Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Schiller Drega Jeltsin


Ett år i Ivan D:s liv, del 37 (jag kommer aldrig kunna fånga en endaste tanke)

18 augusti

Att skriva om sitt liv och genom att leva orden, regissera sin egen död. Att dö av skrivandet, att lida håglöst och pinas omänskligt; att fortsätta skriva ändå. Att skriva sig till döds. Att torka ut, förstelna och falla huvudstupa! Att fortsätta skriva ändå! Att, som Kafka skrev, känna sig fångad men samtidigt känna att det hade varit ännu värre om man blivit frisläppt. Att se smärtan som en trogen vän, vars vänlighet ligger i trogenheten! Att tillåta sig själv att känna fångenskapen och att lära känna den! Att falla ner och att ligga kvar; att liggande ner höja nävarna mot skyn, knyta dom, och att skrika frustande, “jag har varit längst nere i misären! Jag har lidit håglöst och pinats omänskligt; jag har ingenting längre att rädslas! Det kan inte bli värre än så här! Det kan inte bli värre än så här!”. Att resa sig upp för att fortsätta skriva!


19 augusti

Hur påverkad har jag inte blivit av Kafkas dagböcker, men ändå kan jag inte förmå mig själv att skriva ner dom oväsentligheter i mitt privatliv som gjorde Kafkas dagböcker så väsentliga. Att skildra det absurda genom det vardagliga. För så är det, att en dagbok som nästan uteslutande handlar om döden och om att dö, för att få essens, författaren måste bevisa sin existens. Man måste visa att man har levat! Att visa upp sin döda kropp är ingenting värt om man först inte har levat! Men vad i mina dagböcker bevisar min existens? Nej, ingenting. Jag passar bäst till att porträtteras som en dimma och mina dagböcker skildrar endast en levande död! Jag kan inte! Nej, jag kan inte!


20 augusti

Att av livet skapa ett monster och genom att i varje ögonblick se livet som ett monster; nöja sig endast med att vara vid liv. Att kläda ut det och sminka det med ord! Att överleva och vara tillfredsställd med det, därför att överlevnaden inte längre endast är en överlevnad men en kamp mot detta monster! Att känna sig förtjänt av att leva.


21 augusti

Hela tiden påminna mig om att människor inte är robotar och att deras kärlek också är kärlek. Det är inte på låtsas! Dom älskar också! Men hur den framstår inför mig som en skymf för kärleken! Det må vara en skymf! Den är som kärlek mellan dockor! Dom skriver inga dikter till varandra! Dom säger, torra, flyktiga, \"jag älskar dig\", sen promenerar dom fram till altaret och svarar hövligt och bestämt \"ja\" på prästens frågor. Folk kastar ris på dom! Men dom hånglar inte! Dom håller varandra i handen! På natten knullar dom väl! Men det finns ingen andlighet i det! Kärlek handlar inte om sånt! Kärlek handlar om att ge upp sitt liv och börja leva som ett! Kärlek handlar om att älska så frenetiskt att när man ser varandra, man inte har något val, men att kyssas hejdlöst! Kläda av varandra! Om det så sker inför publik! Att bli ett djur, låta styras av instinkter, men behålla kärleken som gudomlig, så att om den ena frågar den andra, \"om Gud hade kommit ner och bett dig välja mig eller honom, vem hade du då valt?\", man hade svarat, skrikit, hejdlöst, hes; \"jag hade valt dig! Jag hade valt dig!\". Att på så sätt förbliva mänsklig. Ett djur som genom sin konst att älska, tyr sig till, strävar efter, siktar mot, det gudomliga och därför hör hemma någonstans halvvägs dit, i mänskligheten! Jag ska lära mänskligheten om mänsklighet! Jag ska visa dom, hur man älskar! Jag ska lära dom att älska!


22 augusti

Jag ska balsamera mig i rostfritt stål. Jag ska säkra min plats i framtiden genom att skriva om mig själv som om jag var död och i färd med att balsamera mitt lik. Se så, orden är mitt balsam! Jag ska balsamera mig i rostfritt stål! Jag är inte så noga med att kroppen bevaras, nog; jag är noga med att kroppen bevaras! Kroppen må bevaras! Men endast därför att i relation till den bevarade kroppen förmår folk att förstå mitt balsams förträfflighet! Ska dom stå en ring då, vetenskapsmän och präster, slå ut med armarna då, förundrade över hur en kropp kan ha förblivit så välbevarad! \"Som om han dog igår\", säga vetenskapsmännen till prästerna. \"Som om han ännu inte vore död\", svara prästerna. Så ska folk intresseras av min kropp, för balsamerandets skull och jag bliva känd som den bäst balsamerade kroppen av min tid. Men om mig ska ingen veta någonting! Jag har inte skrivit om mig själv, och jag skriver inte om mig själv; men om skrivandet. Så som balsamen endast talar om balsamen, men behöver kropp för att tala! Jag behöver mitt liv att fästa orden på! Hur jag flätar ihop mina ord till en värld snart stark nog att leva för sig, oberoende av min existens! Men ändå så, beroende av min död! Det vill säga, min bevarade kropp tjänar endast till att visa för eftervärlden hur bra mitt balsam var! Ingenting annat, just ingenting annat! Mina ord skriver jag på ett sådant sätt att vad dom i framtiden kommer att avslöja om min existens, ingenting är att jag en gång levt och att jag en gång dött!


23 augusti

En tanke droppar in, droppar ut igen. Dagens gång.


24 augusti

Återigen, tvivlet! Ska det bli av mig någonting som helst? Varför skulle det bli det? Som ett sandslott har jag byggt upp mitt författarskap, en bubbla; när ska den spricka? På den enda tesen att poesin är byggd på misslyckandet och att den riktiga poesin är att misslyckas misslycka. Det vill säga, jag har byggt min värld utifrån hur jag känner mig; möblerat mitt universum utifrån min spegelbild. Jag har krympt världen till att passa in i spegelbilden! Jag har skaffat mig bevis för att skriva, rättigheter, stöd och bevis; jag har skaffat dom själv för egen vinning! Jag är falsk och om någon genomskådar denna falskhet, då är jag körd i botten! Vad ska jag göra då? Sluta mig till mitt sista hopp, att min totala och uppriktiga tro på det falska i falskheten, skänker mig ett uns av ärlighet!


25 augusti

Hur kan man förklara att fiskning är roligt endast då man fångar en fisk, men att fiska om man hela tiden hade fångat fiskar inte hade varit roligt? Kan det förklara den glädje jag får ut av skrivandet och varför jag sitter kvar och skriver trots alla upprepade och fatala misslyckanden?


26 augusti

Jag skriver inte; jag gräven undan marken under mig.


27 augusti

Idag, som om en hand höll mig borta från skrivandet, så att jag först var tvungen att kämpa för att kunna greppa pennan och att jag, när jag väl greppat den, var för utmattad för att kunna kriga med den, ens lyfta dess tyngd! Liksom en soldat i en skyttegrav som först slåss för att få ett gevär, och att han när han väl får ett gevär i sin hand är för trött och istället somnar. Hur många oskrivna tankar har inte förblivit oskrivna på grund av kampen för att fatta pennan? Den kampen kan jag heller aldrig skildra! Jag kan inte skildra den därför att jag då inte har pennan i min hand! Jag kan endast skildra utmattningen; mörbultningen av att ha kämpat! Men kampen, det är jag spiller mitt blod! Det är jag svettas på riktigt! Det är där jag våndas och spyr och skriker mig hes! Det är där jag lever! Men jag kan inte skriva om det; se det därför som en oskriven bok, i vars väldiga skugga dessa anteckningar skrivs.


28 augusti

Så är jag dömd att sitta här, ännu en natt, till att kämpa och bekämpa mina egna tankar och mitt eget tänkande; för att endast genom kampen och endast genom att bekämpa dom spelar tankarna någon roll; endast så gör dom verkan och endast så tjänar dom att skrivas ner. Dom hade bara varit luft om jag inte så innerligt hade hatat dom! Mitt förakt visar deras betydelse! Som föda åt föraktet! Som bränsle! Nog, vad kan tända mitt gudomliga förakt om inte smågudar? Eller djävulen själv, men så är det i så fall; att även djävulen måste vara gudomlig, för vad som förmår reta upp det gudomliga måste i sig vara gudomligt! Det djävulska, kanske är det guds självförakt! Som kycklingen jag såg på slakteriet, vars huvud hade blivit kvar i förpackningen och som jag därför blev ombedd att slänga den i soporna. Men innan jag slängde den, höll upp den och jag lät förbanna den för smärtan den ingav mig! Jag sade till den, “stackars dig, inte värdefullare var ditt liv än att du lät offras utan att inte ens bli uppäten!”. Så hejdade jag mig, och fortsatte, “nog ändå och ändå till slut spelade din död någon roll, för du fick mig att lida, ditt svin“.


29 augusti

Hur kommer det sig att dom enda tillfällen då jag inte känner mig forcerad att skriva, och därför inte forcerar mitt skrivande, är gångerna då jag antecknar ner ingenting annat än oväsentligheter? Det kommer sig av att när jag forcerar, när jag trycker på knappen och släpper lös min kraft - min armé, mina betjänter, mina budbärare, slavar, dom vilka hämtar in orden i sina famnar, sen bär dom på sina ryggar till mig - att det dom fångar inte är vad jag skriver och vad dom skänker mig är inte sina ryggars last, men deras slit; deras tårar, deras blod och deras svett! Detta är det väsentliga, mitt herrskap! Vad jag gör och vad jag ämnar att göra, är därför att hitta tankar stora nog, stora tankar nog, för dom att bära på sina ryggar till att gråta hejdlöst, blöda och svettas! Någonting för mig, att inbilla mig så viktigt, att jag anser mig vara tvungen att forcera!


30 augusti

Har H. till slut insett min totalt apatiska inställning till honom och mitt ointresse för allt vad han företar sig och inte företar sig; inför hela hans existens! Eller ska jag även i fortsättningen tvingas utstå hans utläggningar om utflykter hit och släktmiddagar dit, till att i min tystnad fråga mig själv hur det kommer sig att han inte förstår att min frånvarande blick och mina nätta huvudnickningar till svar inte är någonting annat än artighet! Jag må låtsas vara intresserad, men hymlar inte heller med att jag låtsas! Han förstår inte! Han förstår inte att jag är för artig för att tala om för honom, öga för öga, att för mig är han som luft och inget mer! Ändå, hur, när jag viskar fram ett motsträvigt “jaha” som svar, han inte förstår att jag egentligen bara vill vända mig om, bort från honom och springa så fort jag kan till mina böcker och mitt liv och kasta mina böcker över mig och fantisera så ihärdigt och med sådan kraft att jag till slut, efter ett tag, ska kunna förtränga med ett uns hela mänskligheten! Att han är luft för mig, förstår han inte, och att han som luft symboliserar hela det ynkliga med mänskligheten! Nej, han förstår inte! Han pratar på! Det är uppenbart att han inte förstår! Han pratar och pratar och pratar, liksom en pratsjuk man som i hela sitt liv varit instängd i ensamhet med för många berättelser att skänka världen, och hur han i ett sista desperat försök försöker nå världens uppmärksamhet genom att närma sig och förnäma mig! Varför mig? Av världens alla miljarder människor, mig! Jag, som är i färd med att söka mig min egen ensamhet! Som lovprisar ensamheten! Som skyr dom pratsjuka som pesten! Som inte vill ta del av någonting! Som vill skala av och knoppa bort alla mänskliga kontakter så att jag en vacker dag också ska kunna förtränga att jag alls har någonting gemensamt med mänskligheten och mänskosläktet som sådant! Han låter försöka bota sin ensamhet med mig! Jag som försöker förfriska mig med ensamhet och som skyller min galenskap på mänskliga kontakter! Hur kunde det bli mer olyckligt? Och hur han spänner blicken i mina ögon, gestikulerar vilt med armarna och fortsätter eldigt, maniskt; “jovisst, kan du tänka dig att när faster D. sa till farbror T. att C. spenderade en natt med grevinnan G. av Simrishamn, farbror T. nästan svimmade av förvåning!”.


1 september

Vaknade av att en samling människor stod utanför mitt rum och i höga toner skrattade och samtalade och skålade. Jag hoppades att dom inte av misstag skulle öppna min dörr, som för tillfället var olåst, till att se att jag på denna stora dag, vår nations födelsedag, låg och sov långt inpå eftermiddagen! Skulle jag i deras blickar då skönja det främlingskap dom känner inte för mig och det utanförskap det som sådant håller mig fängslad i? Att, om någon av misstag skulle öppna min dörr, han då skulle stänga den igen så att jag genom nyckelhålet och springorna kunde höra han säga till dom andra, \"kan ni tänka er, att där inne ligger en förbannad usling till medborgare och sover! Låt oss skåla för att aldrig bli som honom!\". Att inte bjudas in till sin nations födelsedag, till att deltaga i firandet!


2 september

Idag, fann ett sätt på hur man kan hälla vattnet från kastrullen utan att använda locket. Annars ingenting, ännu en dag som jag i framtiden inte kommer att minnas alls, eller minns endast som den stora, segdragna, gråa klump som klumpar ihop all tristess och intighet till just ingenting annat än gråhet! Redan i morgon kommer jag tänka på idag och inte komma ihåg om jag verkligen levde då. Och när jag så läser igenom alla mina gamla anteckningar kommer den här anteckningen att stå ut som ännu en av dom anteckningar för mig mest främmande, som jag inte kan föreställa mig att jag skrev, därför att jag inte ens i min vildaste fantasi kommer att kunna föreställa mig hur den gråa klump av menlösa dagar i själva verket är små klumpar fogade tillsammans, och att jag genomlidit varenda en av dom! Nog, dagboken kommer att bevisa, inte bara att jag har levt, men att jag har levt i en evighet av gråa dagar! Gråa, på grund av evigheten och eviga i sin gråhet! Jag kommer att läsa den här anteckningen inte bara med förundran över att det förhåller sig så, utan även med tvivel på att det var jag, och inte en demon som tillfälligt tog över min själ, som skrev den. Att den gråa klumpen är intakt över tid, också det kommer göra den här anteckning i framtiden främmande; för hur jag i framtiden kommer att se den gråa klumpen på samma sätt som jag idag ser den, och inte heller det kommer jag ens i min vildaste fantasi då kunna förstå, att den gråa klumpen idag var lika stor som den kommer att vara då. På så sätt, hur dåtiden är evig därför att den varken har en början eller ett slut, men liksom snirklar sig runt i en cirkel!


3 september

Jag lever på sådant vis, att nuet alltid far lika snabbt förbi oavsett hur mycket eller lite jag antecknar ner i mina dagböcker. Men nog är det så, att dåtiden framstår större ju mer jag antecknar, så att jag i efterhand kan känna att jag verkligen har levt. Om jag antecknar varje dag, som jag gör nu, kommer jag om femtio år att se tillbaka på mitt liv och anse mig ha levt i en evighet, och kanske är det alla gamla anteckningar, som när jag sedan läser igenom dom, kommer få mig att förmå att sluta skriva. Hur jag kommer anse det vara nog, säga till mig själv, “såja, nu har jag levt i en evighet, det är nog! Det är dags för mig att dö!”; till att lägga ner pennan, och fridfullt tyna bort.


4 september

Nog, tid för att förakta skrivandet! Tid för att lufta den innerliga längtan efter att kasta mig bort från det, falla därifrån; slå mig fri! Men hur ta sig bort från det om inte genom att skriva sig ifrån det? Hur slåss alls, om inte med pennan? Att med pennan skära sig i så många delar att man inte längre anser sig vara sig själv; men uppdelad och som uppdelad någon annan. För vem kan alls se sig själv som uppdelad? Och om jag bara lyckas övertyga mig själv om att författaren till denna dagbok är en uppdelad man, då kan jag även övertygas om att det inte är jag som skrivit den; att jag inte har skrivit alls och att jag därför varken har skyldighet eller plikt att skriva mer. Men hur ska jag någonsin kunna se författaren till denna dagbok som uppdelad, och inte uppdelaren?


5 september

Det var natten då jag lovade mig själv och alla andra som kunde tänkas lyssna, att jag skulle skriva tills jag dog; därför att jag sköljdes över och drabbades av en sådan trängtan att dö med pennan i min hand. Och om folk inte har förstått det tidigare, om folk ens har läst! - att när jag skrev att jag ville dö med smuts mellan tårna, det bara vara en liknelse för att dö med pennan i min hand! Att smutsen var mina ord! Att när jag sa att jag endast levde genom att tvätta mig själv ren från smuts, det var själva skrivandet, och hur döden fyller den funktionen och ingenting annat än det; att kasta ett sken över mitt liv som totalt misslyckad! Att låta döden blir nederlaget och min triumf som den utstötte, självutnämnt besegrade! Att leva på ett sådant vis att döden kommer visa att man hade rätt!


6 september

Någonting som berättigar mina ord, mitt lidande; inbilla mig själv att det jag skriver annars inte hade skrivits ner. Att jag gör världen och alla ensamma, vilsna själar en god gärning genom att skriva ner vad jag känner. Att jag erbjuder dom min famn! Att jag erbjuder dom min närhet, min vänskap och min värme, min fulla förståelse och kärlek; till dom som inte anser sig kunna bli förstådda, aldrig ansett sig ha blivit förstådda, aldrig någonsin och inte av någon; som inte tror sig kunna bli älskade! Att jag genom att säga mig vara likadan och känna samma känslor, ändå erbjuder dom närhet och värme. Att ge dom någonting att älska! Att jag är stor! Jag måste inbilla mig det! Varför skulle jag annars skriva? Av tidsfördriv? Nej, men för att förvränga tiden! För att förvrida tiden! Sådan makt besitter jag! Att jag är en stor författare! Att jag är en stor poet! Att ambitionen att hjälpa dom små gör mig stor! Men det är sant, och den frågan kan jag själv inte svara på; ifall jag hjälper dom små för att anse mig vara stor eller om jag anser mig vara stor för att jag hjälper dom små? Nog, hursomhelst, jag möblerar om universum efter min spegelbild! Jag skriver av skuldkänslor, att vara del av ett släkte, mänskosläktet, som är så kall och så obarmhärtig mot andra människor! Jag skriver av omsorg, jag skriver i välmening och av omtanke; jag skriver för alla ensamma själar som är precis som jag, men som liksom ligger utspridda i världen, sittande, var och en, i varsina hörn av universum, till att beskåda den stora gemenskapen av mänsklighet långsamt dra förbi utanför deras fönster. Att känna sig utanför som ett djur i bur; men att sakna den djuriska drift till överlevnad och att därför lida; och att lida mänskligt.


7 september

Att skriva sig själv till galenskap; att driva ut demonen ur sig själv; djävlarna, piraterna och dom småsinta byborna! Kaukasus vackra kvinnor, Teherans förstfödda söner! Att inte längre se spegeln som en spegel! Att torka pennan på bläck! Att få bläcket att torka och att se sina skrifter som fossiler, sedan länge utdöda och för förmultna för att man ska anse det vara mödan värd att ens försöka att åter väcka dom till liv! Att skriva sig själv till döds; att vilja slippa undan skrivandet så innerligt att man dödar sig själv! Att inte döda sig själv genom att offra sig till döden; men därför att man tror sig veta att endast genom att porträttera sig själv i dödsögonblicket och endast genom att i spegeln se en död man, kommer spegeln inte längre anses vara en spegel! Att endast där och endast så kommer man att kunna nå, greppa och skriva ner den perfekta meningen som i all sin glans kastar skuggor och river ner allt det man förr skrivit ner och att man, genom att skriva ner den, rättfärdigar alla sena nätter, allt lidande och allt utanförskap! Att porträttera sig själv som om man var någon annan! Utanförskapet med sig själv! Att begränsa sig, sin existens, till fingrarna som greppar pennan! Att för första gången känna sig fri! Att den meningen på samma gång och just därför också inger en sådan tillfredsställelse att man inte igen kommer att känna sig tvingad att återigen fatta pennan! Att inse för sent att om spegelbilden är död så är också man själv det; att aldrig inse det därför att den insikten hade varit så fatal och ingivit sådan hopplöshet att inte ens pennan längre hade kunnat skildra det! Och vad är väl hopplösheten som inte går att skildra; om inte den som man genom att genomlida, anser sig vara levande död; levande begravd! Död på krita!


8 september

Att stå i en samling av människor, försjunken i tankar. Att vara artig mot tankarna och att vara artig mot omgivningen, på samma gång. Att det därför alls inte är två krig som jag samtidigt utkämpar, men snarare två olika fredskonferenser jag deltar i. Hur jag varje dag i veckan hellre hade föredragit ett krig! Men inte kan jag starta det själv, då hade jag blivit anfallen av tankarna och min omgivning, nedslagen och tagen till fånga! Jag föredrar att stå på en kulle bredvid slagfältet och betrakta krigandet! Därtill hör, att om jag hade startat kriget själv, jag hade tvingats vara oartig. Därför, söka tråna på idéer och försöka komma på hur jag kan få tankarna och människorna i min omgivning att börja strida mot varandra. Nog, genom att framstå som mig själv, så försjunken i tankar att människorna i min omgivning av välvilja börjar försöka dra tankarna ut ur mitt huvud, liksom skeppare drar upp ankaret från djupaste ocean och hur tankarna kommer att strida tillbaka i självförsvar, spänna sina klor och klösa människorna som försöker dra dom ut. Men hur hade det sett ut?


9 september

Återigen tro på mitt skrivande. J. ögnade som hastigast igenom några av anteckningarna jag skrivit, slog sedan undan med blicken, stirrade mig i ögonen några ögonblick och sade på affärsmannasätt, \"jag kan tänka mig att betala ur egen ficka för att låta trycka upp ett antal exemplar\". Att höra någon nämna något så konkret som pengar i ett samtal om mina dagboksanteckningar, som om prästen i sin predikan skulle svära när han uttryckte sin vördnad för Jesus lidanden! Att alls kunna tjäna pengar på det här! Tanken ter sig lika främmande nu som då. Visste inte J., och har det gått upp för honom, att dagböckerna är mitt lidande porträtterat och att mitt lidande inte beror på någonting annat än känslan av att vara fördömd till ett liv i fattigdom. Att inte kunna se sig rik därför att pengar, man aldrig kunnat ta till sig! Dom stinker ju! Att lidandet är den enda rikedom man äger! Att även om Jesus dog för att komma till paradiset, så är mitt skrivande ett sökande efter helvetets totala misär! Det är vad som skiljer jag och Jesus åt! Jag skriver därför att jag lider och jag lider genom att skriva; genom att söka lidandet och inte finna, detta är också lidande! Hur jag söker begrava mig själv i det totala lidandet därför att jag anser mig vara ett lidandets geni och för att göra mig förstådd som det, nu måste bevisa det. Hur jag försöker skildra det men inte anser mig kunna, och hur jag lider än mer!


10 september

Jag kunde inte somna. Jag låg och tänkte. Från ingenstans hördes fågelkvitter utanför mitt fönster. Jag stoppade öronvadd i öronen, men kvittrandet fortsatte. Det gick upp för mig att det var fåglar i huvudet, så jag dunkade, som om jag ville ruska grenen som fåglarna satt på, huvudet mot kudden så att fjädrar sköt i höjden; kvittrandet försvann liksom ekot från en stenbumling som studsar ner för en brant bergsvägg.


11 september

Att leva meningsfullt kräver en fiende att slåss emot, stor nog för att göra kampen meningsfull. Dom religiösa slåss mot ondskan. Jag sökte länge nog men fann ingen djävul att bekämpa och började därför, i brist på bättre alternativ, slåss mot livet. Genom att slåss mot livet måste jag, med handen som inte slår, sminka det groteskt och djävulskt, för mig att anse det ondskefullt nog för att kampen min att kunna anses vara meningsfullt.


12 september

Att veta att även i den kallaste av fängelseceller kan ingen hindra mig från att tänka, därför inte rädslas fångenskap och hur tankarna i den mån skänker mig frihet. Att samtidigt veta att inte ens på den grönaste alpäng kommer jag att kunna ta en paus från tänkandet och den fångenskap det innebär att känna sig fångad av tankarna, fängslad i sig själv! Just så, att tänkandet är en karusell jag en gång hoppade på och som nu snurrar i för hög hastighet för att jag ska våga hoppa av, och att jag är yr av tankarna; så har jag också blivit så van vid obalansen, att om balansen skulle ha gripit tag i mig, jag hade vinglat och framstått inför omgivningen som yr.


13 september

Att jag i stunderna då jag genomlider totala underlag, får en stark känsla av att inte vara mig själv; så har jag aldrig ens tänkt tanken att kanske endast då är jag mig själv. Att endast då är självföraktet mättat nog att inte längre hungra och att jag då upptar en enda plats i rummet; uppäten av självföraktet, inuti.


14 september

Om jag på en vägg läser att någon skrivit \"jag älskar dig\", tolkar jag det för att vara naivt och tror mig veta att det är någon okunnig om kärlek, som skrivit det. Men om jag istället på en vägg läser samma mening överstruken, tror jag mig veta att den är skriven och överstruken av någon som har älskat på riktigt; men som fallerat! Som om insikten att inte längre älska är beviset på att verkligen ha älskat och hur endast kärleken går att bevisas i efterhand, varför jag tror på den som säger till mig, \"jag älskade dig\", emedan jag slår undan kärleksförklaringar som trams. För så är det, att veta vad kärlek är också är att hata den.


15 september

Silhuetten av en medelålders man som plötsligt, i snöyran, framträdde under en gatlyktas sken, stegade några meter in på torget, spände blicken tvärs över mot en byggnad eller lyktstolpe på motsatta sidan, tog av sig hatten, långsamt drog handen genom sitt håll, försjunken i tankar tvärt vände sig om, tog på sig hatten igen, och långsamt började vandra åt samma håll som han kom ifrån. Liksom jag föreställer mig en änka letande på kyrkogården efter sin forna fästmans gravsten; hur hon hittar den, tänker för sig själv, “den står kvar”, och känner på samma gång en lättnad över att ha hittat den och en sorg över att återigen behöva påminnas om döden och saknaden.


16 september

Inatt, drömde att jag höll till med banditer och skurkar som gjort sig skyldiga till vidriga brott. Vi gick runt i staden till att bli spottade på. Vart än vi kom, tittade folk på oss, pekade och gick fram till och delade ut örfilar, spottloskor och svordomar. Vi slog inte tillbaka, som om vi förstod vidden av våra vidrigheter och liksom ansåg oss vara skyldiga att sona våra brott. Jag förstod aldrig vad jag själv hade begått för brott, men det tycktes mig alltjämt som att det enda jag hade gjort var att skriva.


17 september

Men, om med frihet det menas att inte ha några fiender; att inte vara rädd för fångenskap, att inte behöva slåss och därför inte slåss; då finns det ingen konstnärlig frihet. Och om ändå man säger att konstnärens frihet är att välja sina fiender, så är det att göra sig skyldig till en motsägelse; för man kan inte välja sina fiender! Därför, en konstnär är aldrig fri! Konstnärskapet är att vara fångad i sig själv, det konstnärliga är viljan att ta sig därifrån; konsten är att försöka - att försöka men misslyckas. I en värld utan fiender finns ingen konst; för vad ämnar konstnärerna med sina konstverk om inte att slå fienderna ner? Det vill säga att i en omgivning och en miljö utan fiender är konstnärerna och konstnärskapet som sådant dömt till självförakt; tvingade att skapa sina egna fiender.


18 september

Att lida är att veta! Att veta är att lida. Se det så, en kniv skär igenom vår hud. Nervsignaler skickas upp och lidande registreras i hjärnan. Vi lider först inte, för vi har inte sett kniven! Sen ser vi kniven, hur den skurit genom vår hud! Vi inser att vi borde lida, tror oss därför lida och lider! Att det förhåller sig på sådant vis, så är det nog! Hur skulle man annars förklara det lidande som ett barn från dagens ljus känner när hon kastas ner och hålls fången i en mörk och kall grotta; alltmedan grottbarnen som bor där och som aldrig har sett dagens ljus sitter jämte henne utan att lida alls?


19 september

Vad världen behöver är ett geni! Vi är fast i ett stiltje!


20 september

Jag skriver mina dagböcker liksom jag vore spikande på min egna kista. Jag ämnar ingenting med mitt skrivande, annat än att förbereda och ombona min sista viloplats. Ett avslut, ett avsked! Att förbereda sig på döden, sin egen bortgång, så väl att när väl går bort det framstår som att man regisserat detta steg; att det är en del av pjäsen! Att det följer manuset!


21 september

Fruktansvärd dag, tappade på morgonen bort en tanke som jag på hela dagen, trots ihärdigt letande, inte lyckades återfinna. Att imorgon hitta den, det orkar jag inte längre hoppas på. Återhämtade mig aldrig. Tog ledigt för att kunna skriva; jag sjukanmälde mig! Jag skrev inte, och den skam och känsla av otillräcklighet, ofullständighet som fyllde mig! Att ha slösat bort tid! Nog, dom gråa dagarna av misär och ingenting är snarare den last jag bär med mig. Det är jorden i vilket mitt författarskap slår rot och en dag kommer att blomma ut i full kraft. Åtminstone måste jag tänka så. Att inte kunna acceptera nederlag, eller att kunna acceptera allt för väl. När jag bestämde mig för att avsluta letandet efter den försvunna tanken fylldes jag istället av en kolossal tomhet som bara kan förklaras av att jag strosat runt en hel dag utan att frammanat nya tankar. Förlorad dag! Borttappad dag!


22 september

Att skriva en dagbok i bakgrunden. Det falska i att lyfta fram dagboken och skriva den med litterära ambitioner. Det farliga att ge skenet av att ha litterära ambitioner med sin dagbok, som jag ser och inte kan blunda för hos Torgas dagböcker, hur gärna jag än vill. Att han romantiserar över vardagen för att det skulle vara lidelsefullt, medan Kafka i sina dagböcker snarare romantiserar över lidandet. Att när Torga diskar sin disk, han gör det som om han gjorde det inför en publik och att han därför gör sig till, om än för att inte göra sig till, verka göra sig till, framstå som tillgjord; men hur han trots allt gör sig till. Det ärliga dagboksskrivandet, att inbilla sig att ingen kommer att läsa dagböckerna; att skriva helt och hållet för sig själv.


23 september

Jag kommer aldrig kunna fånga en endaste tanke. Jag kommer aldrig kunna kläda en tanke i ord. Vad som är kvar för mig att göra och vad som är upp till mig, att fylla det tomrum som tankarna lämnar efter sig. Att skildra kratrarna dom lämnat efter sig. Att skriva om fossiler! Att skriva om allt; så att jag i mina anteckningar kan skönja tankarnas skönhet. Att bevisa mina tankars existens genom att leta på platserna där dom inte är och säga, \"här är dom i alla fall inte\". Att leta på alla platser där dom inte kan tänkas vara, så att genom att peka dit och säga, \"här är dom i alla fall inte\", jag samtidigt markerar ut platserna där dom är. Att skildra allt det fula i världen och genom att skildra all världens fulhet, skildra tankarna som det motsatta! Att göra likadant med min egna existens! Att läsa mina anteckningar och i anteckningarna skildra alla möjliga mänskliga och omänskliga varelser, så att jag, när jag läser vad jag skrivit, kan säga till mig själv, \"det här är jag i alla fall inte\".


24 september

Att när jag skriver genom Ivan, det är en metafor för mitt tänkande och att när jag tänker på honom; det inte är ett annat tänkande, men en tanke som frigjort sig stark nog och frigjord nog att vända sig om se tillbaka på sitt ursprung och sin uppkomst. Att när jag tänker på tänkandet, det är liksom en frukt tänkande på trädet och att mina tankar om tänkandet, om Ivan, är så ynkliga i jämförelse med Ivan, att det enda syftet med att skriva dom ner är att påvisa kontrasterna och genom att framhäva det ynkliga i deras ynklighet, skildra Ivans storhet.


25 september

Att jag inte har läst någonting jag tycker om, som inte är skriven av någon som inte ansett sig vara speciell, utnämnd och att jag därför, för att berättiga mitt egna skrivande måste intala mig själv att jag är speciell, utnämnd.


26 september

Att tro sig vara ett geni och att anse att ingenting annat än tron på sitt egna geni är värd att skrivas om. Det falska eller det uppriktiga?


27 september

Som en clown i en cirkus som istället för att få barnen att skratta får dom att gråta, så föddes jag till den här världen för att sprida glädje; men spred lidande, sorg och vemod.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 497 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-06-01 17:20



Bookmark and Share


  Cattastropher
\"Att jag i stunderna då jag genomlider totala underlag, får en stark känsla av att inte vara mig själv; så har jag aldrig ens tänkt tanken att kanske endast då är jag mig själv. \"

Är det inte så att du egentligen befinner dig på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt? Närvaron i närvarandet är aldrig bättre än senaste bokstaven, senaste tecknet på liv. Obalanserade steg mot dödens motpol, uppvaknandet i den vita behållaren, renhållningen av det orena , smutsen som samlats och får mun som talar, bjärta färger, slem ur skrymslen.
Och att du vet det, tvingas att testa hållbarheten. Bara andra mått, andra dimensioner.
Minns du att vi pratade om Stalker? är det inte just som återvändsgränd som:
\"Någonting som berättigar mina ord, mitt lidande; inbilla mig själv att det jag skriver annars inte hade skrivits ner.\" gestaltar den zonen, en av alla dessa skuggfickor inuti och längs med initiationen?

I tomrummet efter förlusten av det heliga: Ivans storslagna rastlösa Mardröm vittnar om ett subjekt och en kultur i kris, i ett överskott av Mening vältras exiljagets absentminded träck...\"därför att jag inte ens i min vildaste fantasi kommer att kunna föreställa mig hur den gråa klump av menlösa dagar i själva verket är små klumpar fogade tillsammans, och att jag genomlidit varenda en av dom\"
....och vidare: paradoxen att du återskapar återvändsgränden, din/berättade narratologiska quest;
\" På den enda tesen att poesin är byggd på misslyckandet och att den riktiga poesin är att misslyckas med misslyckandet.\"

Frågan; \"för vem skriver jag\" håller ständigt samman en identitet och en berättelse stadd i upplösning, kantrar, svämmar över; in i en flykt i ett överflöd av inflätningar:
\"Redan i morgon kommer jag tänka på idag och inte komma ihåg om jag verkligen levde då.”

Den Utkastade blir en resenär i en natt vars ände flyr bort, Han har en känsla för den fara, den förlust, som det psuedo-objekt som attraherar honom representerar; skuggan, jag, du, interaktiva processer, och han kan inte låta bli att drista sig dit ....i kampen om pennan… just när han håller på att avgränsa sig från det: Ju mer han irrar bort sig , desto närmare \"räddningen\".

Zonen; där är \"jag\" vid gränsen för min existens som levande varelse, JAG ÄR BERÖVAD EN VÄRLD , ALLTSÅ SVIMMAR JAG/DRÖMMER MIG BORT.

I ögonblicket; fokuseras skrivandets villkor, döden är tredje person i ett smärtans och fasans temaskrik: \"Att smutsen var mina ord! Att när jag sa att jag endast levde genom att tvätta mig själv ren från smuts, det var själva skrivandet, och hur döden fyller den funktionen och ingenting annat än det; att kasta ett sken över mitt liv som totalt misslyckad! \"
Denna…Frenesi: stödjer martyrgraven som har blivit ett avlopp ;\"Men ändå så, beroende av min död! Det vill säga, min bevarade kropp tjänar endast till att visa för eftervärlden hur bra mitt balsam var! Ingenting annat, just ingenting annat! \"

Strävan; att bli ”bättre” i ett skapat rum, då- tids strävan att skriva dig osynlig, vilket genererar än mer exponering, än mer blottläggelse, så än mer skört blir ett jag i ; “Jag har skaffat mig bevis för att skriva, rättigheter, stöd och bevis; jag har skaffat dom själv för egen vinning! och hur utplånandet av diskursen komplementerar och upprättar pseudo-jaget, en outförd separation, ett falskt själv, dvs varken subjekt eller objekt.
.\" Jag är falsk och om någon genomskådar denna falskhet, då är jag körd i botten!\" betecknar än mer rädsla att tappa betydelse,förlora ”nu” mening. Urfragmentet i ett urblåst skyddsrum vilket \" möblerat mitt universum utifrån min spegelbild.\" dåsar av introvert förakt; än mer elakt och undandragande , objekten drar sig mot bortträngningens mur;
\" Men om mig ska ingen veta någonting!\"
....ännu fler soldater rekryteras din.. denna kommandostyrka ; tidsfördriven, rörande med sina dragna blixtrande silvereldar.

/Mun : utplåna läsaren: JAG - Alef vid ett icke jags drift
död under skrivaktens villkor
förbanna mig! förbanna umgänget med mig!
men: använd det! bruka mig som summan av alla dina fiender, bruka mig i den våldsamma tillblivelsen hos den talade varelsen;
Mun hämtar sig
talar
ur tystnads avgrund.

jag har kommit för att stanna, intrång så vara. det är bara för att jag vill visa dig att jag står kvar, stupet tillhör de fördömda, inte mig, inte längre.
sanningen, ja, låt vara döden, men endast för att vakna, i sitt eget svett, badande, i tårar; vilka alltsedan ödeläggelsen varit torra.
detta är bara min torrgråt. den reella talar munfull.
varför skulle jag/du förställa mig? jag har varit där du är, även om du föraktar mig för det. varför skulle jag spela något annat, varför beundra dig och bli hatad för det, be mig, jag kan vara alla!/

din... Förskräckelse gör språket till en penna; flyende, genomborrande ; en spets , ett luftsprång, ett skratt som utbrister kaos och en död som sätter märke. stjälper över den misslyckade människans mänskliga verk.

om denna ...Rest, som osedd befinner sig i den blick vilken ...tämjdes av detta... intet det som \"Gud är kärleken\" bygger på.

om ...Liket....I detta ting \" balsamerat i rostfritt stål\" som inte längre avgränsar och alltså inte längre betyder något, begrundar du upplösningen av en värld som har suddat ut sina gränser :
\" Ska dom stå en ring då, vetenskapsmän och präster, slå ut med armarna då, förundrade över hur en kropp kan ha förblivit så välbevarad! \"Som om han dog igår\", säger vetenskapsmännen till prästerna. \"Som om han ännu inte vore död\", svarar prästerna.\"

…Liket, besett utan Gud då \" han ännu inte är död\" och utanför vetenskapen\" dog igår, dvs utan aktualitet, är höjden av förnedring/abjektion. Liket är döden som hemsöker livet. En avvisad människa :
\"Så som balsamen endast talar om balsamen, men behöver kropp för att tala! Jag behöver mitt liv att fästa orden på!\" som man inte skiljer sig ifrån , som man inte skyddar sig mot som inför ett objekt.
Gestaltningen av en imaginär kuslighet och ett verkligt hot, vilket kallar på oss och slukar oss till slut :
\" Hur jag flätar ihop mina ord till en värld snart stark nog att leva för sig, oberoende av min existens!....... att vad dom i framtiden kommer att avslöja om min existens, ingenting annat är än att jag en gång levt och att jag en gång dött!\"
och
\"Och om folk inte har förstått det tidigare, om folk ens har läst! - att när jag skrev att jag ville dö med smuts mellan tårna, det bara vara en liknelse för att dö med pennan i min hand!
.
Det inre dramat som till slut kan komma att möjliggöras och fullbordas , upphävas ur sin apati och förlamning, då det stumma och blanka i yttervärlden ges livet, i det ögonblick då kontakten åter etableras med en mottagare av budskapets innehåll. ex. Läsaren i den interaktiva processen:
\" Jag skriver av skuldkänslor, att vara del av ett släkte, mänskosläktet, som är så kallt och så obarmhärtig mot andra människor! Jag skriver av omsorg, jag skriver i välmening och av omtanke; jag skriver för alla ensamma själar som är precis som jag, men som liksom ligger utspridda i världen, sittande, var och en, i varsina hörn av universum, till att beskåda den stora gemenskapen av mänsklighet långsamt dra förbi utanför deras fönster

signifikanten i aktuella del, 37, omkvädes en stark och tydligt utvecklad Jagposition, ett subjekt i process, synliggör och stödjer manifestationen i motivets individuationsprocess, dvs quest, en resa mellan återkommande stationer,
i aspekten traderande bekännelser/bekännelselitteratur: , katharsispoetiken,ex Augustinus \"Bekännelser\" och Dantes \"Vita Nuova\" och naturligtvis positionen
styrd av nödvändigheten att gå igenom utvecklingstadier mot mognad, vars intima sfär är smärtan :
\" Att känna sig utanför som ett djur en bur\" och fasan/ skräcken, dess ansikte utåt ....\" Att skriva sig till galenskap, att driva ut demonen ur sig själv\" med dess variationer :
i narrationen att befästa sin narcissistiska makt genom att låtsas förevisa sina avgrunder:
\" Jag har skaffat mig bevis för att skriva, rättigheter, stöd och bevis; jag har skaffat dom själv för egen vinning! .......... mitt sista hopp, att min totala och uppriktiga tro på det falska i falskheten, skänker mig ett uns av ärlighet!\"
eller som narration/fiktion i motsättningen i avståndstagandet av konstnären som utövar sin konst som en affär \"


\" Att höra någon nämna något så konkret som pengar i ett samtal om mina dagboksanteckningar, som om prästen i sin predikan skulle svära när han uttryckte sin vördnad för Jesus lidanden! Att alls kunna tjäna pengar på det här! Tanken ter sig lika främmande nu som då.\"


Om vi lever avskärmade från det verkliga livet måste det vara vår plikt att söka oss vägen dit : \"Att låta döden blir nederlaget och min triumf som den utstötte, självutnämnt besegrade! Att leva på ett sådant vis att döden kommer visa att man hade rätt!\"

.......Ingenting kommer att bli enklare eller svårare än att dö.
därför Färdas. Återta. Abjektera.

not: Abjektion:
: alkemin som förvandlar dödsdriften till en sprittning av liv, en ny
betydelse.

ref: Julia Kristeva \" Fasans Makt\", Helene Cioux \" Stigmata\"
2008-06-02
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino