Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Alma, quedate! Queda un pájaro sin alas!


Imperativ melankoli (Fågel utan vingar)


Livsandar,
fly inte!

Moln,
skingra er!

Dagen kom så fort
när livet ännu sov

och jag fruktar vandringen
mot gryningen

Väg,
jag sökte dig aldrig!

Jag bävar inför uppstigandet
ur graven

kroppens födelse är
synens begravning

Begrav mig åter!
Låt mina lemmar sova
med ögonen i behåll!
Svep mitt ömma lik
i melankolins söta tårar!

Själ,
stanna kvar!

Förbli en fågel
utan vingar




Fri vers av Prometeus
Läst 367 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2008-06-11 17:09



Bookmark and Share

  wedquinna
Den är bra, riktigt bra intensitet när varje ord är av betydelse.

Bara en liten fråga, är det inte i det läget (=slutet) som man bör släppa taget om sin själ och leende se den segla iväg samtidigt som man håller tummarna för att man vårdat den bra nog för att den ska klara sig vidare?
2008-06-23

  Havsbris
vad finns mer för
att säga?

jag njuter läsning,
genom alla porer
andas sköhneten,
även i den melankoli
och nostalgi...

älskar ditt språk
och bilder du ger,
jag kan inte välja
en vers eller strof,
alla berör mig så djupt...

tack, mycket läs- och
tänkvärd, när livet
bara går förbi utan
nåd...
2008-06-19

  Maria Zena Viklund
vilken känsla du skapar här!

själ stanna kvar
förbli en fågel utan vingar

underbart skrivet!
2008-06-14
  > Nästa text
< Föregående

Prometeus
Prometeus