Jag kommer aldrig att kunna täcka igen hålen, de urgröpningar som gjorts. Inte ens på skämt. Eller provisoriskt. Vi har alldeles för få samtalsämnen, för få gemensamma beröringspunkter att fylla igen med.

Jag jobbar, andra sitter häcken av sig med en kaffekopp eller putsar blanka ytor ännu blankare. Att skämmas är inte alla förunnat. Jag jobbar. Tretusen spadtag åt gången. Det finns ytor som ingen ser. Där allt händer.

Ur en oren öppning har särprägeln runnit ut, längs stolsbenen och mattkanterna och det börjar bubbla nu, det fräser nu, fräter ner golvplankorna millimeter för millimeter. Alla spår ska bort. Suddas ut mot nya ansikten.

Ogjutna former av kroppar. I mitt huvud, i mitt sinne. Min hud är mjuk. Du formulerar dig bättre och mer utlämnande än jag någonsin gjort, kommer att göra. Sägs det. Säger jag. Finns inga ord som ger dig rättvisa. Jag tror att du alltid längtar ifrån. Jag tror att jag själv alltid gör det.

Det är längs med kanten av himlen som molnen borrar sig in, samma med kärleken, det är i periferin det största spelet sker, det med flest tärningar och störst högar omärkta sedlar. Borrandet. Alla delar som finns att förlora, händers strykningar över håret, mörkt öl mot gommen, viljan i att vilja tycka om sitt liv. Barnens tomma ögon när de försöker kasta ihjäl en fågel. Det möjliga i att min räddning kom för sent.

Jag skulle aldrig säga att jag älskar dig om jag inte menar det. Kanske kommer du hårdare i mig den här gången, kanske gör du det för att du hatar att du inte förmår resa dig. Jag vet, jag tänker inget, jag tänker allt.

Här finns en smal säng, ett utrymme av öppen hud, här finns jag att lägga tyngden mot, värka sig hel inför. Längre ner ett dunkande system genom ledningar under källaren där allt svårt samlats och silats genom behållare med annan vätska, kemikaliserats för att kunna drickas. Orent blir rent. Det är sjukt jag vet. Det är heller inte helt sant men den sårbaraste önskan finns här, lev med mig, lev. Här är jag. En himmels kant att balansera mot. För dig, allt.

Jag drömmer att jag flyger, att jag talar från scenens djupaste punkt. Avslutningen. Applåder. Hela båren fylld med blommor. I logen trängs statisterna, rödglödande av iver, av väntan. Jag sover vidöppen, gapande.