Det bodde en flicka på torget i min stad
Hon hade tankar inväda i sitt skinn
som en hudcellsbrokad
det dyrbaraste någonsin

Hon sade till själv att skenet det bedrar
och skylde sig skickligt från det faktum
om vilken skönhet hon var
i en värld av vakuum


Många somrar kom och sken på mitt torg
flickan tog på sig nya starkare skydd
och drog stenar till sin borg
och gjorde sig avskydd

Men som med alla borgar som byggts förut
kan det bara bära eller brista
och hon brast i bitar tillslut
kom sig till att utbrista;

att på något sett så var inte allt så farligt
som ju hon alltid hade trott sig
med det var fullständigt förklarligt
att jag ville skydda mig!

och nu är du min fenix i din egna guldskrud
och jag vill så gärna sitta och höra
de tankar gömt under din hud
de du inte kunde förstöra

Det bodde en flicka på mitt torg
som sken med ett lyster
som fick mig att riva min egna borg
min älskade storasyster