Rustningen glimmar till när den träffas av ljuset
en ristning av smärta går genom min tunga kropp
tusen röster skriker ut sin ilska likt surrande pilar
flygande över avgrunden som slukade mitt förra liv

Bakom ögon som redan sett den yttersta dagen
väntar en dräpare på den tyst annalkande natten
då svartsjukans födelse förmörkar älskande sinnen
gjuter sin ondska på förtroendets vacklande bro

Utanför tiden räckte du mig den vackraste gåvan
som renade det svarta giftet i själens glömda flod
dina ord blåste dunster ur hatets grumliga syner
men det var din utsträckta hand som betydde allt

Återfödd fann jag så min plats i skymningens värld
på denna resa iklädd modet att våga falla för evigt
jordens makter strömmande genom livets ådror
en väktare mot mörkrets fasor så länge du vill