra tankarna och ett verk som därför endast ämnar att ha rätt och att genom att ha rätt, svartmåla allt det andra som felaktigt; bränn ner det! Att ens för en sekund kunna tro att en författare eller en filosof eller en människa kan skildra någonting annat än sig själv eller att, om han skildrar tankarna i första mån inte skildrar sig själv! Nej, om så någon skriver om en mygga i soppan så är det på sitt sätt ett självporträtt och liksom inga självporträtt varken har rätt eller fel, utan är tolkningar så subjektiva att dom står utanför allt det objektiva, så är inte heller en filosofisk teori, i lika liten grad som en text om myggan i soppan, någonting annat än något subjektivt.


26 maj

Men jag kan också, när jag läser dom anteckningar jag skrivit, skönja på ett ljusårs avstånd dom gångerna jag varit så besatt av att skriva att jag skrivit utan att egentligen ha något att skriva om. Hur jag forcerat tankarna och otåligt gett mig av mot regnmolnen för att plocka ner det regn som jag vet att dom bär och hur jag inte funnit annat än fukt där. För sådan är besattheten, att när man besitter den också blir den, liksom det inte är man själv som skriver utan besattheten och hur besattheten tar över pennan och skriver som om den vill självhävda sitt inre jag, bevisa faktumet att den håller i pennan, och därför skriver endast om sakerna den vet att endast den hade skrivit om, det vill säga saker inte värda att vara besatta av, ämnen som den vet aldrig hade kunnat attrahera några ord eller några tankar alls. Som om den vill bekräfta sin egen existens genom att skrika till sin omgivning, \"titta på mig, jag är verkligen besattheten och det är jag som styr för annars hade en anteckning så intetsägande och trivial som den här aldrig kommit till! Ser ni nu och förstår ni, att det är jag som styr?\" - så är väl frågan som kommer att överleva min död, den ifall den här anteckningen var skriven av besattheten eller ej.


27 maj

Om jag hade haft chansen att tala om för alla människor en sak om mig själv så hade det varit att jag har två själar inom mig och att dom strider mot varandra. Och jag hade sagt till alla andra människor att ni har också två själar inom er, men att ni använder bara en. För på så vis är det, att två själar i en kropp aldrig går jämnt ihop och om någon säger sig vara i ett tillstånd av själslig harmoni, det inte beror på att själar klappar jämnt utan på att endast en själ är väckt till liv. Därför, att vara lycklig är att inte inse att man är lycklig och om man, när man är lycklig inser att man är lycklig så finns det bara en väg att gå, vägen till olyckan; därför att då har man identifierat en själ som en själ och vem kan identifiera den själen om inte den andra själen, vilken i samma sekund som han identifierar den andra själen som en annan själ identifierar sig själv som sig själv.


28 maj

Jag skriver inte för att jag vill utan för att jag måste, för att det jag vill skriva är sånt som måste skrivas ner. Varför hade jag annars skrivit det? Tror ni jag sitter här för att jag tycker det är roligt? Jag skriver för att någon gång i framtiden kunna läsa mina anteckningar och för att genom dom lära mig att se spegeln som ett fönster ut och se fönstret ut som en spegel; för att skratta åt mina tårar och gråta åt mina skratt; för att hylla mitt självförakt och låt mig förakta era hyllningar! Jag skriver med motvilja.


29 maj

Att det jag skriver ingenting annat är än instruktioner för hur man ska läsa det jag skriver och hur därför min dagbok snarare borde ses som en instruktionsbok fylld med instruktioner för hur man läser en instruktionsbok.


30 maj

Om jag inte hade skrivit böcker, om jag inte hade varit författare; jag hade varit en yxmördare! Jag hade varit en självmordsbombare! Jag hade varit Raskolnikov! Jag hade varit terrorist! Därför att vad jag hela tiden känt mig tvingad att uttrycka, är mitt förakt för mänskligheten, som att jag genom att uttrycka det berättigar det och hur jag använder pennan liksom en skyffel att rasera dom uppdämningar som när som helst kan göra den porlande bäcken till en damm stor nog och explosiv att kladda ner en hel folkhops anleten med lera. Den onda och bråda döden! Jag tömmer ner det på blanka pappersark istället, som när dom buntas ihop kommer att bli en dagbok betydligt mindre men minst lika kraftig som en atombomb, och nog så kraftfull! Att göra aska av folk som läser den! Att vränga människors hudar ut och in! Att spränga isär människor i tusen bitar, tills bara spån av skelett återstår! Att vrida navelsträngen på nationers själar! En terrorist och en massmördare, som istället för bilbomber och yxor, använder pennan som vapen!


31 maj

Hur jag, när jag skriver, spelar mig själv liksom skådespelaren som spelar sig själv i en film. Hur i början mitt skådespeleri inte väckte något intresse därför att personen jag spelade inte var någon person ens värd att porträtteras, men hur, efter hand, folk började intressera sig för mig, och intressera sig för mig snarare för mitt skådespel än för personen jag spelade och senare även för personen jag spelade; därför att ingen annan tidigare hade spelat någon som inte var värd att porträtteras och att det som gjorde mig värd att porträtteras var att jag ansåg det vara ett värde att porträttera en person som inte var värd att porträtteras. Som om jag föddes till skådespelare och hur jag som skådespelare skapade mitt andra jag för att ha någonting att porträttera - det är också det som är unikt med mitt skådespeleri; att jag spelar mig själv som en skådespelare.


1 juni

En skådespelare som spelar svag med styrka, det är den styrkan jag vill komma åt! En skådespelare som med sådan styrka spelar svag att det för åskådarna inte framstår som att han spelar en roll, att han ens spelar svag; utan som att svagheten, all världens samlade svaghet, just där och just då kläder hans kropp.


2 juni

Jag skriver mig själv bankrutt, därför att det är det enda sättet varpå jag vet att jag kan släppa penna, resa mig upp och gå därifrån. Jag ska skriva mig vansinnig, slut på ord! Blodtörstig - och galen nog att inte längre se pennan som penna, orden som ord, ska jag resa mig upp och gå härifrån! Därför skriver jag, liksom pennan vore en kniv och liksom skrivandet vore ett självmord. När jag dör, när min förklädnad ruttnar och faller av min kropp; då ska jag resa mig upp, släppa pennan, och börja leva som en riktig människa.


3 juni

Nog, med kärleken formar jag dom jag älskar. Jag älskar dom inte för vilka dom är utan för att dom är älskade av mig. Så att säga, med kärleken skapar jag objekt att älska och aldrig är det heller tvärtom.


4 juni

Jag älskar tiden med dig, jag älskar att vara med dig. Att inte se kärleken liksom Amors pilar skjutna mot varandra, utan som Amors pilar skjutna mot samma mål.


5 juni

Jag drömde att jag vaknade upp på flygplatsen av att högtalarna ekade mitt namn. Jag skulle bege mig till incheckningen. Jag var en liten pojke och hade en gigantisk packning som jag med nöd och näppe klarade av att släpa efter mig. Jag hann aldrig fram. Det fanns ingen där. Flygplatsen var öde. Mannen som skrek mitt namn blev allt mer aggressivt. Hans röst blossade, hans käft kastade eld. Jag hasade mig fram med packningen, så fort jag kunde och fortare ändå. Efter ett tag insåg jag att jag inte hade någon aning om vart jag var på väg. Vart var incheckningen? Jag hasade vidare ändå, liksom jag inte hasade för att komma fram men för att det kändes bättre så. Det kändes bättre att hasa, så jag hasade. Det ingav mig känslan av att jag gjorde någonting, att jag i alla fall försökte; liksom jag skriver nu. Som om drömmens springande bara var en metafor för mitt vakna tillstånds skrivande.


6 juni

Det enda sättet hon kunde visa sin kärlek för honom på var genom att rätta till hans kavaj och varje gång hon rättade till hans kavaj tittade han på henne med rynkad panna, fnyste till och sa, \"så nu ska du dit och pilla på min kavaj igen\".


7 juni

Idag, tillfredställd inte så mycket över vad jag skriver, men för att jag skriver; för att jag verkligen skriver. Jag skriver! Nog skriver jag! Tillfredställd över att ha skrivit. Kan denna tillfredställelse skänka mig kraft nog att fortsätta skriva, åtminstone ett tag till? Vad jag skriver spelar egentligen ingen roll när jag tänker på att jag skriver, men för att bekräfta för mig själv att jag skriver måste jag skriva på ett sätt som om jag inte är någon författare egentligen, ingen skrivandets natur, inte född med pennan med min hand. för att på så sätt upphöja mitt skrivandes handling och imponeras av mig själv, hylla mig själv, liksom jag säger till mig själv, “hur du ens orkar hålla pennan i din hand, och dessutom; att du orkar skriva!”.


8 juni

Kan en sån som jag skriva? Kan jag skriva? Kan jag alls skriva? Men jag skriver ju! Jag skriver!


9 juni

Jag hade två tankar idag. Jag såg ett papper och en penna och när jag såg den, hur pennan och pappret liksom förkroppsligade mina tankar så att även jag kunde känna mänsklig värme, vänskap och närhet till någonting. Så vet jag att med pennan och pappret kommer jag aldrig känna mig ensam, aldrig övergiven, aldrig meningslös.


10 juni

Likt en krigare född i ett fredligt land, behöver jag tankarnas slagsmål för att somna; en vapenvila! En krigare kan inte sova i frid. En krigare måste höra bomber i horisonten för att få ro, därför att bomberna är det som bekräftar hans existens som krigare. Utan tankar kan jag inte somna, därför att jag då ingenting har att somna ifrån och heller ingenting att drömma mig bort till. Men med tankarna krigande kan jag inte somna, det är för mycket buller och oljud. Återstår då endast, att sluta vapenvila med tankarna och somna snabbt nog innan dom börjar kriga igen.


11 juni

Jag minns hur jag som liten sparade pengar och när jag sparat pengar nog köpte en plånbok för alla mina besparingar. För sent insåg jag att plånboken som jag var i stort behov av när jag hade pengar, jag inte längre behövde därför att jag inga pengar hade kvar.


12 juni

Snarare så att endast drömmer jag drömmarna stora nog för att förtjäna mig. När andra drömmer om semesterresor så drömmer jag om paradis; när andra strävar efter vackra gravplatser så strävar jag efter evigt liv. Hur jag använder mina drömmar liksom andra använder kläder och hur jag väljer dom, inte för vilka som passar mig bäst men för vilka som får mig att framstå i bäst dager. Med drömmarna hycklar jag med omgivningen! Med drömmarna putsar min spegelbild, alltmedan jag säger till mig själv, “en man som du, med så stora drömmar, måste väl ha åtminstone en gnutta storhet i dig?”.


13 juni

En del författare lär läsarna hur man ska skriva, andra lär läsarna hur man ska vara. Jag föredrar den andra gruppen av författare, därför att för mig skrivandet inte är en handling utan ett levnadssätt.


14 juni

Ångesten, hur jag söker den perfekta formuleringen liksom en matematiker söker sin ekvation och hur ångesten stiger ju mer han kämpar för att hitta ekvationen; liksom han vet att om han inte lyckas formulera ekvationen så är också alla hans beräkningar meningslösa och allt han gjort och allt han kämpat för och allt han vigt sitt liv åt är meningslöst och han kommer endast att bli ihågkommen, om alls bli ihågkommen, som ett skämt. Som någon som kämpade men föll! Jag söker efter formuleringen och ju mer jag söker desto djupare ner i ångesten sjunker jag. Men jag vet också att det är i den mörkaste av ångestens alla mörka djup som den perfekta formuleringen står att finna, som om formuleringen i själva verket vore en fossil på den svartaste av ångesten alla svarta stenar!


15 juni

Jag skriver på bussen. Jag skriver i taxin. Jag skriver om natten. Jag har slagits mot högre makter, utomjordingar och min egna spegelbild. Jag har slagits framför spegeln! Framför spegeln har jag utkämpat mina slag! Jag har blivit nedslagen så många gånger, men jag har rest mig upp! Jag har blivit nedslagen men rest mig upp och lärt mig att vad som skänker mig störst tillfredsställelse är att bli nedslagen men att resa sig upp. Kan även detta tjäna som en metafor för mitt skrivande? Att jag liksom måste smutsa ner mig i misärens smuts och sen ställa mig framför spegeln och skriva om det och hur pennan tvättar bort det smutsiga, och hur, just när jag skrivit mig själv helt ren igen kommer tillfredsställelsen! Klimaxen! Orgasmen!


16 juni

Inatt, snarare känslan av att pennan är en tyngd, likt en betongklump som jag råkat fastna i innan jag föll ner i vattnet och att vad jag skriver ingenting annat är än mina försök att frigöra mig från denna tyngd; som om mitt skrivande inte är ett skrivande utan mitt sprattlande, mina sparkar, mina desperata försök att komma upp till ytan igen.


17 juni

Återigen vid pennan, hemma. Inga pengar kvar. Då greppar jag pennan handfast men ömt och säger till den, \"du vet, nu är det du och jag mot resten av världen! Låt oss strid och låt oss dö på vägen dit! På alla sätt, låt oss strida! För våra drömmar kan ingen ta ifrån oss! Ingen! Just ingen!\". Och jag känner hur pennan ligger i min hand likt en katt ligger och spinner i en gammal tants famn och jag känner den varma vänskap som låtit sig ingjutas mellan oss och jag tittar på pennan och jag vet att den vet att drömmarna som fört oss gemensamt ingenting annat handlar om än striden i sig, än stridandet som sådant! Och jag låter vagga pennan i min hand allt medan jag talar om för den, \"se så, vi är fattiga nu, men en dag kommer vi att sova i sängar siden och folk kommer att vallfärda till platsen där vi sover och dom kommer att titta på oss och dom kommer att sjunga för oss vackra psalmer.\" Jag tittar på pennan och jag ser att den insett att våra drömmars mål är en skyttegrav halvvägs dit, halvvägs till platserna där våra drömmar hängts upp på tork, det vill säga; halvvägs till våra drömmars mål och därför är vårat mål inte ett drömmars mål utan endast och allena ett mål. På intet sätt förringa drömmarna dess betydelse, för så är det; att målet hade inte varit ett mål om inte drömmarna hade hägrat i horisonten och att halvvägs endast kan vara halvvägs när det finns en punkt och ett avslut längre bort. Ett stridande, att förgå och förgås! Men för att strida och för att striden verkligen ska betyda någonting, och på så sätt och i ordets rätta bemärkelse ska kunna betecknas som en strid, så måste man ha någonting att strida för. Den funktionen har drömmarna för oss, att dom inte är ett sätt för oss att överleva på, utan någonting för oss att kämpa för; därför att vi ingenting fruktar mer än att få våra drömmar uppfyllda, till att slå oss ner, lättade och förnöjda så att vi ingenting kvar har att drömma om och ingenting kvar har att kämpa för och vad är väl inte helvetet på jorden för två krigarsjälar som oss, om inte en plats där ingenting längre finns att strida för? Inte heller är det så att sidenlakanen är någonting annat än frostfrusen jord och sömnen är vår död och att människorna som kommer för att se oss, kommer att komma till vår grav och att vi ska dö, att vi ska dö; därför att det är det enda sättet varpå vi kan få folk att älska oss för vilka vi var och inte så mycket för vilka vi ämnade att vara; och älska, inte dom drömmarnas mål vi stred för, men för att vi stred, för att vi verkligen stred och för att vi drömde därför!


18 juni

Men säg det då, säg det! Tala om för mig att jorden är paradiset och jag ska inte säga emot! Jag ska inte svära, inte spotta er i ansiktet! Inte slåss! Inte visa arslet! Men hövligt och sansat förklara för er att om jorden är paradiset och om ni verkligen tror det, så är jag en djävulssjäl ,ett helvetesbarn och att ni i framtiden borde betrakta mig som sådan. För, vad är helvetet för en djävulssjäl om inte paradiset? Det säger ju sig självt. Vi kanske är smådjävlar valsande runt i paradiset, sörjande; suktande efter helvetet. Nog kan det mycket väl vara så. Men vad spelar det för roll? Och om någon, någon gång, bevisar att jorden är paradiset, så bevisar han på samma gång även att jag är en smådjävul. Och om någon, någon gång, bevisar att jorden är helvetet, så bevisar han på samma gång även att jag är ett paradisbarn, en ängel, ett helgon. Men återigen, vad spelar det för roll?


19 juni

Är det inte lustigt att jag måste ta livet av mig för folk att förstå att jag inte ljög, att jag menade allvar och därför ta mina dagböcker på allvar?


20 juni

Kalla vinternätter i januari, jag kunde höra Dostojevskij skrika och jag förälskade mig i hans röst! Jag kunde höra Strindbergs skrik och jag föll för hans röst! Jag kunde höra Kafkas andetag och jag föll för hans andetag! Hans bultande hjärta och hans blick! Men när jag läste dom gamla engelsmännen till poeter, då fann jag ingenting annat än ord och utsvävningar och krångliga formuleringar, och ingenstans, ingenstans, kunde jag hitta någonting att falla för. Det var bara tystnad och jag förbannade deras poesi! Jag förbannade poesin som sådan; jag skrek åt den! Och jag förälskade mig i min egen röst till att sitta här nu och låta mina skrik överrösta den oändliga, menlösa och onödiga tystnad som andra kallar för poesi.


21 juni

Vänskapen mellan mig och pennan, en vänskap och en värme som bara uppstår i verkligt svåra tider.


22 juni

Konstruktiv kritik, varför skulle jag behöva den? Behövde Schopenhauer den? Konstruktiv kritik är till för folk som tror sig vara författare men tvekar och därför inte är författare, att ta emot den och känna sig som författare, eller i alla fall på god väg. Dom är inte författare! Nej, författare föds till författare och vet enda sen dom såg dagens ljus för första gången att dom var författare; därför att vad dom såg, när andra barn såg dagens ljus, inte så mycket var ett ljus utan ett mörker och hur dom sedan fastnade i skuggorna av dom som såg dagens ljus, gick vilse och blev kvar där. Så är det, att en författare är någon som är så säker på sitt författarskap att inte ens den mest konstruktiva av all kritik framstår inför honom som någonting annat än en destruktiv kraft på besök endast för att riva sönder och dra isär hans självbild, krossa spegeln, kalla honom för horunge. Författarskap bärs inte fram på konstruktiv kritik, men på självförakt och världshat; liksom författaren, när han läser det han skrivit, fyller spegelbilden med destruktiv kritik, förbannar sig själv, ser sina anteckningar som ett misslyckande och sig själv som ett misslyckande och ger sig fan, inte på att förbättra sig själv, men på att ta sig ur från sig själv och gå därifrån som en annan person. Hur han sedan använder pennan och med vilka motiv han skriver sina efterföljande anteckningar är inga andra än att försöka fly undan från sig själv, skända spegeln, gömma sig och maskera sig bakom ord.


23 juni

Allt han skriver måste ha en mening, och allt han läser. Så att för honom meningen har spelat ut sin roll, förbrukats, blivit meningslös! Så besatt är han av det meningsfulla, så befäst och betuttad; att han själv har blivit meningslös, för han ser inte längre det meningsfulla i det meningslösa och hur han sakta men säkert ätits upp av besattheten för det meningsfulla till att bli den. Att läsa hans storslagna, torftiga försök till poesi, det går inte. Så tror jag att det är, att se det meningsfulla i det meningslösa är att inse och värna om sin egen mening, för andra att se en som just kontrasten mellan det meningsfulla och det meningslösa, och därför, liksom alla konstraster; anse en vara meningsfull på något sätt.


24 juni

Liksom någon som tror sig vara galen måste vara galen, måste även en poet som anser sig vara misslyckad vara en poet.


25 juni

Men min törst ska ingen släcka! Min omättliga aptit till litteraturen, så att om litteraturen vore en plats och om denna plats så var belägen i fjärran östern och om vägen dit vore lång och farlig, terrängen kuperad och dikena hem för banditer och snorungar; jag inte hade tvekat en sekund, men begett mig av dit. Börjat gå, nu! I detta nu, börjat gå! Och inte ens hunnit knyta på mig mina skor innan jag börjat vandra och efter det vandrat hela vägen barfota likt en Moses, fast ensam. Men litteraturen är ingen plats. Litteraturen må vara en plats, men den är omöjlig att nå. Det är därför, i frånvaro av mål att sikta mina drömmars pilar emot, som jag sitter här och skriver. Som om jag försöker skapa min egen litteratur och inreda min värld och min fantasi till att rymma den. Pennan är min kniv, med vilken jag täljer litteraturen till att foga ihop och passa in i fantasin.


26 juni

Och min förkärlek till kaoset som skapas när jag greppar pennan och med ens försöker minnas allt på samma gång. Vad jag inte vet är att det är i mina försök att minnas som kaoset skapas. Ens vet jag heller inte med säkerhet om det förhåller sig så, eller om det inte gör det. Jag har aldrig undersökt saken. Jag vill inte veta. Varför skulle jag ens vilja veta? Jag är fäst vid kaoset till sådan grad att varje vetskap som hotar att förinta det och skapa lugn, jag fruktar som en fiende.


27 juni

Låt mig skrika till er, \"jag är inget geni! Jag är inget geni! Jag är inget geni!\", för er att skandera: \"du är inget geni! Du är inget geni! Du är inget geni!\". Och jag ska fnysa åt er och jag ska skrika tillbaka till er, \"vad var det jag sa? Jag sa det först! Jag säger alltid alla saker först! Jag måste vara ett geni!\". Nej, låt er just skandera till mig, \"du är inget geni!\", och jag ska fnysa åt er men sedan förbliva tyst. I alla fall för en stund. Säg det, säg det då! Säg att jag inte är ett geni! Som om ni trodde att det skulle beröra mig! Som om ni trodde att jag skulle lyssna alls! Än mindre beröras! Jag skulle inte, och jag kommer aldrig, betrakta mig själv annorlunda efter att ha hört er åsikt om mig, men jag må väl betrakta er annorlunda, varför jag hade tänkt för mig själv; \"idioter! Svin! Klåpare! Jag skrek inte \'jag är inget geni\' för er att säga emot, men för er att hålla med.\".


28 juni

Och nej, jag är inget skrivande geni. Men min storhet, om någon sådan kan sägas finnas, ligger i att jag skriver mest och att jag skriver ihärdigast.