28 september

Jag heter I. Det är jag som skrivit den här dagboken. Jag ska ta er med på en resa. Vi ska fara bort ett tag. Packa väskorna och slut era ögon. Följ mig, jag tar hand om er. Se så, lägg era händer på mina axlar. Följ mig. Just så, följ mig! Ni ska inte ta ett steg! Ni ska inte ta ett endaste steg. Stå kvar! Öppna min bok och låt er färdas med, blåsas bort; svingas och kastas omkull. Ni ska läsa och ni ska aldrig igen bliva vad ni varit. Jag har rest. Jag vet. Jag ska vara den bror ni aldrig hade. Jag ska vara den syster ni aldrig hade. Men jag ska också vara den djävul ni aldrig hade. Jag heter I. och det är jag som skrivit den här dagboken. Jag ska ta med er på en resa. Jag ska slåss med er. Jag ska tortera era. Jag ska bränna era hudar! Jag ska slunga stenbumlingar mot er. Jag ska begrava er i aska. Jag ska vränga era hudar ut och in, och era själar, fläta dom mellan mina fingrar, så att när ni sedan ställer er framför spegeln ni kommer fråga er själva, \"vem är det jag ser?\". Ni ser er själva! Jag ska lära er se! Jag ska få er att gråta! Men jag ska också trösta er och jag ska också älska er. Jag heter I. och det är jag som skrivit den här dagboken. Jag ska älska er så omtumlande! Jag ska få nätta smekningar att framstå som örfilar! Jag ska få ljuva kärleksförklaringar att framstå som knytnävsslag, och när ni sedan ligger ner, nedslagna, då ska jag säga till er, \"nog, nu vet ni vad kärlek är!\". För vad kan man veta om kärleken, förrän man förgäves hatat den? Jag ska spotta på er, saliv! Jag ska lovprisa er! Jag ska hålla om er och jag ska bry mig om er! Jag ska skydda er från omvärlden, från krig och utrotning! Jag ska skydda er från utomjordingar, sniglar och elefanter! Jag ska älska er så förtvivlat, ohämmat, förtroligt, att när ni sedan ställer er upp igen, och tittar i spegeln, ni kommer att gripas av självförakt, att inte kunna älska mig tillbaka lika mycket som jag älskar er, att inte heller kunna älska er själva på samma sätt! Att ha lärt er se och att känna er halva! Att känna er ovärdiga min kärlek, och att i skam och skuld för den kärlek jag hyser för er inte kunna stå emot och inte kunna älska tillbaka; till att drabbas av feber och gripa tag i självföraktet, för oss att ha en gemensam fiende och bli vänner på riktigt. Jag ska ta med er på en resa till världens ände så att vi vid världens ände ska se varandra i ögonen, bestämma oss för att vända om och påbörja den långa resan hem igen.


29 september

Jag är här för att representera, ser ni; jag representerar arbetarklassen! Jag vill få er uppmärksamma på en folkgrupp som inte gör något väsen av sig! Den sliter, men den klagar inte. Den har blod på sina händer och den gillar det. Den har sina bara hudar täckt av sårskorpor och den döljer dom inte! Blåtiror, den döljer dom inte! Den hymlar inte! Den hycklar inte! Den jobbar och sliter! Den verkar i skymundan. Den är platån som samhället är uppbyggt på. Den är truckchaufförer och lastbilschaufförer som innan solen gått upp på lördagsmorgonen, kavlar upp sina tröjärmar och rustar sig för strid, höjer sina blodiga knogar och bär ut lasten, ner på pallar som skyfflas in i butikerna, så att när solen står i zenit och överklassens tuppar trippar in i butiken, dom får sina chokladbollar för dagen, sin mjölk, sitt kaffe och sina tidningar.


30 september

Hur hon svarade mig genom att upprepa det jag sa i glättig ton och sedan följa upp den glättiga tonen med ett mer sansat och eftertänksamt, \"nåja\". Ofta följde på detta \"nåja\" en intetsägande sanning, så som \"men sånt är livet\" eller \"man lever bara en gång\".


31 september

Vi stod med smutsiga kläder, stinkande av svett, smuts på händerna och skrattade åt varandras vidrigheter. Han sade till mig, \"jag gillar att stå här. Titta på mig?\" Så pekade han med blicken mot sina kläder, \"skitig! Ser du hur skitig jag är? Byxorna, skitiga! Skjortan med! Skorna skitiga, men jag gillar det här! Jag gillar det här! Att vara längst ner och titta upp, ser du inte det vackra? Att se samhället nedifrån? Att gå förbi tiggarna med gott samvete! Att se dom i ögonen och säga till dom, \'jag har tio spänn i fickan, nog fan är det sant, men dom ska jag ha till en tonfiskburk!\'. Jag gillar känslan av att slita och av att stinka och skit. Jag gillar det skitiga! Att vara lägst!\". Jag tittade på honom med vördnad och sade, \"ja, här vet man vad man har folk! I skiten vill alla upp, och ingen hycklar heller med det!\".


1 oktober

Att gå till en fabrik och i samma ögonblick som man äntrar den, veta med sig att man aldrig kommer att komma därifrån. Man kommer aldrig igen lämna den! Man kommer aldrig igen se solens strålar! Man kommer svettas, gråta, blöda och förblöda, till att skriva sina sista ord på fabrikens väggar! Rista in dom med blod! Att ändå fortsätta jobba. Att trycka på maskinens knappar, att lägga saker på rullbandet. Att paketera sakerna och skicka iväg dom, pliktskyldigt! Att sitta i min säng, vakna upp till att veta att aldrig någonsin kommer jag att lämna tankarna; aldrig kommer jag att sluta skriva, tänka och lida över att inte vara förmögen att skriva ner exakt det jag tänker på, att inte duga och att inte vara nog! Det var vad den första tanken handlade om; det gick upp för mig att jag aldrig skulle sluta tänka! Det var min första dag i fångenskap. Jag var fast och fången och endast med den insikten i bakhuvudet kunde jag alls sägas tänka, därför att instängdheten är tänkandet och tankarna den producerar, produceras liksom projektiler utskjutna och ämnade att rasera muren till omvärlden; att bli fri från tänkandet. Dom tankarna som inte är ämnade att rasera tänkandet, kan häller inte betecknas som tankar. Vem kan säga att tänkandet inte är destruktivt? Ingen! Vem kan frånta mig, som tänkande varelse, rätten till självdestruktivitet? Ingen! Just ingen! Den kan ingen viktigpetter i hela världen ta ifrån mig! Så att nästa gång jag hör någon säga, \"livet handlar inte om att lida\", jag ska svara, \"men vad gör dig så säker på det, att livet handlar om att skratta, heller? Nej, livet handlar inte om att skratta!\", och jag ska skratta åt honom, och genom mina skrattsalvor; lära honom att lida.


2 oktober

Att hos folket som läser mig, skapa ett behov; en trängtan att få veta allt om mig. Att genom att skriva, lära känna mig själv. Att återupptäcka mig själv! Undersöka! Skrivandet av denna bok och hur jag påbörjade den, liksom jag kastade mig in i ett mörker, huvudstupa från en bro en mörk natt över en än mörkare flod; ett svart hål! Där uppe tindrade stjärnor på rad, men jag såg inte dom! Jag såg bara mörker! Mitt inre jag! På upptäcktsfärd, vem är jag? Det vet jag inte heller och nog är jag inte frånvaron av denna kunskap, men närvaron av okunskapen! Vem jag är, det vet jag inte; men inte desto mindre så, att det vet jag också om! Att därför skriva, liksom det vore en grop jag trillat i och omöjligt kunde ta mig uppifrån; nu måste jag gräva mig ner! Ett hål genom jorden, till att trilla ut vid världens ände! En grotta! Och att folket som läser mig, stod där uppe, vid gropens avsats, grottans ingång; där jorden skyfflas upp och läggs på hög från mina spadtag! Att få dom att stå kvar genom att gräva efter dom största stenarna och den mörkaste jorden! Någonting unikt! Att sträva efter det unika, platserna där ingen varit! Att låta folket vid gropens avsats rota igenom min hög, till att se ingenting av värde och hur jag måste övertyga dom att stå kvar, att det är värt det, genom att tala om för dom att jag håller på att gräva fram en faraons grav, en stor diamant! Att samtidigt försöka komma till insikt med vem jag är! Att bli grävandet efter den stora diamanten, den mörka jorden! Att bli grävandet, sälja min själ till djävulen och få pennan i utbyte! Att använda pennan som en spade! Att gräva! Att gräva så utsiktslöst och så aningslöst efter någonting att det också går upp för mig när jag gräver att jag ingenting annat är än grävandet som sådant! Ingenting annat än mitt nästa spadtag! Nog vet jag om det, att jag gräver inte efter någonting, liksom guldgrävare gräver efter guld; och arkeologer efter arkeologiska fynd! Men jag gräver efter vem jag är, efter allt som syns och det oförnimbara! Jag gräver efter allting och efter ingenting! Att jag inte vet vad jag ska titta efter! Att jag ser värdet med mitt liv och min meningsfullhet i grävandet, genom att inbilla mig själv att jag snart kommer hitta någonting så oändligt vackert att mina alla spadtag med ens kommer att få mening! För så är det, att jakten efter någonting värdefullt också måste vara värdefull, men värdefull först i efterhand. Och så är det, att med boken jag skriver jag inte bara måste skapa ett behov hos dom läser att vilja veta allt om mig, att stå kvar, att alls läsa; men att plantera in samma behov hos mig själv, att fortsätta gräva! Att fortsätta skriva! Men om det är värdefullt, mitt skrivande? Nej! Det är inte värdefullt! Det är inte värt ett piss! Och liksom en Judas ska jag gå till folket vid gropens avsats, grottans ingång, och så ska jag tala om för dom som står där, som står kvar och väntar på mig att gräva fram den stora diamanten, att den stora diamanten kommer jag inte att hitta, men att jordhögen som dom rotat igenom utan att hitta alls någonting av värde, för mig är lika värdefull som alla diamanter i hela världen! Inte för jorden i sig, men för att det var jag som grävde den upp! Och hur ska dom spotta på mig, och häva jorden över mig! Begrava mig levande och kalla mig för fåntratt!


3 oktober

Visst kan så fastlås, att inte älska sitt eget barn; det är förkastligt! Men det finns gånger då mödrar inte älskar sina barn och man till fullo kan förstå dom. När dom blivit våldtagna och deras fäder också är deras barns fäder, och dom i sina barn ser sina fäders drag, då kan man förstå att det gör ont för dom att ta barnen till sig och att alls älska dom. Nog, inte skulle jag skriva det här just för skrivandets skull om det inte vore så att det passar in som en metafor för mitt skrivande. Att skrivandet är mitt egna barn, men hur trots det, jag inte kan älska det! Och hur jag, genom att inte älska mitt eget barn som jag borde göra, drar slutsatsen att det måste bero på att jag har blivit våldtagen! Men våldtagen av vem? Våldtagen av mig själv! Vem annars? Just ingen, och hur jag på så sätt förstår mitt förakt för skrivandet genom att anse det vara minnet, frukten och befruktningen av en våldtäckt som mitt ena jag begick på det andra jaget; och med våldtäkten så har det skapats en kopia av mig själv som jag måste ta hand om. Bredvid mig står dom förståndiga och dom säger, \"älska ditt skrivande såsom ditt barn\". Jag svarar, \"men jag kan inte! Jag har blivit våldtagen! Mitt skrivande är inavel!\". Till detta hör att jag inte kan säga att skrivandet är mitt barn, för det är inte mitt barn! Det är tankarna som är mina barn, och snarare är skrivandet mina försök att älska mina barn, att ta hand om dom och att bereda åt dom ett värdigt liv.


4 oktober

Endast genom våldet kan jag förena mig själv, då ilskan och smärtan går ihop! Då självföraktet träffar med knytnäven på den föraktades panna! Nej, då kniven stöts in i bröstet! Så att självmord inte är ett mord för mig, men det ögonblick då jag blir en igen! Ja, då blir jag hel! Att endast då kniven stöter in i bröstet, jag kan sägas vara mig själv! Endast då och att jag därför i själva verket är en självmördare, hindrad självmordet; på grund av det andra jagets djuriska instinkter som manar på och besudlar mig med sin vilja till liv! Men som människa är jag helt och hållet en självmördare! Ser ni, att självmordet är den handling som förenar dom båda olika jagen? Att inte se självmordet som det mänskliga, heller alls som ett självmord, men som det hatiska och blodtörstande, liksom ett lejon som sliter sitt byte i stycken! Det starkare jagets förakt för svaghet som får fritt utlopp! Även så, att se självmordet som det rakt igenom mänskliga och se mig själv som mänsklig endast då jag slits i stycken; liksom mänskligheten ingenting annat är än konsten att känna smärta och att verkligen kunna lida. Att inte se det som att jag dödar mig själv, men blir dödad av mig själv. Att jag blir hel genom självmordet, liksom lejonet och dess byte förenas i lejonets magsäck, så när kniven stöter in i mitt bröst och i livets sista ögonblick, då ska jag känna mig som en människa, ett jag, och det lugn detta kommer inge mig; att ha levt som två men att dö som en, det kommer att mildra mycket av den rädsla jag i dödsögonblicket kommer att känna över att slungas ut i någonting totalt okänt.


5 oktober

Att söka lyckan så intensivt och att finna den! Att finna lyckan så oändlig, att när man åter avskärmas den och skiljs den åt, en oändlig misär träder in; att träda in i misären och att skriva! Att besöka paradiset men att tvingas åka därifrån! Att genom skrivandet förtränga den lyckliga tiden genom att hålla kvar den, inte genom att slänga bort den! Att avskärma den, inte genom att sminka bort blåmärken, men genom att äta sårskorpor; att måla om den; att måla spegeln mörk; att se det olyckliga i att vara lycklig. Min olycklighet bottnar inte i endast olycka, för sådant finns inte! Min olycklighet bottnar i att ha upplevt oändlig lycka och att ha tappat bort den. Och så är det, att endast någon som varit lycklig kan känna olycka; endast någon som vet, allt för väl, vad lycka är kan känna olycka! Så att säga, jag måste inbilla mig lyckan så främmande och så otillgänglig och alltigenom så torr och grå och kall att jag också kan intala mig att den ingenting är för mig, att jag inte är gjord för att vara lycklig! Därför, inte att förtränga paradiset! Men att minnas det som helvetet! Inte kommer det att göra mig lyckligare, nej, nej; men kanske lite mindre olycklig.


6 oktober

Att fly det går ju bra, men hur ska man fly från flykten som sådan? Att rota sig i ett landskap av aska! Att sprida frön i frostfrusen mark! Att skratta framför spegeln, gråta och skrika sitt namn med sådan styrka att det blir värdigt och tillgjort på samma gång! Att skratta alls, att gråta alls och att alls tillåta sig själv närhet och samröre med den förtvivlan, den misär och det förfall som i folkmun kallas för mänsklighet! Att skala av det mänskliga och att därför inte gråta; att inte gråta och för sent inse att man är fast i ett ingenmansland, ett vakuum; för även om djuren inte gråter så är det inget dom väljer bort! Dom har bara inga tårar att fälla! Jag har tårar att fälla, men jag håller inne dom! Jag är inget djur! Jag är en människa utklädd till djur som insett för sent att jag inte är något djur, men att jag är mänsklig! Att jag är den mänskligaste av dom alla! Så mänsklig att alla andra människor framstår inför mig som lägre stående individer! Som djur!


7 oktober

Nej, detta är den gåta som ter sig störst; hur tankarna när jag skriver ner dom är så lätta att dom hade fladdrat iväg med vindarna, ens om jag hade råkat hosta till, om jag så inte hade bundit dom; men hur, fastbundna, om så med bara några fåstaka ord på ett skrynkligt papper, när jag läser dom i efterhand, dom är tunga och omöjliga att rubba, liksom dom vore betongblock.


8 oktober

Att lämna kvar till eftervärlden, minnet av en glömska! Just så, minnet av mig som en lång och utdragen glömska av vad jag försökte komma ihåg av mig själv och min glömska, men inte lyckades eller lyckades men glömde bort! Att komma ihåg mig som ett svart hål, att komma ihåg mig för vad jag glömde; och genom att komma ihåg min glömska kunna skönja vad jag en gång hade kommit på. Kommer man kunna skönja mina upptäckter just genom att läsa i mina anteckningar om min glömska och hur jag tappade bort men aldrig slutade leta för att finna åter? Hur jag glömde, min oförmåga att handskas med glömskan! Min ilska! Min frenetiska, ursinniga, i raseri, desperata, jakt efter borttappade tankar! Att liksom se ett begravningsfölje av förtvivlat sörjande människor och genom att betrakta det förstå att den bortgångna måste ha varit en stor person! Inte bara en stor person, men en mycket stor person! Varför skulle dom annars gråta? Dom gråter ju! Dom gråter och gråter! Det måste ha varit en stor person! Så ska folk läsa mina dagböcker, om min glömska och min sorg och så ska dom inse, att vad jag inte mindes jag inte minde för att min förmåga att minnas var begränsad, men för att minnena som sådana var obegränsade! Oändligt stora! Det var min förmåga att uppleva saker oändliga och obegränsade, som gjorde att jag i efterhand inte kunde minnas dagarna alls, just därför att dom inte gick att begränsas och göras ändliga! Och om dom så skulle kunna begränsas och göras ändliga, jag inte skulle ha mints dom ändå; därför att vad jag väl upplevde var det obegränsade och det oändliga!


9 oktober

Inte att skriva, men att kunna skriva. Att i varje ögonblick, i lidandets mörkaste vrå säga till mig själv, \"vänta bara på nästa ögonblick, vänta tills jag vänder mig om, då har jag någonting i alla fall att skriva om!\". Att kunna skriva, att vara övertygad om förmågan att kunna skriva; det gör mig förmögen till att lida mer och till att lida mest! Jag söker bränsle till elden! Jag ska lida en poets alla lidanden och jag ska göra poesi av det! Jag ska revanschera mig med dikterna så tysta att folk när dom läser dom, kommer att höra fjärilarnas vingslag! Men jag vet samtidigt att vad lidandet egentligen handlar om är inte att lida mycket eller att lida lite, utan att lida mer än vad man är kapabel till; att inte kunna bära korset på ryggen! Att känna att man inte kan! Att inte stå ut! Så är därför en poets lidande inte att någonting annat än att vara osäker och förfäras över sin oförmåga att skriva! Tro mig, jag vet det alltför väl! Lidandet har inga nyanser. Men jag ämnar inte att lida mest, endast ämnar jag att få folk att tro det! Att bli en symbol för lidandet! Därför, jag bygger det största korset i världshistorien att falla över mig, att krossa ryggraden, och att begrava mig, för omgivningen att lida med mig, lida för att jag led! På vilket sätt lida, det spelar ingen roll! Dom kan säga till varandra, \"trodde han att han skulle orka bära det?\', och lida för min dårskap, men åtminstone kommer dom att lida. Dom kan säga till varandra, “titta på hans mosade kropp?“ och lida, men åtminstone kommer dom att lida. För så ska det symboliska kvarstå, och vad som gör mig en symbol för lidandet ändå vara, det faktum att jag inte ens kunde bära mitt kors till Golgata! Att inte ha varit förmögen att bli offrad till gudarna, men att ha blivit offrad på vägen dit! Offrad av mitt egna högmod! En svag Messias! Ett djävulsbarn!


10 oktober

Hans relation till sina fotografier går igen i hans relation till sina tankar; han rättar till saker i efterhand! Han låter dom inte få leva sina egna liv! Han raderar bort störande detaljer! Han ser efter det estetiska och endast det! Han överbeskyddar och låter radera, ta bort, kontrasten till sina verk, vari det verkliga konstnärskapet uppstår. Han tror inte på dom! Konsten är tron! Att tro så innerligt på sina tankar att till och med när tankarna ifrågasätter ens existens, man är benägen att hålla med. Han tror på sig själv som tänkare, men misstror sina tankar; han anser dom inte vara värda honom. Han ser det som en skam att han som tänkare inte kan få fram större tankar än dom han tänker fram! Han inser inte att konstnärskapet och vad som verkligen utmärker stora konstnärer och stora tänkare, är tankarna på någonting större! Att liksom skåda sina begränsningar och genom att skåda dom, skönja vad som ligger på andra sidan! Vad som ligger utanför! Att betrakta skönjandet!


11 oktober

Jag ska sjunga mina texter, men jag kan inte sjunga! Jag ska sjunga dom ändå, därför att vad sången handlar om är en person som inte kunde sjunga, men som sjöng ändå. Ser ni, att jag har skapat den perfekta sången att sjunga för någon som inte kan sjunga! Liksom jag har skapat mitt författarskap på konsten att inte kunna skriva, och hur jag gjort det vattentätt, därför att vad den här berättelsen handlar om, är en person som inte kan skriva men som skriver ändå. Så att även om jag inte kan skriva, och kanske just därför, hade ingen kunnat skriva det jag nu skriver. Det vill säga, jag har skrivit något som ingen annan kunnat skriva och förtjänar därför mitt uppehälle i litteraturen. Låt mig få plats i litteraturen! Släpp in mig! Och låt mig stå där som en staty, om inte för någonting av värde, som en staty för det värdelös! Låt mig vara den odugliga, och låt mig duga till att symbolisera odugligheten! Eller inte duga, inte alls. Det spelar ingen roll! Jag är odugligheten!


12 oktober

Att inte orka räta ut tankar.


13 oktober

Att genom att skildra helvetet, komma till insikt med hur jag tänker. Att vända saker opp och ner.


14 oktober

Hur jag vaknade av att min chef ringde mig, \"vart är du?\". Jag tittade på klockan, insåg att jag skulle ha börjat jobba för en timma sedan, harklade mig och svarade: \"på väg!\". \"När kommer du?\", \"om trettio minuter\". \"Trettio minuter? Du skulle varit här för en timma sedan!\". \"Jag vet!\". \"Okej\". \"Hej då\". Hur jag, när jag stod och väntade på bussen och stressade mig för att den inte kom, intalade mig att jag skulle skriva om det. Att det var min enda tröst. Att skriva det här, vilken klen tröst.


15 oktober

Inte heller idag kunnat utröna om A. och I. är ett par, eller om dom bara är goda vänner. Hur han kallade henne för turk och hur hon kallade henne för polack och hur dom sedan skrattade hjärtligt åt det, i alla fall, dom fnissade.


16 oktober

Luften, utan luft. I andnöd; jag svamlar fram. Törst, utan vatten! Jag dricker mitt egna urin! Andas in mina andetag. Jag återskapar drömmar!


17 oktober

Om jag så påstår att det inte är jag som skriver, men ett annat jag, och att för detta andra jaget, bläcket är blod, pappret är hud, pennan ett rakblad; förstå ni då att jag lider för varje bokstav jag skriver nej? Men också så, det övermänskliga lidandet som måste vara anledningen till att jag alls skriver, att jag skriver ändå, vilket bevisar just det jag talar om; att jag lidandet är så underkastad och beroende utav, att smärtan av att inte skriva innebär ett lidande större ändå! Det vill säga, att lidandet över att inte lida är större än lidandet över att lida.


18 oktober

Orolig för hur min handstil på senare tid har blivit allt flängigare; som om jag inte längre orkar att placera tankarna på papper, men istället; liksom slänger in dom i en bunt, huller om buller.


19 oktober

Att vara lidandet så besatt att när jag inte lider, jag lider av att inte lida, och lider så mycket mer då att jag känner mig tvungen att söka lidandet, genom att skriva; måtte orden porträttera ingenting annat än lidandet och besattheten till skrivandet som måste vara sprungen därur! För den som läser det att förstå att orden är toppen på ett lidandets isberg och skildrar i sina mellanrum, och i den oändlighet av blanka blad som omgärdar mina varje anteckningar, det ofantliga lidande som drabbar mig då jag inte författar, och som inte kan klädas i ord och som just därför är ofantligt. Att identifiera mig med lidandet till sådan grad, därför vara den totalt underkastad och underkastad på ett sådant sätt att jag inte längre lider av att lida, men har funnit sig till rätta.


20 oktober

På hela dagen inte producerat en tanke. Var det för att jag försov mig, och för att jag i all hast att hinna till jobbet, tappade bort och hoppade över tillståndet då drömmar övergår till vakenhet? På senare tid har det tett sig allt självklarare att mina tankar härstammar därifrån.


21 oktober

Att inför spegeln gestalta mig som smärtan. Att låta orden vara förklädnaden. Den smärtfulla klädseln, som vilken, då jag bär den, ger mig den enda njutning jag kan komma åt. Att greppa smärtan och att tämja den och liksom den vore en tistel, njutningen ligger i att dra taggarna ut ur min kropp. Att njutning för mig inte är njutning i sig, men endast tillståndet då jag inte lider, för så mycket har jag lidit att jag blivit lidandet van.


22 oktober

Märklig dröm, vi åkte i en buss. Plötsligt, mitt på landsbygden, dök stora plakat upp varpå man kunde se två yngre mäns ansikten. Det fanns en text, men det var på ett främmande språk, Jag förstod inte, men snart gick det upp för mig att dessa två yngre män hade dött, att dom var brandmän och hade dött i tjänst. Ju längre vi åkte, desto fler tält dök upp längs vägen. Till slut var det en stor samling av sörjande människor, alla bärande på identiska plakat. Bussen och vi gick av för att deltaga i sörjandet. Dom andra passagerarna sörjde och grät. Jag gick runt och frågade busschauffören om vi inte kunde åka vidare snart, att sörjandet hade blivit ett sätt för folk att samlas och känna gemenskap. Sörjandet är ensamhet och gemenskap endast med den döde. Att hela evenemanget var ett skämt och att jag till slut blev så förargad på hela skiten att jag skrek, \"ni sörjer inte alls! Det är bara något ni fått för er!\". Varpå alla tittade upp på mig och började skratta hejdlöst.


23 oktober

Jag jobbar arkeologiskt. Jag skriver. Jag putsar av min samtids fossiler, ruiner på jakt efter spår och ledtrådar till vem jag är. Jag letar efter det fatala lidandet, att rättfärdiga mitt lidande. Massmorden jag drömmer om, men som ingen annan talar om; krigen jag drömmer om. Jag vill bevisa att dom visst har ägt rum. Jag vill rättfärdiga mitt lidande. Så att folket, när dom kommer till insikt med vilka förfärliga, fasansfulla massmord jag upplevt, kommer att titta på mig och säga, \"nu förstår vi, det är därför du lidit! Du måste ha lidit något fruktansvärt!\", och jag ska svara dom, \"ja, fruktansvärt har mitt lidande varit\". Se det därför så, att vad jag i själva verket gör är att putsa av min spegel och att jag putsar av spegeln för att kunna betrakta noggrant mina blåmärken och mina sår, för att liksom i deras formationer och former kunna utröna var dom kommer ifrån.


24 oktober

Se så, hur världen går under; mänskligheten, genom att skapa någonting; en människa av en robot! På samma gång, gör människor till robotar! Att se en robot som mänsklig är att se människorna som robotar! Så kommer det finnas en kvar, en dåre; som aldrig har och aldrig kommer att se någonting som helst förutom sig själv som mänsklig, för däri vilar hans dårskap, och hur denna människan kommer vara den sista människan; så att, av allt vett vi studerat under tusentals år, en enda människa kommer att finnas kvar och han kommer att säga emot allt vad folk i tusentals år har lärt honom och inte bara så, men endast då han säger emot vad folk i tusentals år har lärt honom och endast genom att göra så, kommer han att vara mänsklig.


25 oktober

Genom att tänka, fly bort från helvetet.


26 oktober

När jag vaknar, under en skräphög av tankar, som jag först måste släpa undan innan jag kan stiga upp.


27 oktober

Dom blodiga ögonen blodiga, huden skrapad - naglarna avbitna. Frisyren okammad, kammen oanvänd; avbruten. En liten sovkupé på en stor färja. Motorn bullrande. Jag ligger under en sänglampa och skriver och havet böljar, gässen gormar; vindarna brusar och alla barnen skriker \"är vi framme snart?\". Bäbisar gråter, hysteriska. Var det så här det lät när Titanic gick under? Asch, att begravas här! Att sjunka ner bland vågorna till att somna in på tusen meters djup, och dö! Men innan döden, känna trumhinnorna sprängas och lungorna fyllas av saltvatten; ett värdigt avslut på ett ovärdigt liv? Ett värdigt liv? Ett värdigt liv! Åt helvete med det! Jag har sålt min själ för pengarna till biljetten! Jag har pratat med tjackhoror, flörtat med gangstermorsor, tiggt av tiggarna, stulit av uteliggarna; men åtminstone är jag här. Jag kom hit! Jag gjorde det! Är vi framme snart? Vad är klockan? Jag är yr! Släpp av mig! I korridoren som leder till toaletten och ut till den större korridoren som leder till trappan upp till andra däck och en korridor som är lite bredare än korridoren på tredje däck och en spiraltrappa upp till livbåtarna; den första korridoren så smal att bara en person kan gå där i taget, dessutom måste gå sidleds för att ta sig fram! Om båten sjunker och varningssignalerna piper och alla barnen och mödrarna med sina bäbisar ska ut samtidigt; hur ska jag då hinna upp i tid? Åt helvete med det! Jag krypa på lik för överlevnad! Jag har inga betänkligheter alls, det är min styrka! Jag följer med skeppet ner! Jag är kapten! Jag följer med skeppet ner! Kaptenen följer alltid med skeppet ner! Det var han som sabbade till det, då får han också sota för det! Ta sitt ansvar. Det var jag som sabbade till det! Jag körde på isberget, nu får jag sota för det! Jag sotar gärna! Jag är kapten! Men varför har jag hamnat i en trångbodd hytt under däck? Så sover inte en kapten! Åt helvete att kaptener sover i trångbodda hytter under däck! Kaptener sover över däck! Kaptener har stora sviter med badkar och dubbelsäng! Kaptener har stora sviter över däck med fönster stora så att dom kan se solnedgångar och soluppgångar och stjärnhimlar och fullmånar! Nog, nu är det som det är! Det kan jag inte ändra på! Jag är kapten och jag sover i en trångbodd hytt under däck och jag tänker följa med skeppet ner!


28 oktober

Med vilken kraft och koncentration jag drar ut en flis ur fingret. Om jag bara kunde få lite av samma kraft och koncentration när jag skriver, därför intala mig själv att mitt skrivande är att dra ut flisar ur fingret.


29 oktober

Vaknade av att en flicka hjärtskärande, i panik, skrek, “pappa, pappa, pappa”. Skriken försvann bort emedan hon sprang ned för kvarteret och vidare in mot stan. Vart hennes pappa fanns, det hade jag heller ingen aning om.


30 oktober

Att inte hela tiden förfäras över att jag inte skriver! Att andas mellan varven! Att inte känna mig oduglig! Att istället ge mig själv tid! Att tänka att det primära är att överleva, det sekundära att skriva om överlevnaden. Men hur? Hur överleva om inte genom att skriva först om framtiden och sedan, liksom pennan vore en brygga eller en sten på vägen över, hoppa dit, ta mig dit. Med anteckningarna, dra mig dit. Att inte stressa! Att inte ödsla kraft på onödiga saker! Att vila mig, och att när skrivande så väl kommer; brisera likt en bomb! Att explodera med pennan i min hand!


31 oktober

Hur, idag när jag städade lägenheten, det ingav mig ett lugn. Att inte skriva och inte känna mig skyldig. Att jag faktiskt var tvungen att städa och att städandet var en giltig anledning till att inte skriva.


1 november

Jag skriver för att jag inte vill det. Jag skriver för att det smärtar mig! Jag älskar smärtan. Jag söker mig till smärtan! Jag skriver för att jag inte vet något annat sätt att leva på, än att pina mig själv! Att vara pinad! Så pinad och under så lång tid, att stunderna då jag inte pinas, jag känner mig vilse; liksom jag inte vet vem jag är och liksom jag inte är mig själv. För vem skulle jag alls vara om inte den pinade?


2 november

Det smärtsamma att bearbeta gamla anteckningar och gång på gång påminnas om min egna talanglöshet. Jag fortsätter ändå. Jag fortsätter skriva som och låtsas att jag kan. Jag har inget val. Jag har nått och passerat den punkt varefter det inte finns någon återvändo! Jag ska göra det bästa av situationen! Jag ska skriva ändå! Jag ska skriva om min egen talanglöshet!


3 november

Hur, på ett ögonblick och ursinnigt okontrollerat, förargad jag blev på mig själv när jag inte hittade Kafkas dagböcker. Den låg inte där den skulle ligga! “Den ligger inte där den ska”, skrek jag och stötte med näven mot platsen där den borde ha legat, brukar ligga, alltid ligger; som för att försäkra mig, trots att det var uppenbart, att den verkligen inte låg där; det vill säga, just vid sänglampans fot, bredvid madrassen, - och hur jag medvetet, av vana, placerar mina käraste ägodelar inom räckhåll när jag lägger mig ner för att sova, som om drömmarna blir för verkliga, jag kan greppa dom och känna deras gemenskap; och liksom gåvor placeras i faraoners mumier. Den låg inte där, och lite senare fann jag den halvt täckt av klädhögen, som om jag i sömnen gömt den. Vad hade jag drömt om?


4 november

V. bad mig förklara ett Bolaño-stycke. Jag läste stycket och fann ingenting att förklara, varför jag sade till honom, “det här är skrivet för att sväljas helt, inte liksom sila mellan tänderna, glida över tungan, till att spekulera hur som och varför då, räta ut och smakernas spektrum längs tungans fåror, nej! Inte till att smakas på! Nej, ät och svälj! Tugga inte!”.


5 november

Alfred Jarry, \"om jag skulle råka skjuta ditt barn så har jag ingenting emot att skaffa nya med dig.\"


6 november

Artaud, den benhårda!


7 november

Att språket mitt, för invecklat! Att laborera med meningsuppbyggnad, kasta om ord; frånta språket dess betydelsefullhet; dess helhet. Riva isär det! Bryta sönder det! Dela ut det till duvorna, att skrika av avsmak! Skriken! Jag vill göra min röst hörd! Och om jag inte kan skrika själv, och om jag aldrig någonsin kommer att kunna skrika; skriva om duvornas skrik! Äta med dom, bli en duva! Skrika!


8 november

Jag är klumpig. Jag har ingen känsla och ingen precision. Jag är en ångvält som river hus ner! Jag putsar inte av dammlistor och smeker tapeter! Jag river hus! Bostadskomplex, köpcenter, kontorsbyggnader, jag raserar allt med en enda sving! Jag drar ett djupt andetag, blåser ut och låter förstöra allt inom räckhåll för tryckvågen. Hela litteraturen, poesin, konsten; vågor som böljar, liksom en jordbävning när jag fogar tankarna samman! En tsunami som sköljer över allt och dränker det i en känsla av intetsägande. Men när jag öppnar min käft, om så bara för att viska mitt namn om morgonen, då lyssnar gudarna! Det är inte åskan som mullrar, det är mina andetag! Med vilken kraft! Jag vill tala om för dom, det trångsynta folket som klagar på att jag tar för stor plats och på att jag skryter även då jag om morgonen öppnar min käft för att så bara uttala mitt namn; att jag smeker inte! Jag är ingen sån som smeker! Jag flyttar stenblock! Jag skriver som jag gör, därför att för mig pennan aldrig har varit en skalpell att finstilt att stycka och skära ut organ med, men en yxa att hugga huvudet av folk med!


9 november

L. i rätten efter att ha mördat sin fru då hon hotat lämna honom och ta deras barn med sig, lättad. Ingen antydan till ånger, men tvärtom, befrielse! Han log! Intrycket av att hade han ställts inför samma scenario igen, så hade han gjort detsamma. Vilken kärlek han måste hysa till sina barn.


10 november

Att tälja samma figur två gånger. Att upprepa samma tanke, gå igenom och följa samma tankebana. Att stryka ett ord, tillfoga ett annat. Att under timmar putsa till perfektion, slipa, hyvla; att dagen efter lägga dom olika versionerna sida vid sida och inse att ingenting skiljer dom åt, dom är identiska. Om nog det hade varit så! Men att föredra den förra versionen! Att se och inse, att endast med tanken framför ögonen kan man skriva ner den! Och att den senare versionen saknar det, gentemot den förra, friktionen till perfektionen! Kampen, som genom orden skildras; att sträva mot perfektion men att inte nå och att i skrivandet och allt medan tanken skrivs ner, man faller handlöst och ser tanken försvinna bort i den dimma man blivit omgärdad av därför att man inte heller den gången lyckades göra tanken rättvisa. Det är perfektionen man vill åt, därför friktionen!


11 november

När ett barn stormade fram till en dam, troligtvis barnets moster, hysteriskt skrikande, “rädda mig! R. säger att han ska peta ut mina ögon och slänga dom i havet!”, och när, vad som måste ha varit självaste R., sedan lite försynt stegade fram från busken bakom vilken han hållit sig gömd, bad damen honom i vänlig ton att lugna ner sitt lekande, “R., du kan väl leka lite lugnare?”. R. drog ihop läpparna, spände ögonbrynen, stampade stridslystet med skorna mot marken och sade med tyst, trumpen röst, “det är ingen lek, det är allvar”.


12 november

Att varje morgon när jag på väg till jobbet passerar Café S., tänker för mig själv att när jag så säger upp mig från mitt jobb och lovar mig själv att aldrig någonsin igen jobba, då ska jag följande morgon sätta mig där och insupa förmiddagen med en varm kaffe i min hand. För mig är Café S. symbolen för frihet, ledighet och paradis. Men jag vet hur, när jag väl sagt upp mig, jag aldrig skulle komma på tanken att återvända dit därför att jag då inte skulle vilja röra vid eller bekanta mig med någonting alls som har med mitt förra liv som arbetande att göra. Förtränga, inte påminnas; och att Café S. då, genom att i min fångenskap ha symboliserat frihet, i frihet endast hade symboliserat fångenskapen. För vad var alls fångenskapen och vad är den alls, om inte att tvingas passera förbi Café S. varje morgon? Liksom vad som bäst kännetecknar min fångenskap var drömmarna om frihet och att jag väl som fri och vid insikt om min frihet inte hade ansett mig uppfylla drömmarna och därför blivit påmind om den fångenskap jag alltjämt befinner mig i och som jag aldrig heller kommer att slippa undan.


13 november

Det värsta med tröttheten, inte att sakna kraft att skildra tankarna med, men att inte äga kraft nog att sortera dom bort, så att alla faller på samma gång och därunder jag begravs.


14 november

Nuförtiden, hur min sömnlöshet inte beror att vakenheten håller mig kvar, men på att drömmarna inte vill ha mig, inte välkomnar mig, motarbetar mig, flyr mig, skyr mig som pesten.


15 november

Sömnlösheten och skrivandet, i symbios, banande väg för mitt förfall. En ond spiral. Sömnlösheten innebär kraftlöshet, leda i själen, allmänna besvär så som vekhet och ojämnt humör, men inte nog där; dessutom, att inte, omedvetet, kunna filtrera bort tankarna jag inte behöver. Den funktionen är ur funktion, har gått om intet! Vaka, vaga, för dåsiga och oklara tankar! Dom angriper mig som bakterier, tumörer, bölder fyllda med var. För vaga för att jag ska kunna greppa dom och vaga på grund av sin mångfald. När jag ser dom falla, utan att ha förmåga att fånga dom, då förfäras jag och det gör ont i själen, liksom dom vore mina egna barn och jag såg dom tyna bort och frysa ihjäl; drunkna på djupt hav, till att stå bredvid, hjälplös och ingenting kunna göra. Oduglig! Då förbannar jag mig själv för hur jag låter dom lösas upp och försvinna till intet. Denna förfäran drar mig isär och liksom försätter mig i ett kramptillstånd, långt ifrån det lugn jag måste befinna mig, omgärdas av, för att somna. Att inte skriva nog, och i ursinnet över att inte skriva nog; förbanna sömnen som en fiende! Men det är ju sömnen jag behöver! Det är ju sömnen jag behöver!


16 november

Att alls somna, sluta ögonen, intala mig själv att på ögonlockens insida finns det tankar att hämta! Att till slut bli så utmattad att sömnen kommer, utklädd till en tanke och att jag misstar den för att vara en tanke; därför omfamnar den och vid insomnandet inser mitt misstag! För sent, jag somnar; drömmer mardrömmar. Det är mitt straff.


17 november

Snart är jag klar med den här skiten! Då ska jag sova ut.


18 november

Kom att tänka på att jag på hela dagen inte har frammanat en endaste tanke, och inte ens reflekterade jag över det förrän nu, sent om natten. Hur utvilad jag borde känna mig efter att en hel dag ha sluppit undan tänkandet, men nej; inte på något sätt har det infunnit sig ett lugn värt att tala om! Och om det har infunnit sig, det inte spelar någon roll, för jag kan hursomhelst inte ta del av det och har nu insett att mitt skivande, det vill säga tänkande, jag, är helt frånskild det andra jaget, som inte tänker, och att när jag inte skriver det inte är mitt tänkande jag som vilar och inte tänker; utan det andra jaget som ägnas så mycket uppmärksamhet att det tänkandet jaget helt och hållet skyms av dess skugga. Så att säga, det tänkande jaget tänker alltid lika mycket. Det vilande jaget, tänker aldrig. Vad som styr min vardag är den uppmärksamhet jag riktar åt dom olika jagen. Men dom vilar inte i varandras skuggor, snarare kämpar dom än mer över att vinna min uppmärksamhet, så att, när jag väl riktar min uppmärksamhet till det tänkande jaget, det är helt utmattat som om jag tänkt en hel dag.


19 november

Med mod står jag kvar när alla andra springer därifrån. Jag slåss med lidandet och ger mig inte, lidandet måste döda mig först. Jag följer med skeppet ner, för jag har själv byggt det och jag är dess kapten och till saken hör att om skeppet sjunker, jag ändå är så långt ifrån fastlandet att jag tids nog hade drunknat. Snarare har jag byggt ett sjunkande skepp, endast starkt nog för att hålla emot inlandsströmmarna och segla ut på öppen ocean, men svag nog för att väl där stå emot en endaste storm. Jag har byggt det till att begravas i, anteckningarna, skrivandet; ett förklätt självmord. Jag har byggt skeppet till en kista! Att dö på dess jungfrufärd! Det största skeppet i världshistorien! Jag har levt för mitt farväl och för att dö på håll, utan att verka och göra verkan, men att ändå inte vara helt bortglömd.


20 november

Vid två olika tillfällen och i vitt skiljda sammanhang, i mitt anteckningsblock skrivit ner, “språket ska vara osynligt”.


21 november

När jag betraktade honom handskande med livet på tu man hand, hur jag såg det intellektuella i mitt liv som onödigt och liksom sminket som en fåfäng dam kletar in sig i när hon ska gå ner till soprummet och slänga sina sopor.


22 november

Att skrivandet har gett mig någonting? Att folk går runt och säger att skrivandet har gett dom så många saker. Har dom verkligen skrivit? Att skrivandet har gett mig någonting? Åt helvete med sånt! Och om den har gett mig någonting, så tog den snart tillbaka det. Så var det kanske, att första gången jag fattade pennan skrivandet gav mig en känsla av lycka, men att andra gången; den hade tagit tillbaka den. Att mitt skrivande är falska förhoppningar om att åter bli lycklig; men att jag skriver i bitterhet.


23 november

Ständigt återberättad anekdot på släktkalasen, hur min syster när hon var nio år frågade E., en överlevande från koncentrationslägren, om han fortfarande var jude.


24 november

Att inte frusta. Att hålla mig kall. Att lägga undan skrivandet, då jag inte har ork. Att vänta, tålmodigt och lugnt på bättre tider; att inte hacka sönder författarskapet, dra i lösa tråder och bearbeta sönder det jag byggt upp. Att vänta och i väntan försäkra mig om att bättre tider kommer, att inte en oskriven dag följs av ännu en och att den bortkastade dagen därför skulle vara inledningen på ett resterande liv, men istället avslutningen på ett redan bortkommet och redan avslutat liv.


25 november

Nej, jag ska aldrig sluta kämpa. Jag ska aldrig sluta skrika sakerna jag tror på, snarare; jag ska aldrig sluta skrika även om jag en dag slutar tro. För tron på skriket, den är vad som kommer att finnas kvar sist.


26 november

Att lämna ingenting efter mig. Att dö i skymundan. Att bränna upp allt, så att människor när dom i efterhand talar om mig, frågar varandra, \"men vad gjorde han egentligen?\", varpå dom svarar i mun, \"ingenting! Ingenting! Han gjorde ingenting!\". \"Men vad levde han för?\", \"ingenting! Just ingenting!\". Att rädda vad som räddas kan. Att återgå till noll. Att avsluta spelet med vad man börjat med. Att inte ha förlorat någonting. Just nu, skrivande det här, framstår det som en seger.


27 november

Så insnöad i mig själv och min misär, att när folk på stan pratar om någon som blivit kidnappad i tjugo år utan solljus, jag avbryter deras samtal med att fnysa, \"det är väl ingenting, titta på mig!\". Och när dom svarar, \"vad pratar du om?\", jag svarar dom, \"jag är kidnappad, än idag! Jag har inget solljus! Er närvaro skymmer solen! Jag vandrar runt i en skugga! Fångad! Jag är fångad! Titta, här kommer jag, tjugotre år, snygg, kidnappad!\".


28 november

Vaknade som hastigast halv sex på morgonen och kunde inte somna om. Gick upp och tog en promenad. På stan, där strömmade musik ut ur lägenheterna på andra, tredje, fjärde våningarna. Folk svingade sina huvuden genom fönstren och stod på balkonger och dansade. För dom blottar livet sin nakna kropp! För dom nalkas solsken! Mot dom är livet generöst och delar med sig! Men mot mig? Jag får inte luft! Jag går på gatorna, ensam, till att ta del av det som blivit kvar av deras kaka! Jag vältrar mig i det som blir över! Det regnar smulor! Det regnar aska! Jag ställer mig för att tina upp i deras skuggor! Det är synd om mig!