Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett år i Ivan D:s liv, del 36 (jag kan inte skrika?)

29 juni

På så sätt, och det förefaller mig fullt troligt att det också verkligen förehåller sig på just det sättet, är den kamp jag bedriver inte i själva verket en kamp mot döden utan en kamp mot överlevanden. Det är den kamp jag dagligen kämpar, men inte är det heller bara på det viset; utan också bekämpar jag den kampen, liksom jag innerst inne vet att även om det hade varit enklare för mig själv att endast döda mig själv så hade det gjort alla mina dagboksanteckningar, det vill säga allt jag levt för, meningslösa och min dagbok hade framstått konstlad, onödig och fejkad, därför att vad den skildrar ingenting annat är men en kamp mot livet. Om jag hade dödat mig själv, varför skulle jag vilja döda mig själv? Om jag hade dödat mig själv, jag ska inte döda mig själv! Om jag hade dödat mig själv och om jag hade dödat mig själv nu, efter all denna kamp; hur hade det framstått? Om inte som en boxare som boxats i tolv ronder för att i den trettonde ronden ge upp! Jag ska inte döda mig själv! Vem har ens tänkt tanken att jag skulle vara i färd med att döda med mig själv? Inte skulle jag väl låta min hand bära svärdet och mig själv stämplas som bödel när jag vet att livet bär sitt eget svärd i sin hand och snart nog kommer klyva mig itu med det, för andra att se livets ondska och min kamp mot det därför berättigad! Då får mina dagböcker giltighet! Då har jag fog nog att skrika svordomar åt livet! Nog är det därför jag fortsätter skriva, liksom för att bekämpa kampen mot överlevnaden och därför att jag vet att det enda jag egentligen lever för, är att ha någonting att skriva; att jag inte skriver för att skriva ner men för att hålla tänkandet igång, för nya tankar att droppa ner framför mina ögon och för mig att ha någonting att skriva om. Så att säga, att det enda jag lever för är kampen mot livet! Jag diktar upp mitt liv och jag lever för dikterna. Jag diktar upp ett liv värt att döda. Jag porträtterar min egen spegelbild! Jag använder pennan som ett knogjärn, med vilket jag slår ner vad jag än gång byggt upp. Jag självmördar! Jag bygger upp och raserar ner! För även så, jag ämnar att slå ner självmördaren!


30 juni

Kanske ska man se det så, att mitt självförakt, mitt enorma självförakt, har smittat av sig till ett förakt för människan vilket tar sig uttryck i den skam jag känner över att vara delaktig i ett släkte, människosläktet, som jag själv är en del utav. Som om jag insett att det enda sättet varpå jag tjänar mänskligheten är liksom en gemensam fiende tjänar en vänskapskrets.


1 juli

Men är det inte självföraktet som skänker mig känslan av att stå över andra människor?


2 juli

Jag sover inte längre. Jag skriver. Jag tänker för mycket. Jag reflekterar mig själv till sjuklighet och sjukdomstillståndet som sådant till det absurda. Jag blir sjuk av tänkandet och tänker på sjukdomstillståndet. Sjukdomen hindrar mig inte från att tänka, tvärtom; och när jag tänker på mig själv som sjuk blir jag fäst vid den tanken. Jag stiftar bekantskap med den och den blir mig en trygghet, liksom en sjuk mans sjukliga relation med sjukdomen skänker honom en känsla, om så bara en illusion, av friskhet - som för alla andra än honom själv framstår som det tydligaste beviset på hans sjukdoms sjuklighet. Hur sjukdomen på så sätt blir en trygghet för den sjuka mannen, en trygghet och en identitet. Så även för mig, jag upphör att rädslas sjukdomen och börjar istället frukta friskheten, som det okända, främmande - och allt för sent går det upp för mig att det är rädslan och fruktan som är det verkligt sjuka, och att det enda jag verkligen räds är rädslan i sig, det enda jag fruktar är fruktan i sig, så att jag inte längre, ens, kan åtnjuta känslan av friskhet; ta del, som den sjuka mannen, av illusionen om min egen friskhet. Att anse att jag är sjuk; inte kan jag komma ifrån att för att anse en sådan sak måste jag vara sjuk, ens trots att insikten om att anseendet om att vara sjuk därför att man anser sig vara sjuk borde vara ett teken på friskhet.


3 juli

Nu vet jag vad jag håller på med. Nu vet jag vad jag gör! Jag målar ett självporträtt inifrån och ut! Framför spegeln, i färd med att vränga mig själv ut och in så att jag kan skriva om det, för andra att se hur jag verkligen ser ut och därigenom; lära känna mitt riktiga jag! Kan mina ord skildra mitt riktiga jag, porträttera mitt verkliga utseende - för mig att betrakta mig själv som den jag är och uttala mitt namn med stolthet i rösten, självrespekt, och vördnad?


4 juli

Cellskräck när jag tänker på att jag inte kan vara någon annan än mig själv. Instängdhet, panik! Jag är instängd i mig själv! Jag är född till liv! Jag är född till liv och detta måste jag leva med! Jag är instängd i mig själv och jag kommer inte därifrån! Mina sjukdomar måste jag uthärda, mina lidanden lida; misären stå ut med och på inget sätt kommer jag därifrån. Jag är dömd till liv och jag är dömd, genom att vara vid liv, att leva som mig själv; att vara mig själv! Varför dog jag inte innan jag hann få ansvaret över mitt liv? Innan jag besmittades med skyldigheten att leva kvar! Fråntogs friheten att dö! Innan jag stängdes in i mig själv!


5 juli

Jag frågade O. om hon tyckte att jag skulle raka av mig allt mitt hår på huvudet. Hon svarade, \"nej, du hade sett ond ut\".


6 juli

Mitt blod i mina dagböcker, mitt svett och min själ! Ofta tänker jag på den dagen då jag bestämmer mig på riktigt för att lägga ner pennan och lämna allting bakom mig och hur jag kommer vända mig om och känna mig liksom en liten unge som vaknar upp på en öde gata i ett främmande land. Jag vet inget annat. Jag har skrivit för att fly bort från verkligheten; jag har skrivit för att stoppa tiden. Jag har skrivit för att inte se. Så därför, den dagen då tiden kommer ikapp mig kommer tiden också att, på ett ögonblick och av raseri, passera förbi mig. För så är det, att jag har inte flytt tiden genom att springa före den, eller genom att springa alls; men genom att stå still. Liksom jag hoppat av karusellen och hur, när jag återigen försöker att hoppa på karusellen; den kommer att kasta av mig! Och vid sidan om kommer mina vänner och släktingar att stå och titta på och säga till varandra, \"vad var det vi sa och var det inte det vi alltid har sagt, att nog skulle tiden komma att hinna ikapp honom till slut\".


7 juli

Busschauffören presenterade sig inför bussresenärerna på följande vis, \"jag är er kapten idag\". Ett sus gick bland resenärerna, \"va, han kallade sig själv för kapten och inte busschaufför? Vem tror han att han är?\". När han sedan dessutom hade mage att sätta på sin egen musik i bussen, så att det bullrade i högtalarna, reste sig en ung man från bussens bakre del upp och skrek, \"stäng av musiken!\". Jag satt mittemellan, på håll, tyst och iakttog. Jag ville inte vara med. Jag öppnade min Rilke-bok och begravde mig däri. Jag läste några sidor, ens sidor, men rader, och jag föll in i Rilkes värld, där tillståndet av vilsenhet och känslan av bortkommenhet är det hemtrevliga, trygga.


8 juli

Så för mig det har blivit att kärleken och föraktet till mig själv är min relation med livet, och likväl hur min enda relation till omvärlden är genom livet därför att det enda sättet varpå jag kan säga vara delaktig i omvärlden är genom att leva. Det vill säga, jag lever endast då jag älskar eller föraktar mig själv och därför; på inget annat sätt kan jag ta del av omvärlden än genom att stirra mig blind in i spegeln och hoppas på att någon gång stirra igenom den.


9 juli

När jag läser författares dagböcker får jag ofta känslan att vad som hamnade i deras dagböcker är sånt som blev över, sånt som inte höll måttet för deras romaner. Det är intressant hur dessa dagböcker ändå skapar ett porträtt av författaren mer intimt än ens deras största romaner. Men sådan vill inte jag bli. Jag ska skriva mina dagböcker och hålla vid dom, som om jag var skyldiga dom min fulla uppmärksamhet och totala hängivenhet och hur jag håller pennan som om jag står i skuld till orden, därför totalt underordnad. Min gentjänst består av att skriva om hur underordnad jag är orden. Därför, ingenting annat kan jag skriva än en dagboksanteckningar. På så sätt förhåller det också sig, att jag står underordnad orden och orden står underordnade tankarna. Min underkastelse till orden hindrar alltså direktkontakten till tankarna. Så vad mina dagböcker egentligen skildrar är vad som händer om man släpper ut tankarna i frihet och med fria tyglar att göra vad dom vill; dansa, supa sig fulla och röka gräs! Allt! Heller, jag ska aldrig svika mina dagböcker och därför aldrig skriva en roman, för folk som läser mig att förstå att jag var en dagboksförfattare och ingenting annat än det! För folk som läser mina dagböcker att förstå att vad som kom med i mina dagböcker inte var sånt som blev över och inte kom med i romanerna, men att romanerna är vad som blev över och inte kom med i dagböckerna; därför läsa varenda en av mina anteckningar som inledningar till romaner och avslutningar; det vill säga, som romaner i miniatyr.


10 juli

Vad är en poetdöd? Sättet varpå Novalis skrev sina anteckningar! Att liksom dö ung för människor att i efterhand läsa sin poesi och inte döma en efter ens ord, men efter vad man hade kunnat bli om man bara fått leva ett litet tag till. Att se potentialen istället för vad som verkligen står och att hela tiden bedöma det potentiella, liksom det som står skrivet ingenting är men ens gravstens skugga och vad man hade skrivit om man bara hade fått leva ett tag till; som om det verkliga geniet bragts om intet, det vill säga, som om framtiden dolde det verkligt geniala! Var det inte så som Novalis skrev sina anteckningar? Genom att döda anteckningarna innan dom hunnit mogna nog för att framstå i sig själva som döende; innan dom hade nått sina klimax, blommat och knoppat ut! Därför, det geniala med Novalis snarare är hur han fick och fortfarande får sina läsare att övertygas, genom att läsa dom avbrutna anteckningarna, om hans genialitet; som på inget sätt kunde eller kan sägas synas konkret, men endast anas.


11 juli

Det finns också två olika sorters dagboksförfattare. Dom som skriver dagböckerna liksom en roman, som Sartres \"Äcklet\" och Rilkes \"Malte Laurids Brigge\" och för all den, och kanske än mer, Barbellions “Ur en bruten mans anteckningar” och Torgas \"Dagböcker\". Till den andra gruppen hör författare som skriver dagböcker liksom för att fläta ihop, som Camus och Kafka. I en tredje grupp och alldeles ensam, står Nijinsky, som med sina dagböcker försökte fläta ihop sina olika personligheter.


12 juli

Att ta sig fram, det är mitt mål. För jag har nu insett och är helt på det klara med, till och med accepterat, att jag är skuggan av mig själv. Vad jag i framtiden ska ägna min hela kraft är att ta mig från skuggan till mig själv. Är det en jakt liknande den som hundvalpen bedriver efter sin svans? Det låter jag tiden utvisa, och förresten så bryr jag mig inte. Att jaga är det primära, vad jag jagar efter spelar inte någon större roll. För så kan man säga att det är, att vad jag egentligen jagar är att bli en jägare, att vara en jägare och att se mig själv som en jägare. Vad jag som jägare ska jaga efter, det förblir en fråga som jag tar itu med då. Men, det är sant, att jag kan inte i detta nu föreställa mig att jag som jägare hade jagat någonting annat än min egna skugga.


13 juli

Jag låter mitt hår växa! Jag låter mitt hår växa! Ser ni, att jag bryr mig inte längre! Ser ni det? Nog ser ni! Men inser ni? Nej, för ni är alla klippta och skurna! Ni har alla välkammade hår! Jag kammar inte mitt hår! Ni ser, men ni förstår inte varför! Jag vill inte bli som er, det är anledningen! Aldrig vill jag bli som er och om jag hade blivit som er, om jag en dag hade vaknat upp med välkammat hår, hade jag förmodligen tagit mitt liv och jag hade tagit det genom att springa rakt in i spegeln och låtit spegelskärvorna skära igenom min hud! Jag hade skrattat och gråtit på samma gång! Jag hade låtit spegelskärvorna riva mig isär i tusen bitar och ni hade sagt att det rör sig om ett självmord och jag hade inte svarat, för jag hade varit död vid det laget, men om jag hade kunnat svara så hade jag svarat, “det var inget självmord, det var en offergåva till självföraktet! Jag offrade mig själv till självföraktet, därför att jag kände gentemot det sådana stora skuldkänslor!”. Jag låter mitt hår växa och jag kammar mig inte heller. Jag låter mitt hår växa och jag låter bli att kamma mig, för mig ska ingen kuva! Jag låter mitt hår växa och ju längre hår jag har och ju konstigare ni anser mig vara, desto större är mitt förakt för er!


14 juli

Att jag bara är en fanbärare för all världens smärta, så förstår inte resten av världen att den riktiga smärtan och den enda verkliga smärtan är att bära fanan; och inte bara det, men även, att vara den enda fanbäraren! Dom har överlämnat all sin smärta åt mig att bära den och jag har burit den länge nog för människorna att ha förträngt vad smärta är. För att överleva deras blickar och det utanförskap blickarna skänker mig, måste jag låtsas som att jag är stolt över att bära den; jag måste stoltsera med smärtan! Framstå inför dom som jag är vän med ensamheten, att jag lever i harmoni och att jag inte avundas dom! Så därför, hur jag stoltserar med smärtan genom att förakta dom och genom att förakta dom får smärtan att framstå som lidelsefull.


15 juli

Så gick det upp för mig att kanske har jag av en slump hittat dysterheten här på jorden. Kanske har jag trampat in på hennes revir av misstag och kanske kommer jag inte heller därifrån. Kanske håller hon mig fången från den glada världen liksom ett grottbarn som aldrig sett solsken hålls fången i sin grotta; hålls fången utan veta om och känna till sin fångenskap. Jag tittade igen på människorna på stan och den här gången framstod dom inför mig liksom mynt, vars baksida jag endast kunde se, och att det var på deras framsidor dom verkligen levde; skrattade och dansade och skålade med varandra! Och att jag, av någon anledning, inte tilläts ta del av det; att dom aldrig visade mig sina framsidor och att det var det som var dysterhetens fångenskap. Jag kan nämligen inte kan inte förstå eller ens i min vildaste fantasi begripa att världens alla andra människor, om dom lever samma liv som mig och om vi lever i samma värld, inte redan för länge sen har tagit sina liv. Att jag inte har gjort det, förklarar jag med att jag är ett lidandets geni. Men dom?


16 juli

Att vara poetisk är kanske heller inget annat än att se sin smärta på ett sådant sätt att man anser den vara oändlig och genom att anse den vara oändlig, tro sig veta att smärtan man bär på inte bara är ens egen smärta, men en hel nations, en hel generations, en hel tidsålders och en hel världs smärta. Där skapas det utanförskapet som är stort nog att föda poesi, och endast där kan den skapas. För inte är poetens utanförskap ett sådant utanförskap som endast handlar om att inte tillåtas deltaga i den övriga världen, men också så, övertygelsen om att utanförskapet är ens eget fel och som straff för att inte vara förmögen att delta i omvärlden, tvingas bära all omgivnings glädje på sina skuldror. Det är smärta! Att inte ta del av glädjen, men att ändå skåda den; det är smärta! Endast där kan poesin skapas och endast i ett sådant utanförskap kan den slå rot och börja gro; därför att ett sådant utanförskap också föder självförakt och ett självförakt så stort att man inte längre anser sig vara värdig att delta ens i sitt eget liv och sin egen existens. Man anser sig inte värd att leva! Så för att bota detta självförakt och för att på något sätt känna sig förtjänt av att deltaga i sitt eget liv och av att leva, så skriver man poesi. Att skapa någonting vackert av det fula; det är poesi. Och i det syftet skapas poesi; för att ta del av sig själv, och inte att ta del av sig själv genom att dränka självföraktet utan för att, inför sig själv, försäkra sig om att självföraktet och en själv i själva verket är samma person. Poesi, så kan det sägas, skrivs av dubbelnaturer i färd och med ambitionerna, att foga ihop och förena sina skiljda jag. Men på inget sätt förhåller det sig på något annat sätt än att den bästa poesin, rättare sagt den enda poesin, är den som bevisar motsatsen. För orden bygger inte broar dom olika jagen emellan, det är bara en synvilla, en inbillning, ett önsketänkande; orden bygger murar dom olika jagen emellan för dom olika jagen att inte längre veta om varandras existens.


17 juli

Se det istället så, att mina ord är stenar vilka jag kastar mot havets stilla yta. Det är därför jag spottar ut orden! Jag skriver inte orden! Jag spottar ut dom! Jag visar dom ingen barmhärtighet! Jag vill bara bli dom kvitt! Se det så, att orden som jag hamrar ner över det blanka arket, är stenar vilka jag kastar mot havets stilla yta! Att jag kastar dom för att jag räds stillheten och tystnaden i den stilla och tysta havsytan! Att jag räds stillheten och tystnaden i den stilla och tysta havsytan därför att den påminner om döden och därför att den påminner om min egna spegelbild! Det stilla och tysta som tids nog fryser till is och apati! Se det så, att jag kastar mina stenar mot havets stilla yta i självförakt! Men inte kastar jag stenarna av hat för vem jag är eller av hat för havets stilla yta! För jag hatar den inte, men jag är rädd för den och därför lovprisar jag bruset och vågorna och ringarna som stenarna skapar! Jag älskar dom för att dom botar min rädsla! Inte av hat för stillheten och tystnaden kastar jag stenarna, men av kärlek till bruset och vågorna och ringarna! För på så sätt förhåller det sig, att jag hatar inte mig själv men är endast rädd för vem jag är och ur den rädsla kärleken kryper fram; kärleken till självföraktet!


18 juli

Därför att jag vet att poesins agnar skiljs från vetet, inte i goda tider och inte genom att skratta högst, men genom att uthärda och förvandla varje nederlag till seger, med pennan och hur genom pennan göra ett nederlag till en seger, om inte genom att skriva om nederlaget och tillåta sig själv vara så nedslagen att när man skriver om nederlaget, det kommer inifrån och ut; som om man varit där och därför vet.


19 juli

Jag slog inte ner honom där, istället skrev jag en dikt om honom. Han sa att han inte ville se mig igen, men jag slog inte ner honom. Han sa att han hatade mig och kallade mig för könsord, men jag slog inte ner honom. Jag slog inte ner honom för att jag kände mig starkare än honom. Jag var starkare därför att jag hela tiden visste att emedan han bara hade nävarna och svordomarna att tillgå, så har jag penna och med den, poesins alla ord. Jag slog inte ner honom därför att han för liten och jag var för stor. Jag slog inte ner honom, istället skrev jag en dikt om honom.


20 juli

Dom säger till mig, “men du har ännu inte hittat ditt språk”. Jag skriker till dom, “mitt språk, jag har inget språk! Jag är ingen talare! Jag är en varg! Jag talar inte! Jag ylar! Jag är ingen författare! Jag är en galning! Jag är ingen poet! Jag är ett inferno! Jag är en eld! Vad ska jag med ett språk till? Vad ska jag med ett språk till när jag har min röst?”. Och jag skriker till dom med sådan gäll stämma, och sådan klar ton att jag på samma gång bekräftar för dom att nog har jag hittat min röst! Vad jag skriker spelar ingen roll, men hur jag skriker det! Men endast kan jag skrika sakerna och endast anser jag det vara värt att skrika, som går ut på att tala om för folk och få dom att förstå att jag är inte vilka dom tror jag är! Och skrika, som om jag aldrig tidigare hade blivit hörd! Liksom i frustration och nedstämdheten som en hel omvärlds konstanta missförstående har försatt mig i! Att alltid ha fått det förklarat, “nej, du kan inte skrika!”. Jag kan inte skrika? Nog, det var ur insikten om att inte kunna skrika och av viljan att skrika ut denna insikt, som mitt skrik slog rot i och lät sig göra hörd i mina stämband!


21 juli

Jag sitter kvar och jag låter inte gå på människors lurendrejerier och prat om studerandets viktiga betydelse. jag sitter kvar och jag studerar inte! Vad skulle studera? Jag sitter kvar, för jag har insett att jag hellre jobbar som en diskplockare i Tokyo än en läkare Bromma; och jag har accepterat den insikten.


22 juli

Nog vet jag om att jag är svår att älska, återstår bara att se om jag kan bli omöjlig att älska.


23 juli

Jag skriver en farlig bok! Jag laborerar med mänskligheten! För jag vet att vad jag skriver, om alla hade läst det och om alla hade påverkats av det mina ord ens en gnutta; så hade mänskligheten förintats i ett kollektivt självmord. Jag skriver farliga saker, för endast farliga saker är värda att skrivas ner; endast sakerna som ämnar att förinta eller på annat sätt möblera om allt mänskligt liv är värda att skrivas ner. Tro inte det, att jag skriver mina anteckningar för folk att läsa dom i tidsfördriv! Om det hade varit så, hade jag inte skrivit dom; inte skrivit alls! Pennan är mitt vapen, och jag skriver mina anteckningar för folk som läser dom att förvrängas; gå sönder; förvridas och lova sig själva, dyrt och heligt, att aldrig någonsin igen läsa ett endaste ord! Detta är en bok utan nåd! Detta är en bok nåd!


24 juli

Jag behöver föraktet att luta mig emot; jag behöver omvärlden för att förakta och liksom lasta av min spegelbild för det enorma självförakt jag hyser där. Därför, jag behöver omvärlden.


25 juli

Sådan inverkan har koffeinet på mitt liv, att jag inte kan sova när jag druckit kaffe, men i mitt liv har druckit så många koppar kaffe att om jag inte dricker kaffe; mitt beroende och min abstinens hindrar mig från att sova. På samma sätt förhåller det sig också med mitt skrivande.


26 juli

Att komma ur mitt dagboksskrivande levande; att lämna det i samma tillstånd som jag inledde det. Detta är nu mitt mål. Liksom en pokerspelare som spelat bort nästan hela sin förmögenhet sitter jag kvar vid bordet och spelar för att vinna tillbaka vad som gått förlorat. Att kunna vinna någonting alls, att gå plus, det har jag sedan länge givit upp hoppet om. Vad som spelar någon roll nu är att inte vinna tillbaka vad som vinnas kan och jag skriver just därför att jag vet, att om jag hade lämnat skrivandet nu hade jag varit så förlorad att jag ändå inte hade överlevt. Därför på det viset, att i denna stund och i detta nu har jag ingenting att förlora med att fortsätta skriva.


27 juli

Men det kan det vara så, att folk förstår mig så lite och att vi talar så vitt skilda språk att ens när jag försöker förklara för dom att dom inte förstår mig, så förstår dom mig inte! Nog är det så, varför skulle jag annars sitta här? Jag vill göra mig förstådd som den missförstådda, det är allt.


28 juli

Jag skriver för att komma underfund med vem jag är. Jag är en dubbelnatur och spegeln bekräftar det; att jag är den som betraktar och att jag är den som blir betraktad. Med pennan betraktar jag och jag har låtit pennan bli mina ögon, så att anteckningarna är mina betraktelser. Mina olika jag är varandras motsatser. Det jag skriver borde därför inte, direkt, tolkas som ett självporträtt, men som ett porträtt av en, för mig, främmande varelse, en främling, en spegelbild; mitt motsatta jag. Därför heller inte i ordets rätta bemärkelse, men endast omvänt och indirekt, se mina anteckningar som dagboksanteckningar. Jag skriver för att jag vill skapa det fulländade porträttet av mig själv och eftersom jag insett att endast genom att lära känna min motsatta natur och på så sätt komma underfund med allt jag inte är, kan jag också ta reda på allt jag är. Jag kommer aldrig att kunna skapa det fulländade porträttet av mig själv därför att det fulländade porträttet av mig själv inte går att skrivas ner och, därför att vad jag porträtterar, som sagt, inte är mig själv utan endast mitt andra jag. Därför också, se mina anteckningar och den bok jag skriver inte som en bok som tar slut vid sista sidans sista punkt; utan istället se boken som ett förord till boken som tar vid därefter; min verkliga dagbok. Nej, den kan aldrig skrivas ner men endast fantiseras fram genom att läsa anteckningarna jag skrivit och föreställa sig motsatsen! Jag vet att jag kommer, med pennan, döda mitt andra jag. Mitt förakt kommer att göra sig hörd, mitt inbyggda hat mot spegeln och alla dom ting i vilka jag kan spegla mig; det kommer att drabba även min spegelbild. Och jag kommer anse det vara ett måste för mig att för att leva och för att vara vid insikt om att levt, att se mitt motsatta jag som död. Där, och endast så, kommer jag kunna bekräfta att jag har levt, genom att skåda liket av mitt motsatta jag. För sent kommer det gå upp för mig att för att inse att jag lever, och för att leva vidare, måste mitt motsatta jag vara vid liv; liksom jag endast vet att leva genom dödandet av det och därför att om det dör, skådandet av dess lik, endast kan ge mig insikten av att ha levt, men inte alls och aldrig någonsin ge mig insikten av att leva. Det kan endast betraktandet av mitt motsatta jags döende ge mig! Därför, försiktigt och med finkänsla, bedriva ett dödande, men inte döda. Och hur min penna är på så sätt ett vapen och min dagbok skildringen av ett mord, snarare ett mördande; mitt skrivande inte bara ett betraktande men även ett självmördande. Varför kan jag inte nöja med insikten om att leva? Nej, jag kan inte nöja mig med det! Jag kan inte nöja mig med något halvdant! Jag hungrar efter mer! Och hur jag kommer underfund med mig själv endast genom att döda mig, liksom skala av och liksom jag stympar ett träd till endast stammen återstår och till att inse för sent att jag inte är motsatsen till denna stam, detta andra jag; utan i grund botten en trädstympare; en självmördare.


29 juli

Kommer det komma en dag då jag anser att endast himmelska makter är värda mitt lidande, endast dom värda att lida för? Nej, jag kommer alltid lida över att vara jag och lidandet aldrig ta sig bort från spegeln, men den dag må väl komma, då jag tillskrivit lidandet sådan fulländning att jag som ett lidandets natur står framför spegeln och anser mig vara gudomlig, just genom att lida! Men, och den frågan återstår, kommer jag då verkligen att lida, eller bär insikten av att vara gudomlig den motsägelsen med sig, att ingen gud är vid insikt om sin gudomlighet? Och kommer jag därför återigen lida, den här gången något fruktansvärt, det gudlösa lidandet; det självföraktande och hopplösa lidandet över att vara mänsklig och över att vara medveten om det.


30 juli

Att jag inte kan, aldrig, ens för ett ögonblick; komma ifrån mig själv och den ångest som tynger min existens just över att vara medveten och vid insikt om att aldrig, ens för ett ögonblick, kan jag rymma från mig själv och undslippa ångesten som härur från insikten om att jag inte kan rymma från mig själv, ens för ett ögonblick.


31 juli

Det må vara sant, att när jag älskar dig så älskar jag inte dig för att du är du, men för att du symboliserar all världens skönhet.


1 augusti

Det är kanske sant, vad poeterna säger, att allting spelar roll. Men vad, i så fall, spelar det för roll att spela någon roll?


2 augusti

Inatt, försöka utröna vad som skiljer det mänskliga från det djuriska. Att minnas? Att känna glädje? Att sörja? Känslor! Vad har alla dessa egenskaper för minsta gemensamma nämnare? Tid? Tid! Att ha lyckats rymma från det tidsliga nuet och att, väl på rymmen, ha insett att det tidsliga nuet är omöjligt att fånga åter! Vi är djur som lät oss anförtro oss åt mänskligheten och som när vi väl insåg det mänskliga i vår natur, förgäves, desperat, trängtade och slogs och sökte efter att åter bliva djuriska.


3 augusti

Är det jag som misstolkat allting? Att tro att lyckan är någonting i sig annat än känslan av att inte vara olycklig? Är det så det är? Och har jag, genom att förutsätta, det vill säga, ha en för stor tro på lyckan, som någonting i sig lyckligt gjort att jag inte kan ta del av den? Att, när andra är lyckliga dom är lättade över att inte vara olyckliga och tillfreds, medan jag, när jag inte är olycklig, är apatisk och otillfreds och nedslagen över att inte vara lycklig; liksom om jag greppar efter någonting mer och som om jag trodde att lyckan verkligen fanns.


4 augusti

Inatt skriva klart både det ena och det andra och om jag inte lyckas, skjuta mig själv.


5 augusti

Se så, en målgest från stunden då jag greppade pennan för första gången! Det är mina anteckningar och mina anteckningar skildrar endast målgesten, för folk att förstå den glädje jag kände då jag fann pennan och för första gången greppade den.


6 augusti

En natt av vansinne. Ännu en natt! För fem minuter sedan gick jag runt i rummet, paralyserad, allt medan jag frågade mig själv, \"hur mår du? Bra? Hur mår du? Ursäkta, mår du bra? Jag hörde inte riktigt? Mår du bra? Hallå? Jag pratar med dig! Svara då! Mår du bra? Hallå! Mår du bra?\". Fick inget svar. För tio minuter sedan stod jag stod jag vid fönstret, mållös och tittade på stjärnorna, månen, och det nattliga mörker som gud lämnade efter sig. För femton minuter sedan försökte jag skriva ner sagan om mitt liv, men fick inte antecknat mer än några pölar av bläck, skrynklade ihop pappret och kastade det, så hårt jag kunde, i väggen. En pöl av bläck; varför insåg jag inte då, att det var just så sagan av mitt liv skildrades bäst! Dessutom ett skrynklat ark! Varför insåg jag inte det då? Varför inser jag alla saker för sent? Om jag hade insett då, hade jag sluppit dom femton minuterna av galenskap, dårskap, ursinne. Även så, den uppgivenhet jag känner nu, över att inte ha insett i tid! Över att aldrig inse i tid! Aldrig någonsin! Så därför tvingas jag stå mitt kast och låta mig översköljas av nedstämdheten över att ha varit nedstämd, i onödan.


7 augusti

Att skåda, liksom Nietzsche skådar den mänskliga utvecklingen en färd mot övermänniska, litteraturen och alla litterära verk som skrivna för en framtida övermänniska till författare att författa det perfekta litterära verket. Hur missförstådd kommer han inte att känna sig och hur, därför, total kommer inte den ensamhet att vara som han kommer att tvingas uthärda? Att ha skrivit det perfekta verket men att inte bli förstådd, kan ens en övermänniska överleva en sådan smärta? Inte heller kommer han att kunna skriva sig ur denna smärta, därför att han redan skrivit det perfekta verket.


8 augusti

På så sätt är skrivandet min religion och jag själv min egen gud. Därför att jag tror på mig själv och tror mig veta, att vetskapen ligger begravd i tron. Så är det, att endast tron på mig själv kan jag skriva om och hur det jag skriver, liksom blir ett testamente, ett manifest, för tron på mig själv.


9 augusti

Nu vet jag vad huvudvärken orsakas av! Den smärta då tusentals tankar på samma gång ska pressa sig igenom panna, dragningskraften dom emellan; hur mina tankar söker sig till det blanka arket liksom vattnet till en hålighet.


10 augusti

Att skriva eller inte skriva, men att riva sårskorpor från mina sår.


11 augusti

Att bygga upp för att riva ner! Att rasera! Att självförakta och använda självföraktet till någonting att skriva om; att skriva och förbliva stolt!


12 augusti

Att slutföra ett uppdrag; att dö.


13 augusti

Det absurda i att jag skulle sluta röka. Även så, det absurda i att folk uppmanar mig att jag skulle sluta röka därför att, som dom säger, “man kan dö i lugncancer”. Jag hade dött av uttråkighet om jag hade slutat röka. Jag hade inte haft någonting kvar att leva för. Jag hade dött om jag hade slutat röka! Har dom inte insett det, alla förståndiga människor; att det är därför jag röker? Nog, rökning räddar liv; men det är det heller ingen som pratar om.


14 augusti

Att komma ihåg tankar - att antingen skriva ner så snabbt man kan, alla tankar i förkortningar och stödord, eller att lugnt och sansat skriva ner varje tanke i sin helhet och sen hoppas på att dom andra tankarna droppar ner så småningom. Att gå på lina, genom att springa och ta så långa steg som möjligt, eller att stadigt och behärskat ta ett steg i taget.


15 augusti

Liksom ett jobb i en reception där ens enda uppgift är att svara i telefon, men hur chefen en gång tillagt att “om telefonen inte ringer och du ingenting har att göra så kan du väl sortera lönekuvert under tiden och hur, att sortera lönekuvert, är en uppgift som inte går att slutföra, därför att för varje lönekuvertbunt man sorterat klart så finns det ännu en. Så fungerar mitt skrivande i relation till mitt levande; som om jag från början och i själva verket lever bara för att överleva, dessutom har sagt till mig själv, eller på annat sätt fått för mig, att på min lediga tid jag även ska skriva. Skrivandet går inte att slutföra; för varje tanke jag skrivit ner uppdagas ännu en. Den avundsjuka jag känner gentemot folk som endast lever och är nöjda med det, när jag tänker på mig själv och att aldrig kan livet i sig skänka mig sådan tillfredsställelse. Så underkastad är jag mitt liv att jag på min fritid känner mig tvingad till att skriva om hur jag lever, att jag lever och vad det innebär. Som om det inte var nog att bara leva!


16 augusti

Motviljan att gå igenom gamla anteckningar. Att påminnas om vem jag varit och att jag varit. Rädslan för att lära känna mig själv och komma till visshet om mina otillräckligheter, mina begränsningar; min mänsklighet. Att lära känna sig själv, och med det, allt vad det innebär, så som självinsikt och förståndighet; att vara mänsklig och att vara medveten om det. Hellre i så fall, se mig själv som en apa i djungeln. En apa i djungeln hade aldrig ens fått för sig att gå igenom sina gamla anteckningar. Det har jag. Därför, mänsklig. Jag går igenom mina gamla anteckningar därför att jag vill reda ut och klara upp resonemang som ännu inte slutförts, och som jag därför tvingas att dras med och som närvarar i mina tankar och i allt nytt jag företar mig, liksom ett brus i bakgrunden. Att gå igenom gamla anteckningar för att klippa av banden till vem jag var i mitt förflutna; att lägga det åt sidan - att klippa av banden och bli fri och att känna friheten att närhelst jag känner för det, kunna bli någon annan. Sådan börda är nämligen mina gamla anteckningar för vem jag är just nu, liksom en last jag bär med mig, ett öknamn som alla känner till mig vid, ett rykte i en liten stad. Att gå igenom mina gamla anteckningar för att kunna lämna dom åt sidan, bli fri från dom; att lämna staden där alla känner mig vid smeknamn och mitt rykte redan är förstört för nya bekantskaper att ta mig på allvar - att kunna titta mig själv i spegeln, peka på spegelbilden och med sansad, lugn röst, allvarsam stämma, säga; “det där är inte jag“.


17 augusti

Ändå, och trots att jag var så övertygad om att jag hade situationen under kontroll, föreföll det mig efter att tag jag visst hade tappat bort en tanke. Hur länge kommer jakten på den försvunna tanken att pågå och kommer jag någonsin att hitta den? Var det ens en tanke jag tappat bort, eller är det bara någonting jag fått för mig? Vilket tragiskt liv jag lever.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 1014 gånger och applåderad av 5 personer
Utvald text
Publicerad 2008-05-13 06:07



Bookmark and Share


  Inkarasilas
Det här är ju för fan fantastiskt, sitter här med tom blick och bara vippar min förbannade cigg i luften och ett bah bah bah, har läst halva natten nu och kan inte sluta. Magi, magi för faaaan och nej jag har inget språk bara en massa läten och nu låter jag Yyyyyyyl, morrrrrr och vafan är första delarna jag vill läsa de innan med.
2008-07-09
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino