snart tre år
av hopp och förtvivlan
hela mitt trettiotal har gått åt
till
att längta mig fördärvad

när jag var tjugoplus var det lugnt
nu skriker jag i sömnen
tiden har runnit ut för mig
och jag kan inte vrida tillbaks klockan
mer än en timme till vintertid

i mardrömmen klöser barnen på en låst dörr
och de skriker så det skär i mitt hjärta
men jag kan inte rädda de ofödda
de är glömda av alla utom mig
och jag känner mig så jävla maktlös