Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Alberto Giacometti Nikos Kazantzakis Andrei Arshavin


Ett år i Ivan D:s liv, del 39 (att välja den sista utvägen först)

29 november

För trött. Huvudvärk.


30 november

Antydan till tanke. Någonting innanför huden kittlar. Någonting inom mig vill ut. Men för att få det ut, skulle jag inte då vränga mig själv samma gång? Ändå, hellre vränga mig själv ut och in än att fortsätta så här!


1 december

Avskiljd från mitt skrivande, och för att återkomma dit; fortsätta mitt heliga krig som jag smutsigt och så hycklande alltjämt bedriver. Att jag, som jag tycker om att påstå, skulle vara någon; det är skitsnack! Sådana påståenden tjänar endast som en metafor för hur liten och misslyckad jag känner mig då jag skriver ner saker om att vara stor, på ett så småsint sätt att sättet jag skriver dom ner på, förkunnar för mig själv och för alla som läser det; bara hur liten jag är. Det heliga kriget, varför skulle jag bedriva det? För skrivandet! För krigandet! Men även det vet jag om, allt för väl; att mitt oheliga jag inte förtjänar ens att offras i ett heligt krig! Jag är ett korståg på väg genom skogar till att svära åt folket som inte förstår! Jag skyr inga medel! Jag spottar på dom bespottade och skriker könsord åt små barn! Nej, jag förtjänar inte ens att offras i ett heligt krig! Jag förtjänar inte ens att deltaga! Mitt deltagande är så smutsigt, att även om jag så skulle kriga för gudarnas väl, för mänsklighetens bästa; så är sättet jag krigar på, genom att plocka ner och trampa på gudarna och genom att dra hela mänskligheten i skiten; så smutsigt att mitt krig, om jag så vinner det, vinsten hade bestått av att iordningsställa och rätta till och sona dom brott jag begått. Det vill säga, jag förtjänar inte att skriva, även om jag skriver om hur liten och smutsig och på alla sätt ovärdig jag är.


2 december

Men det enorma ansvar och den skyldighet vi känner inför alla människor som levat innan oss, håller oss tillbaka liksom gravitationskraften; att aldrig glädjas åt vår glädje att aldrig leva för att leva; men att söka oss framåt och aldrig nöja oss, därför att vi vet och därför att historien har lärt oss; att endast dom misslyckade har banat väg för vilka vi är idag, byggt vår välfärd och vi känner oss därför, liksom skyldiga, att inte vara lyckliga, inte alls; men att förbanna lyckan som om vi inte hade rätt till den! Det är människors upprepande misslyckanden som byggt åt oss den värld vi lever i, och att se den som lyckad är att försumma framtidens värld för framtida generationer! Att inte dra vårt strå till stacken! Det är med sorg för spillda liv, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss, "är vi värda att finnas till?". För så är det, att vi lever inte bara våra liv eller lever alls, men genom att leva våra liv; på samma gång leva alla dom liv som dött innan oss. Att endast misslyckandet förtjänar vi och därför, att vi endast förtjänar våra liv som misslyckade och förtjänar alls att leva endast i stunderna då vi känner oss så fatalt misslyckade att vi önskat helst av allt att vi aldrig hade fötts till liv.


3 december

Att sjukskriva sig från sig själv! Att intala mig själv att idag behöver jag inte skriva, och att ägna mig åt någonting annat. Att vila ut, på riktigt, sen första gången jag fattade pennan; verkligen vila.


4 december

När K. fick syn på min dagbok, ryggade hon tillbaka och sade med förskräckt stämma, "vem har skrivit allt det här?". "Det är jag som skrivit allt det här!", svarade jag stolt. "Vad är det du skriver?". "Jag skriver mina dagböcker!". "Vad handlar dom om?". "Dom handlar om mitt liv!". Varpå hon sköljde blicken över mig, granskande, som om hon inte kunde förstå hur en sådan ynklig varelse som jag och på det hela taget en så vag existens, kunde hade gett upphov till så många ord, tittade misstänksamt mig i ögonen och slog sedan snävt undan med blicken; ville inte förstå, kunde inte förstå! Och utan att hon sagt någonting först, svarade jag henne, “nog, jag har kanske inget liv värt att skriva om! Jag har kanske alls inget liv, det må så vara; men jag skriver om det! Jag skriver om min värdelöshet! Om att inte ha något att skriva om, men att ändå skriva! Om att inte ha något liv att leva, men att ändå leva! Pest och kolera, det är vad det är; pest och kolera! Jag skriver om pest och kolera!”. Det var obegripligheter för henne! Hon hade konfronterats med en annan värld, en främmande värld, en värld hon inte trodde fanns; misären, livets baksida! Hon hade kommit i kontakt med mitt riktiga jag och hon avskräcktes av vad hon såg! Hon hade sett mitt riktiga jag och ångrade vad hon sett, att hon sett, att hon alls lärt sig att se!


5 december

J. om sitt första möte med H., "det är skrämmande hur någon kan man ha så dålig självinsikt".


6 december

Spändhet i relationen med L., vi känner oss obekväma i varandras sällskap.


7 december

Att hålla sig vid liv och att väl vid liv, bli ombedd att spela död! Att liksom kastas in på en scen i en teaterpjäs, ombedd att spela sig själv, när alla andra spelar varandra. Det är min ensamhet! Att vara tvungen att i varje ögonblick vara mig själv!


8 december

Idag, för tionde gången, elfte, tolfte, hundrade, lovat mig själv att fatta pennan och börja skriva. Hundra gånger fattade jag därför pennan, men väl med pennan i min hand fann jag ingenting att skriva ner; liksom jag vore en fotograf ombedd att ta klassfotografier i skolor och hur min kamera såg ut precis som ett gevär, så att istället för att få eleverna att le, jag skrämde dom iväg. Den förmågan har också pennan, att skrämma det den ska skildra.


9 december

Att i barndomen när vuxna människor talade om för mig att jag skulle delta i sociala sammanhang och när jag ändå vägrade, det inte var för att jag inte ville passa in, men för att jag redan då var medveten om att jag inte passade in där som mig själv, det vill säga; jag var tvungen att välja att delta i ett socialt sammanhang som någon annan eller att lämnas utanför som mig själv. Ändå sa dom, när jag vägrade, till mig att jag var motsträvig och avig och trotsig. För redan då, och det är sant, hade ensamheten härjat mig med sådant våld och under sådan lång tid att den hade format mig; nött mina kanter och skapa en friktion i bilden jag hade av mig själv och bilden andra hade av mig; dom var inte längre identiska och min besatthet av ensamheten var en frukt av denna friktion, att av en slump ha valt ensamheten och att sedan vara tvungen att stå fast vid det beslutet. Att inte, inför mig själv, vela och framstå, inför andra, som velig. Orden, och att jag började skriva, tjänade som syfte att jag trodde mig kunna fylla igen tomrummet mellan min självbild och omgivnings bild av mig, med ord; det vill säga, inte endast ville jag bli förstådd som den missförstådda men jag ville också missförstå mig själv som förstådd.


10 december

Det mystiska att jag på en sida i mitt anteckningsblock hittade följande mening och sen inget mer, “men för att jag redan då, under så lång tid och så ihärdigt hade..”. Vem är jag? Vad vill jag? Hur? När? Var?


11 december

Fruktansvärd natt, ingenting minns jag av drömmarna. Men att jag slogs, det kan jag genom sättet jag vaknade upp på försäkra mig om. Att jag hade slagits, den här gången för att behålla drömmarna! Dom var starkare än mig! Jag höll dom så hårt! Dom drog mig isär, så att jag när jag vaknade låg utspridd liksom vrakdelar på böljande hav, guppande mellan vågorna. Att minnas att jag har drömt, dessutom drömt så innerligt att drömmarna måste ha betytt någonting, betytt allt! - och att jag därför slogs för att hålla dom kvar, men att inte minnas vad; bättre då att inte minnas alls!


12 december

Att det jag skriver är unikt, så är det inte! Jag skriver alls ingenting unikt! Jag skildrar en litterär kamp! Den kamp som så många författare bedrivit innan mig! Att stänga in sig på sitt rum och bli galen av tankar! Att bara bry sig om sina egna tankar och att bli galen därför! Att stänga ute världen och att förtränga den, till att se i spegeln sig själv som symbolen för världen; en världsmedborgare, det är man ju trots allt! Att förakta sig själv därför, och att färga världen med sitt självförakt! Att se sig som utsänd, utnämnd! Att tro sig bära mänsklighetens alla lidanden på sina skuldror, och att lida därför! Det är vad kampen handlar om, att aldrig få nog! Att inte kunna skildra tystnaden, och att skrika därför! Att skrika i ursinne! Så många författare har skildrat den kampen innan mig. Jag skildrar det också. Det är ingen skillnad. Det är en skillnad, att emedan dom valde författarskapet och skrivandet som en sista utväg, jag valde den som en första. Att jag därför saknar relation till världen utanför; jag har aldrig upplevt den. Att jag därför skriver från insidan; inifrån litteraturen och mitt att mitt lidande därför endast kan tolkas så som ett litterärt lidande! Att världen aldrig tog min oskuld, men att jag nu; för att bli som dom världsvåldtagna författarna innan mig, som jag så ohämmat älskar, stångar för att bli av med den! Att i litteraturen skapa ett monster ursinnigt och ondskefullt nog att vilja våldta mig! Att bli som dom; att vilja bli som dom som inte ville vara som sig själva!


13 december

Jag sade det till honom. Jag sade till C., "jag har just talat om för chefen våran vilken förträfflig arbetare du är". "Varför gjorde du det?", frågade C., som om han förutsatte att jag hade en baktanke, vilket jag inte hade.


14 december

Att hålla mig kvar på den här nivån. Att inte famla, naivt, dåraktigt falla, i jakten på för mycket och i hungern efter det totala, gudomliga. Att knoppa av en tanke i taget, utstuderat studera den, betrakta den och krama åt den för att se vad den lämnar efter sig. Att verka med pennan, inte såsom en guru eller munk eller ett helgon, men som en vetenskapsman eller arkeolog. Att inte brusas upp eller låta mig nedslås över att en tanke inte visar sig vara vad jag förväntade mig den vara, utan att istället helt lugnt lägga den åt sidan för att ha fria händer att knoppa av ännu en.


15 december

Sen tittade jag på T. och sade till henne, "lilla T., har du aldrig tagit verkligheten i din hand, låtit fläta den mellan dina fingrar och just när du den var på väg att gå av, klämt ihop fingrarna och tryckt dom så hårt mot handflatan att verkligheten kletar ut sig som segdragen smörja mellan dina fingrar?". Jag såg på henne att hon inte förstod vad jag pratade om och jag lät tolka hennes uttryck som att hon aldrig hade tagit verkligheten i sin hand. "Hur kan man ta verkligheten i sin hand?", och det må vara en bra fråga, för händerna är ju verkliga; men det glömmer också många av, att även när man drömmer har man händer!


16 december

Efter bråket som utspelade sig på arbetet för några dagar sedan, då två kassörer hamnade i handgemäng och började skrika okvädningsord åt varandra, och efter att bråket senare spred sig upp på distriktschefsnivå då det visade sig att olika chefer stödde kassörernas olika återgivningar av händelseförloppet, så inrättades omgående ett möte varvid alla lovade att vara varandra mer förstående och tillmötesgående. Klyschor som, “vi jobbar för samma företag och borde ta hand om varandra istället för att slåss mot varandra“, avlöste varandra. Väl efter mötets slut, hur en klibbig, fuktig och familjär stämning spritt sig på arbetsplatsen. En fruktansvärd odör! Så att till exempel idag, när J. hade jobbat klart för dagen, han gick runt i hela butiken och tackade alla sina kollegor för dagen, hälsade fortsatt trevlig dag och hövligt skakade oss alla i hand.


17 december

Hur mycket hellre jobbar jag inte med C. än med R. Allt R. gör är att försöka slippa undan arbete. Samtidigt så, att det mesta av det jag och C. gör är att beklaga oss över hur R., i allt hon gör, försöker slippa undan arbete.


18 december

Barnet slutade inte skrika. Modern verkade besvärad. Folk vände sig om. Jag tog ett steg fram och viskade i hennes öra, "hade inte det bästa för alla parter varit att trycka in en toalettborste i gaphalsens käft?". Med förvånad uppsyn, följd av en förskräckt blick, vände hon mig sedan ryggen åt och försvann med raska steg därifrån.


19 december

Att göra mig själv till rummet!


19 december

Dom borttappade tankarnas skönhet. Att aldrig bliva bitter! Det är den konst jag behärskar minst! Till och med så, att jag under så lång tid försökt lära mig behärska den men misslyckats fatalt varje gång, att jag nu kommit till insikt med att jag aldrig kommer att behärska den; därför, söka behärska att inte behärska den. Behärska oförmågan att inte bliva bitter! Se mig själv som bitter och acceptera vad jag ser, för att på så sätt skapa en harmoni i min relation till bitterheten; och att inte bliva bitter över den.


20 december

"Ryktet om din död är sannerligen överdrivet" utbrast I. då han fick syn på D. vid ingången till butiken, och försökte som bäst dölja missnöjet med att ryktet inte var sant, då det ju var han som hade spridit det till fikaborden runt om i stan. Vid nästa fikarast satt han tyst vid bordet och stirrade mot koppen alltmedan han varsamt rörde om med teskeden och sade, då rasten nästan hunnit till slut, "han haltade inte ens". C. till I., “ska vi inte istället glädjas åt att D. fortfarande är vid livet?”. I. till C., “jo, det ska vi visst vara, men förstår du inte heller det fruktansvärda i att alla nu och för all framtid kommer att ta mig som en lögnare och struntpratare?”.


21 december

C. trodde att dom få kunderna som på senare tid kommit till butiken berodde på det fina vädret. I. sade att det kanske berodde på att butiken snart skulle stänga. F. sa ingenting. H. röt till, märkbart irriterad, "vad spelar det för roll! Butiken kommer att stängas och vad ska jag nu göra med mitt liv?". “Köp en hund“, föreslog C. "Vad ska jag med en hund till?", flämtade H., gråtfärdig. Ingen svarade honom. Alla lämnade honom i fred, i rädsla för att reta upp honom. Utanför kysstes ett ungdomligt par. H. bröt ihop och föll med huvudet mot armarna som låg vilande på bordet, "jag är en död man!", hördes han mumla mellan snyftningarna, "jag är en död man och jag ska förbliva död!". Det komiska i hela situationen, att även när C. utbrast att han var en död man; alla lämnade honom i fred, liksom han i deras ögon redan var en död man och som död man inte längre ansågs vara mödan värd att väcka till liv igen.


22 december

Det skälver i kroppen varje gång jag läser vad Kafka skrev om Strindberg, "denna oerhörde Strindberg". Så enkelt, så koncist, kort och kraftfullt; att det liksom blir överbevisat och helt uppenbart att så oerhörd var Strindberg att hans oerhördhet smittar av sig på alla som skriver om honom.


23 december

Första gången jag såg T., och hur jag sade till henne, "nu vet jag vem jag alltid drömt om, nu vet jag vad jag i hela mitt liv har letat efter! Nu vet jag varför jag lärde mig se! Vart har du varit förut? Äntligen, jag har funnit vad jag alltid saknat! Äntligen vet min ögon varför dom lärde sig se!".


24 december

Intressant betraktelse idag i butiken. En vattenmelon på rullbandet började rulla bakåt, motströms, och medan dom andra varorna färdades framåt i rullbandets hastighet, stannade vattenmelonen så när som på kvar på sin ursprungliga plats. Detta utspelade sig inte mer än för några ögonblick, men jag började söka se det som en metafor för att om vi bara tänker tillräckligt mycket på tiden, så kan vi också stoppa den. Det är vi som har skapat tiden och som skapare borde vi ha förmåga att förinta den.


25 december

Att otålig, orolig, osäker på min kapacitet, hela tiden vandra utanför texten! Att se en film där regissörens ansikte titt som tätt träder fram och nyfiket tittar in i kameran. Att inte kunna lämna tankarna i fred, men att värna om dom, tissla och tassla likt en överbeskyddandet förälder! Att aldrig ge tankarna en chans att visa att dom kan stå på egna ben.


26 december

Tillfreds med det jämna flöde som dagboksskrivandet flyter på i. Nu, under några års tid, konstant skrivit. Igår när jag blickade igenom äldre anteckningar och lät bli att gå in på djupet, och med hjälp av några kommentarer som K. skrivit om anteckningarna, känslan av att jag har skrivit om nästan allt; ändå bara om ensamheten, men skrivit om ensamheten ur så många synvinklar att det mesta är inkluderat, spegeln avtäckt, spegelbilden alltjämnt avtecknad - belåten; så grep en hand från ovan tag om min nacke och kastade mig ner i källarhålets mörker igen! Nej, och det visste jag ju redan så väl om; aldrig tillåta mig belåtenhet! Inte sätta mig upp mot självföraktets tyranni! Jag är dess slav och ska så slå mig fri genom att gå under! Jag ska acceptera mitt öde, veta min plats, veta hut! Det vill säga, så mycket identifierar jag mig med misslyckandet att när jag väl lyckas, jag inte kan ta del av det utan står framför spegeln likt en främling; och som om jag inte längre hade någonting gemensamt med mig själv!


27 december

Att mitt mål med skrivandet endast kan nås genom att jag intalar mig själv om min bristande, hämmande talang, därför att vad mitt skrivande handlar om, inte är att skriva vackert men att skriva kraftfullt och att kraften endast kan nås då jag söker revansch mot mig själv, liksom jag försöker överträffa och motbevisa mig själv för att hånfullt kunna skratta i spegeln, förlösande, peka och säga; "du hade fel!". Att skriva så vackert om min fulhet, så storslaget om min futtighet att jag, när jag läser det, blir övertygad om att det förhåller sig tvärtom! Jag måste ha murar att slå ner, däri ligger min dubbelnatur; att med handen som inte skriver, samtidigt bygga murarna opp.


28 december

Idag, J.'s kyla när jag lät visa honom några anteckningar jag skrivit. En tystnad inföll, vi stod bredvid varandra utan att alls säga någonting, varpå J. sedan i helt vanlig ton sade, "jag måste gå". Jag lät mig inte nedslås utan istället se njutningen i att vara ensam på min båt, ensamhetens båt. Att ingen tror på mig, inger mig en känsla av att vara på rätt väg. Att inte bli förstådd, ens som den oförstådda. Hur kan jag då klandra mig själv för att inte förstå mig själv, min vilsenhet? Nej, det är inte mitt fel! Jag är endast mänsklig och som mänsklig, att försöka förstå något gudomligt! Det är för mycket begärt! Och som det nu tedde sig, att ingen trodde på mig! Att jag nere i skiten, längst ner! Att jag inte längre hade någonting att förlora, och att jag därför kunde se förlusten som en seger.


29 december

H. om rasism, "vissa säger att vita är smartare än svarta". Jag, "vad är smarthet?". Inget svar. Om vi så skulle finna bevis för att vår kultur är smartare än andra kulturer, så har vi definierat smarthet rasistiskt. Det vill säga, vi har då skapat smarthet utifrån våra spegelbilder och låtit mäta andra kulturer med våra mätinstrument. Vi har skapat något för oss att spegla oss i. Medan en risbonde i Kina kan säga om oss, "ni är dumma i huvudet, ni kan inte odla ris!". Och vi kan säga om honom, “han är dum i huvudet för han kan bara odla ris”, eller, om så faller oss bättre i smaken; “han är dum i huvudet för han tycker att vi är dumma i huvudet!”.


30 december

Tankar liksom skepnader, spöklika, vaga, uppenbarar sig så som frånvaron och hur jag endast minns dom i glömskan, så som borttappade.


31 december

Exempel på oslipad tanke, "spegelglasets imma, tindrande stjärnor". Vad tänkte jag på? Ingenting! Därför oslipad; att ha skrivit ner ord inte ämnade att skildra en tanke, men att bereda den en plats. Att glömma av det och senare läsa anteckningen för att tro sig ha haft en tanke och tappat bort den, just ännu en! Att gå på vägen men ägna endast blicka åt sidan, i dikeskanten, leta efter rosor och inte se att vägen man går på leder till mörkrets dal, så liknas bäst mitt skrivande. Att söka ett hem i vilsenheten.


1 januari

"Hämta en till kassör", skrek en dam till C., som kastade en snabb blick över kön, rätade till sig på stolen och i behärskad, på gränsen till ironiskt lugn och trevlig ton, svarade damen, "nej, damen får allt lov att vänta på sin tur!". Damen släppte sina varor och stegade med bestämda steg mot utgången, slog upp dörren, skrek ilsket "aldrig igen sätta min fot i denna skitbutik!", flåsade upprivet och slog igen dörren med en smäll. Kryptiska miner från andra dom andra kunderna i kön, omöjligt att utröna på vilken sida dom stod.


2 januari

Motbjudande, existens; död.


3 januari

Tar emot att bearbeta gamla anteckningar. För varje bearbetad anteckning, rädslan för att ha förringat den ursprungliga, egentliga meningen; så som rädslan för att förstöra något vackert.


4 januari

Idag så avskärmad, avskiljd skrivandet att jag liksom stod utanför och tittade in. Ingenting hakade upp sig eller krokade fast i saker vid sidan om, allt flöt på. Att se saker och nöja sig med det. När jag väntade på bussen frågade jag mig själv, "ska jag skriva i natt eller låta pennan ligga, handen vila, till att somna, sova och vakna upp utvilad?". Jag tänkte inte så mycket på svaret, som jag gladde mig åt frågan, därför att jag aldrig förut hade ställt den. Jag lät tolka glädjen som svaret på frågan och lät nöja mig med att inte skriva någonting annat än den här anteckningen om frågan. Är det så här det känns att vara vid liv, på riktigt?


5 januari

Nu, en tanke i taget. Tar väl hand om den. På kvällen, somnar. I huvudet klar. Jag och tänkandet, likt ett gammalt par som så väl vet om varandras brister och felaktigheter att vi inte längre behöver påpeka dom inför varandra. Vi känner varandra utan och innan och en harmoni har infunnit sig i relationen.


6 januari

Att döda allt som lever. Att leva för dödandet. Att döda sig själv.


7 januari

Jag kommer med mitt skrivande aldrig att nå några höjder alls. Jag skönjer ingen utveckling. Jag skriver på samma sätt som jag skrev som barn. Andra utvecklar sig, dom lär sig flyga och flyger sen högre och högre upp. När jag var ett barn skrev jag om vädret. Nu skriver jag om mig själv. Höjden, att flyga högt, är inte min ambition. Andra strävar efter att flyga så högt dom kan och det kan tyckas som så att man lär sig flyga för att flyga högst. Jag lärde mig flyga, men har alltid flugit på samma höjd. Istället, min utveckling, så som en fågel som sitter på lägsta gren, pickar fjädrar och bryter vingar för att se om den fortfarande kan flyga. Inte att bli fågeln som flyger högst, men den sämsta fågeln som flyger, som över huvud taget flyger. Att bli den sämsta som flyger, och att genom att vara den sämst lämpade fågeln att flyga, genom att ändå flyga; bevisa att jag är den fågeln som lagt ner mest kraft på flygandet som sådant, och att jag därför förtjänar luften under mina vingar mer än någon annan.


8 januari

M. var tillbaka på jobbet. Han sprider skräck. Jag hatar honom.


9 januari

Igår hade jag och A. ett långt samtal på bussen. Hon skrattade, jag log. Idag hälsade hon knappt ens, emedan jag alltjämnt log.


10 januari

Min käft är en eldkastare, en tromb, en vulkan; när jag öppnar den så är det för att döda.


11 januari

Att jag är mina jags diktator, och att när någon försöker såra mig skickar jag ut två av slavjag till fronten, ett för att offra sig, det andra för att tala om för mig att allting är som det ska. Det vill säga, när någon försöker såra mig så låter jag skapa ett jag att på sig skulden och ett annat jag att försäkra mig om att det var det första jagets fel och att mitt jag, mitt riktiga jag, inte har någonting som helst med situationen att göra.


12 januari

Att sörja det faktum att inget Sibirien funnits i mitt liv. Jag har aldrig blivit slagen! Vad har jag för rätt att lida, och så ömkligt gräva ner mig i min egen avföring? Att skriva, att födas till poet; dödfödd! Vid liv med pennan! Att vända motgångar till medgångar; poesi! Men jag hatar den. Att hata poesin; poesin! Att hata poesin, är att vara poet; för att vad en poet är, lika mycket som föraktet till sina dikter, är kärleken till självföraktet. Att genom hatet för poesin hata poeterna som offrade sina liv för att riva ner, rasera poesin! Vi har väntat länge nu! Vi har väntat länge nog, riv ner den! Poesin, spräng den! Att för dom som led och som verkligen led, skrivandet blev en sista utväg! För dom som satt med knivar i sina händer, redo att skära halsstruparna av sig; dom som bytte ut knivarna mot pennorna. För mig, skrivandet var en första utväg! Och den falskhet som denna insikt medfört, att jag inte anser mig ha rätt att lida! Att jag har sökt lidandet och att det nu skulle vara rätt åt mig! Att jag inte har rätt att tycka synd om mig själv! Att ingen borde tycka synd om mig! Att jag har skapat mitt lidande, något konstlat! Att jag är konstlad! Att jag inte har några motgångar egentligen, och därför ingenting att vända till medgång! Att jag har skapat motgången, av insikten att jag inte har någon motgång; detta är den enda motgång jag gått igenom i mitt liv.


13 januari

Sorgen hittade mig aldrig, det var jag som fann den! Jag fann den genom att göra mig synlig, genom att gå till sorgens revir; genom att klä ut mig, klä av mig naken och förklara för den, liksom offret inför ett rovdjur; hur mitt kött skulle vattnas i deras munnar! Jag offrade mig själv till sorgen. Jag fann den genom att locka fram den! Jag lät den hitta mig! Jag gömde mig inte! Jag gick till den! Jag fann den genom att intala mig själv, "nog är det sorgligt att du aldrig i ditt liv har upplevt en sorg". Jag bearbetar den, söker skingra den genom att hålla den vid liv och håller den vid liv därför att jag bearbetar den; att se det sorgliga över att ha funnit den, låtit den finna mig, och att sörja för det; liksom jag ångrat mig. Jag ville inte hamna här. Jag ville bara se den i vitögat!


14 januari

Att inte ta del av livet! Att sitta utanför! Att inte gråta! Att inte känna glädje! Men att känna dess tomhet! Att känna endast tomheten, och därför känna! Att veta om sin existens, men inte mer! Att stå utanför livet! Att inte se det vackra! Att inte se det fula! Att inte se det svarta! Att inte se det röda, det vita och det gula! Att inte se färger! Men att se! Att inte se! Vem kan säga att jag inte har sett? Vem har mage nog att påstå något sådant? Jag har sett allt! Jag har sett människor dö och födas till liv! Jag har sett korståg dra förbi! Jag har sett bomber sprängas! Barn gå itu! Jag har sett krig! Jag har sett banditer avrättas! Jag har sett mördare mörda! Jag har sett barnfamiljer gå under! Hus dras med i orkaner! Jag har sett träd som välter! Jag har sett Jesus offras på korset! Jag har sett Jesus återfödas! Vem kan säga att jag inte har sett? Jag har sätt för väl! Jag har sett för väl, och förblindats av det osynliga! Jag har känt allt och drabbats av apati! Jag har känt för mycket! Jag har levt för väl! Jag har gjort livet ont! Jag har begått ett oförlåtligt brott och för det får jag lida pin! Jag har straffats och jag ska sona mina brott! Jag är inte skyldig, men förtjänar det! Jag har fötts till liv! Jag föddes till att bli bestraffad och mitt straff, att leva! Att leva, men ändå stå utanför livet! Att leva som en utböling!


15 januari

Att språket inte räcker till! Att språket är för futtigt, för litet, för onyanserat! Att det är språkets fel, min misär! Att om jag kunde, jag hade vridit tillbaka tiden! Jag hade gjort luftballonger av betong! Men språket, jag kan inte hitta på nya ord! Jag kan, men folk förstår mig inte! Om folk hade förstått mina ord, dom också förstått mitt hela jag som inte kan rymmas och inte skildras av språket som sådant; det är för futtigt! Språket är för futtigt! Språket är för futtigt för att jag ens ska kunna förklara hur futtigt det är! Jag kan skildra det, och ställer mig därför bredvid det, naken till att låta min nakna, enorma, fulländade kropp bli en kontrast till språkets futtighet och fulhet! Nej, det går inte; folk är för futtiga för att inse min storhet! Jag måste begränsa mig! Den värld som vill ut och vad ser i min spegel; är så stor att mitt skrivandet mer borde liknas vid en fiskare som med sitt nät försöker fånga oceanens största valfisk! Det går inte, valen äter upp nätet! Fiskaren dör! Jag måste skildra mig själv och göra folk förstådda om vem jag är, genom att skapa en miniatyr av mig själv! Nej, det går inte; folk kommer att se miniatyren av mig, inte som en miniatyr, men som mitt verkliga jag! En mänsklig gud, aldrig så, men en gudomlig människa! Se det så, att för att göra mig förstådd och för viljan att bli förstådd, jag måste döda mig själv! För endast som död kan ni förstå mig! Min vilja att bli förstådd som mitt hela jag kommer att döda det av mig som ni förstår och jag kommer hamna på dårhuset som alla stora människor innan mig! Det vill säga, jag kommer döda mitt förstånd; för vad som skiljer oss åt är att jag har förstånd nog att förstå min storhet, medan ni saknar förstånd att förstå eller alls inse mitt förstånd!


16 januari

Nej, ni ser inte ert utanförskap! Ni har inte lärt er se er själva! Ni har inte kommit till bukt med ert självmedvetande, ni inser inte era jag! Att också ni är enheter! Ni ser inte er själva som sådana och därför inte världen som en enhet vilken ni står utanför! Ni ser er som delar av en klump och tittar på er själva som ni tittar på andra! Ni tittar på er själva som om ni inte visste att ni tittade på er själva! Ni är en del av världen! Ni är inte ensamma och har aldrig lidit några ensamhetens kval! Ni har aldrig lidit! Ni är för dumma för sånt! Ni är för dumma för att anse er vara smartare än världen, och genom att anse er vara smartare än världen; se världen som en enhet vilken ni står utanför! Ni har aldrig sett! Ni är för dumma för att se!


17 januari

Idag, hur jag vaknade upp med händerna i kramp; armarna i kramp, fötterna pekande åt samma håll. Redo för strid, på samma gång nedslagen; som om den egentliga striden för mig ligger i att resa mig upp och göra mig redo för strid. Och i alla väder, ställa mig upp och göra mig redo för strid, för att återigen bli nedslagen; som om jag kan sägas leva och vara levande endast som nedslagen.


18 januari

Det var så. Det var på det viset. Så var det. Att det enda sättet varpå hon kunde luska fram att vi alls brydde oss om henne, var genom att reta upp henne. Så det gjorde hon, genom att säga plumpa saker och små pikar som alltid sved mer än vad dom kan tyckas behöva ha gjort om man betraktar det från ett utanförperspektiv. Men det var att hon var vår mor som sved och att hon kunde med att såra oss så, hycklande, småsint; och därför att vi visste att hon ville såra oss bara så lite så att hon i efterhand kunde anklaga oss och beskylla oss för att vi överdrivit våra reaktioner. När vi så sade till henne att vi älskade henne, så låtsades hon inte förstå. Detta retade upp oss än mer och vi skrek. Hon bad oss vara tysta, men vi fortsatte skrika och våra skrik retade upp henne så mycket att hon skrek på oss; skrek åt oss att hålla käften! Det var att hon krävde att bli älskad och att vi aldrig fick chans att visa vår kärlek till henne, annat än att det kändes som att jag göra det för att man skulle göra det, pliktskyldigt. När hon gav oss någonting kunde hon månader senare kräva tillbaka gåvorna för att vi inte hade skött oss på ett önskvärt sätt. Hon ville känna sig älskad, men älskade oss endast därför att vi älskade henne. Det var som att hon präntade in det i våra huvuden, "om jag älskar er så ska ni älska mig". På så sätt fick jag aldrig kontakt med den obehindrade kärleken, som jag föreställde mig fanns i andra familjer och som jag inbillade mig, var den äkta, egentliga kärleken; att bli älskad för vem man är och inte för vad man gör.


19 januari

Hon är en häxa som sätter pikar i folk, om hon skulle falla så skulle hon försöka dra med mig med sig. Hon bryr sig mer om hur hon själv mår än om hur jag mår och om hon ser att jag är glad när hon är ledsen kan hon säga till mig, "du tänker bara på dig själv". När jag är ledsen ber hon mig i bestämd ton att torka tårarna för att smitta henne med min misär.


20 januari

Att vi ska dra våra strån till stacken, för något vi inte får uppleva! För en dröm som kanske uppfylls om tusen år! Då vi sedan länge är döda! Att vi har en mening, men att våra liv för oss själva är meningslösa! Att våra liv är meningsfulla, men inte för oss! Vi kan inte ta del av meningen!


21 januari

Men kanske är det så, att mänskligheten är människans alla drömmar! Dom vi aldrig nådde! Dom vi aldrig uppfyllde! Och att dom, liksom orörda växter förmultnar och blir till jord för nya växter att växa upp, gör människan starkare ändå! Men så är det, att det är inte genom vår styrka vi blir starkare; men genom att tyna bort och låta skalbaggar äta av våra lik! Det är vår svaghet som blir starkare, medan musklerna förtvinar! Vi lär oss vara svaga! Och så väl ska vi en gång ha lärt oss vara svaga, att styrkan har spelat ut sin roll!


22 januari

Vi kommer aldrig träffas igen. Vi kommer aldrig igen att bo i samma hus, i samma stad, i samma land, värld, universum! Jag kommer aldrig igen kyssa dina läppar! Jag kommer aldrig se dig igen! Jag är dömd till att förtvina och till att se endast frånvaron av dig! Ett svart hål! Svarta hål! Svarta fanor, svarta fåglar, katter, svarta; svart! Svart! Svart! Svart! Jag ska aldrig se igen! Jag ska blunda! Söka tröst i mörkret! Jag ska se! Dömd till att hitta någon som är vackrare än dig! Det går inte! Men någon som påminner om dig? Det går inte! Någon som är din raka motsats! Det går, men också det kommer påminna om dig! Jag ska aldrig igen leta! Jag kommer inte att hitta ändå, annat än svarta hål! Dina skuggor! Jag ska sätta mig där och slå mig ner! Jag ska aldrig älska igen! Dömd till ett liv utan kärlek! Vad fick dig att straffa mig så hårt? Jag älskade dig! Förstod du aldrig det? Jag älskade dig som ingen annan älskat dig förut! Hur kunde du inte se? Vad har jag gjort mot dig? Ingenting! Och ändå straffar du mig så hårt! Som om jag hade begått ett fruktansvärt brott! Jag har inte dödat någon! Jag har inte stulit! Jag har inte baktalat! Jag har inte, ingenting har jag gjort! Jag har älskat dig, det är mitt brott och nu får jag sona för det! Hur ond du är och hur ond kärleken är! Men den ondskan ser ingen, den ondska som kärleken gör sig skyldig till! Den ondska som kärleken begår mot alla ensamma män! Den talas det aldrig om! Ska jag se nu, folk som kysser varandra? Par som håller varandra i hand? Förlovningar, bröllop? Ska jag se? Nej, jag ska inte se! Jag ska inte se alls! Jag ska dra för gardinen och jag ska låta den vara fördragen. Jag ska inte se! Jag ska inte se! Hellre sticker jag ut mina ögon än att se ett förälskat par dra förbi mitt sovrumsfönster! Instängd i mitt rum, instängd i ensamheten; instängd, att känna sig instängd men att samtidigt känna att det hade varit värre om man blev frisläppt!


23 januari

Vart är du? Jag ska hitta dig! Jag ska kyssa dig en sista gång! Mina läppar mot dina läppar! Jag behöver det! Du behöver mig! Jag dör annars. Kan du inte se? Ändå håller du dig borta! Du behöver mig! Ändå håller du dig borta! Nog så, du dör hellre än att se mig en sista gång! Vad har jag gjort? Jag älskade dig! Vad har jag gjort? Älskat? Jag älskade dig! Jag älskar dig fortfarande! Jag ska hitta dig! Vart är du? Paris? London? Berlin? Spelar ingen roll! Jag ska springa överallt! Titta bakom soptunnor! För det är väl där du håller till? Du är smutsig! Min kärlek är ren! Jag älskar dig! Vart är du? Vid världens ände! Du är vid världens ände och tittar ut!


24 januari

Att söka så innerligt och att ha sökt under så lång tid, att ha offrat så mycket, liksom en världsomseglare som seglat i hela sitt liv utan att ha ansett sig hitta någonting av värde, i slutändan; för att rättfärdiga dom uppoffringar han gjort, alla sina seglingar, endast nöjer sig med att finna det förlovade landet, paradiset; edens lustgård! Så har jag sökt efter lyckan så länge att endast den gudomliga lyckan kan jag nöja mig med. Endast den kan rättfärdiga mitt lidande, göra det meningsfullt! Endast den gudomliga lyckan förtjänar mig! Allt det andra kan brinna i helvetet!


25 januari

Sen tittar han på mig med sin långsamma, åsneliknande blick och liksom försöker få mig att tycka synd om honom, att i alla fall känna medlidande! Han vill visa att jag har gjort fel, att han inte accepterar att jag inte sagt något, sagt något, inte svarat på tilltal eller tilltalat någon vid okvädningsnamn. Jag har inte gjort någonting och vill bara lämnas ifred. Jag har inte svarat på tilltal. Han anser det vara ett brott, att vilja bli lämnad ifred. Han tittar på mig och försöker få mig förstå att jag borde ta mitt ansvar. Nog, jag ser! Jag vet att han vill att jag ska ta mitt ansvar! Det är inte det att jag inte ser, men att jag inte tänker ta mitt ansvar! Jag ansvarar för mig själv och endast så, det är ansvar nog! Jag vill gå till mitt eget rum, men har inget rum att gå till! Jag sover i vardagsrummet! Tänka sig, jag sover i vardagsrummet! Han vill inte ha mig där. Han vill inte ha mig alls, jag skräpar ju ner! Han verkar besviken på att ha mig där! Dom sover i varsina rum. Han och O., dom sover i sina egna rum! Varför insåg dom aldrig att jag, som är i mest behov av ensamhet, för allas trevnad, borde ha blivit tilldelad mitt eget rum! Då hade jag kunnat gå dit och vara där. Men nu, och som det är, att jag är den enda som inte tilldelats ett eget rum! Att emedan dom flockas i vardagsrummet, jag inte kan få ens en sekunds ensamhet därför att jag inte har någonstans att ta vägen.


26 januari

Att skriva dom stora texterna. Att skriva texterna vars riktiga sken vi aldrig kunnat se, men endast underifrån försöka uttyda storheten. Att betrakta moln, liksom för att föreställa oss skönheten som bereder ut sig ovanpå dom! Om jag bara kunde skapa ett moln, det kan väl inte vara så svårt? Om jag bara kunde få folk att inse att det var ett moln, det är nog så mycket svårare! Om jag bara hade kunnat få folk att tro sig veta att det var ett moln, så skulle jag också kunnat få dom att tro sig veta att på detta moln ett paradis för skönt för dom att inse vidden av, beredde sig ut! Jag kan lämna det så, ett moln för folket att betrakta från undersidan! Ovansidan behöver jag inte bry mig om, dom kom aldrig att se det ändå! Jag behöver inte plantera ett endaste fruktträd där, det kommer folkets fantasier att plantera åt mig! Men hur skapa ett moln och få folk att inse det vara ett moln?


27 januari

För så känner jag, att jag med pennan kan skriva allt och att ingen kan stoppa mig. Att jag kan skriva dagböcker och romaner, men inte bara det; utan även kan jag skriva pjäser, filmmanus, dikter, och kulturkrönikor! Och till dom som av någon anledning försöker stoppa mig, ska jag säga; "försök då att stoppa mig, men alla sådana försök ger mig bränsle, och om ni så fortsätter att försöka kommer jag ha bränsle nog att brinna i tusentals år och då kommer ni heller aldrig att bli av med mig!".


28 januari

Det poetiska med Kafka var inte hans skrifter, men hans livsöde. Ingen skrev så kallt och fritt från poesi som Kafka. Intrycket av att han bara skrev det han såg, och vad som ändå gjorde hans texter så rakt igenom poetiska, var hur han rörde vid sig själv och rörde vid sin spegelbild. Att det förhåller sig så, framgår i Milenas brev till honom, som dom är lika poetiska som Kafkas brev till henne, liksom hon genom att röra vid hans spegel blev en poet också.


29 januari

När jag såg att mor haltade och när jag för första gången såg att hon var på ålderns höst, grep en total sorg mig; min mor, hon är ju oslagbar! Jag lät förbanna åldern och säga till den, "nog, jag vet mycket väl att du har tagit helgon och änglar i alla dina tider! Att du har stöpt dom om intet! Men tro inte att du ska röra min mor! Hur skulle du ens våga försöka? Min mor, hon ska ingen röra! Jag ska hämnas dig, kämpa, anfalla och få dig att släppa taget om henne! För hon ska ingen röra! Hon ska dansa i evigheten, precis som jag. Ja, hon ska dansa med mig. Vi ska dansa tillsammans!”.


30 januari

Att för Kafka och Dostojevskij språket inte var ett ändamål, men ett färdmedel, pennan ett verktyg, för dom att bereda ut och liksom dra ut och skildra den värld dom hade bultande innanför hjärnbalkarna.


31 januari

Om det är mänskligt att vara mig, så vill jag inte vara mänsklig! Se så, att så långt har jag gått i mitt förakt för mänskligheten, att jag skulle döda mig själv om jag i spegeln skönjde ens den minsta antydan till mänsklighet.


1 februari

Nej, en kaktus i helvetet! Att leta rosor i helvetet; att leta kaktusar i paradiset! Och, skriker ni, så skrik väl då; att “hit ska ingen få komma in för jag är född och genom att vara född här så förtjänar jag att neka dig tillträde!”. Förbjudet att gå, men lyssna då, idioter; för vi ska bränna upp era gravar! Vi ska skratta åt era lik, och sminka oss i askan av era kremerade kroppar! Ni letar kaktusar i paradiset! Vi letar rosor i helvetet!


2 februari

Igår, lovade mig själv att borra in mig i litteraturen; att läsa dagböckerna inifrån och ut! Istället, somnade. Ironiskt, liksom någon som ska hoppa fallskärm från ett flygplan, flygplanet störtar innan fallskärmen kopplats på. Än mer, någon som ska ta livet av sig genom att köra in bilen i en bergvägg, blir påkörd bakifrån och bilen hamnar i diket! Någon som tar hissen upp till översta våningen, för att hoppa därifrån; hissen stannar!


3 februari

Min kyla, när jag förklarade den för henne lät hon nedslås. "Jag mår dåligt av att höra", sade hon till mig. "Du?", svarade jag förvånat. Det här handlar om mitt jag och hur det tar för stor plats. "Jag har ett enormt ego, som jag försöker slita bort från mitt bröst! Det handlar om mig och inte om dig!". Liksom en cancersjuk skulle berätta för sin anhörig om sin cancersjukdom och visa henne sin tumör, för henne att svara; "jag vill inte se! Jag mår dåligt att se sånt där!". Min kyla är min tumör, och hennes reaktion då jag visade henne den, fick mig att ytterliggare frysa till is.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 537 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-06-29 14:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino