Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
. . .


Ett år i Ivan D.:s liv, del 40 (utkast, det sämsta jag någonsin skrivit)

4 februari

Om inte så och om inte för någonting annat, kom ihåg mig som han som alltid skrev, och som var besatt av skrivandet. Kom ihåg mig som han som föddes med pennan i sin hand och som aldrig, oavsett väder, släppte den. Kom ihåg mig som han som skrev, varje minut, varje sekund, varje hundradel och ögonblick och även då, inte skrivande, tankarna tecknade ner berättelser som droppade ner framför hans ögon! Som inte skrev om vad han såg, men snarare såg vad han skrivit ner! Som diktade sitt liv och även då han inte diktade, livet framträdde inför honom som en dikt redan vid liv! Som lät släppa lös sina dikter och skänka dom egna liv till att kvävas till döds av för många saker proppade i käften på samma gång, offrade till gamarna att äta på deras lik och livnära sig på deras död! Kom ihåg mig som en gam, men inte bara en gam och om inte för någonting annat, kom ihåg mig som alla gamar i hela världen! Som av mina dikters onda, bråda, bortgångar mitt egna liv diktades upp! Kom ihåg mig för att jag skrev! Nej, om inte så och om inte för någonting annat, kom ihåg mig för besattheten! Att jag kan och om jag kunde eller inte kunde skriva, det spelar och har aldrig spelat någon större roll, för vad jag har gemensamt och vad som gör mig snarlik alla stora diktare innan mig, är inte konsten att skriva; men besattheten! Kom ihåg mig som besattheten av besattheten som sådan, och ur det; besatt av tanken på att bli ihågkommen som den. Att jag med pennan inte i första hand diktade upp mitt liv, men sökte leva mina ord och genom att leva dom, regisserade min egna bortgång.


5 februari

Att vara besatt av mig själv! Nej, inte så och om inte någonting annat, se mig själv som besattheten och ingenting annat; till att bli besatt av min egna besatthet och ur det, besatt av att bli ihågkommen som den! Men endast så och oavsett väder, hur pennan endast tjänar till att skildra min besatthet!


6 februari

Hur förfriskande det var då jag idag under en promenad passerade en äng och kände doften av nyslaget hö, sade för mig själv, "nog är det så, att det nyslagna höet doftar precis likadant som alltid förut har gjort!".


7 februari

Att jag skrev. Att det jag skriver om tynar bort medan jag pillar på det, liksom det vore isbitar jag höll i mina händer. Det smälter. Dom stora tankarna tar plats under små ord. Och ju närmare dom stora tankarna jag kommer, desto större framstår avståndet till dom, som det omöjliga att skildra dom och hur dom små ordens småttighet framstår tydligare i dom stora tankarnas närhet. Nej, att jag aldrig med språket kommer att kunna fånga dom och nästla in dom, det är vad jag ser när jag kommer nära nog inpå! Därför, hur, emedan jag använder dom små orden för att skriva dom stora tankarna ner, det går upp för mig, att vad jag skriver om är inte det jag vill skriva om; dom stora tankarnas storhet kan jag aldrig skildra, men endast dom små ordens småttigheter.


8 februari

Kanske ser jag för väl. Nog är det så! Att ju närmare jag kommer saker, desto tydligare ser jag avståndet till dom; att medan andra ser hur nära dom är, så ser jag avståndet som fortfarande skiljer oss åt än noggrannare, och låter betrakta det så noggrant, så fruktansvärt noggrant, att det framstår som en oändlighet inför mig.


9 februari

I Alberto Giacometti har jag hittat min själsfrände.


10 februari

På senare tid, allt mer uppenbart att jag skriver liksom jag är en man i djungeln som med svärd röjer sin väg framåt. Att jag försöker ta mig fram i otillgänglig terräng och att jag inte söker något mål att komma fram till, men att ta mig igenom den otillgängliga terräng, det är mitt mål.


11 februari

Det är sant, att jag försöker ta reda på och lära mig så mycket om verkligheten att jag ska kunna skapa mig en egen verklighet. Men även är det så, att verkligheten, för att komma underfund med den, jag måste plocka den isär. Så jag plockar den isär och väl i bitar inser jag att det verkliga ingenting annat är än helheten, och att väl i bitar, verkligheten lika absurd är som drömmarna. Det är helheten som är verkligheten, att se helheten som helhet är att se det verkliga som verkligt! Drömmar är bitar av verkligheten huggna ur, liksom smulor eller splitter fallna ur, och vad som är verkligt, är den totala mängden av alla absurda ting. Därför, som sådan, är verkligheten det mest absurda av allting! Att det gråa inte är en färg utan alla färger tillsammans, samlade och blandade ihop i en gyttja, och att se det verkliga är att se det gråa som grått, det vill säga, oförmågan att se alla färger var för sig och att istället se dom alla på samma gång, som en färg; det gråa. Och nog är det så, att jag plockar ut bitar ur verkligheten, för att ta med dom och bygga mig en egen verklighet. Liksom verkligheten vore ett pussel, vars bitar jag nu dragit isär och försöker foga samman igen, med ett annat tema; avsaknaden av tema. Det är mitt tema. Liksom för mig det verkligheten alltid uppenbarat sig som en dröm, vill jag nu göra denna dröm konkret och verklig.


12 februari

Jag drömde att jag högtidligt förklarade för en samling människor som samlats kring mig, att min existens nu var en plats för det omänskliga lidandet. Att emedan alla led, det som blev över och det som dom inte klarade av att bära, dom skulle avlasta på mitt varande, därför att det omänskliga i mitt lidande inte var någonting annat än att ha offrat sig till lidandet, som jag gjort, men att ändå inte lida. Det är det omänskliga lidandet; att vara en lidande själ i ett paradis! Att lida över att lida!


13 februari

Jag valde inte skrivandet. Det var skrivandet som valde mig.


14 februari

Att misslyckas och att komma underfund med vem jag är. Så är det, att endast det totala nederlaget kan blotta vem jag är! Att vad som får mig att då ställa mig upp och ändå fortsätta skriva, är den kraft med vilken jag hittills lyckats hålla mig vid liv! Att jag därför är denna kraft och att jag, genom att anse mig vara denna kraft, har mig själv att tacka för att jag är vid liv! Vad, om inte den kraften och bara den, skulle jag annars vara? Att söka nederlaget därför, och att som nedslagen utröna vad som får mig att hålla kvar i pennan.


15 februari

Livet framstår inför mig som mer absurt än drömmarna och hur jag söker drömmarna, inte liksom i verklighetsflykt, men för att bekräfta för mig själv att jag verkligen lever.


16 februari

"Att vara eller inte vara" är inte bara en fråga men också ett svar och en förklaring på varför och hur jag lever mitt liv. Besattheten av denna fråga är svaret på varför jag anser mig vara, tillika svaret på varför jag inte anser mig vara varandet berättigad, förtjänt. Att ha slösat bort mitt liv på att undra om jag är vid liv! Förtjänar jag ens att dö? Nog, jag förtjänar ingenting och vad detta 'ingenting' innebär har jag också insett; att vara levande begravd av livet! Insikten är lidandet och jag lider just av att lidandet påminner om döden. Jag lider av att vara vid liv! Jag lider av att vara så medveten och vid sådan insikt om att jag är vid liv, att jag genom att se mig själv i spegeln hela tiden påminns om döden! Jag lider av att vara vid liv och genom att vara vid liv och genom att inse det, se döden! Jag är livet! Så totalt är jag livet, att jag är allt det levande och genom att vara allt det levande; jag inte kan se någonting annat än död runt omkring mig! Jag lider!


17 februari

Är vi kanske ändå gudomliga i vår tro på gud, oavsett om han finns eller inte? Och är det i så fall så, att vi i vår gudstro skapar gud? Att däremot, genom sin gudstro, se sig själv som gudomlig och att därför inte kunna veta om man tror på gud för att genom gud förälska sig i sig själv; det är hyckleri! Jag finner det givande att betrakta religiösa människors relation till sina gudar, därför att det i mångt och mycket påminner mig om min relation till skrivandet; och som skrivande, min relation till mig själv. Jag, och tron på mitt skrivande, så som en religion! Jag hycklar! Genom självföraktet, min form av gudstro, förälska mig i mig själv så som gudomlig, och gudomligt självföraktande! Jag älskar bara självföraktet! Mitt motiv med kärleken till självföraktet, att bli ett med det; att bli gudomlig. Jag älskar inte mig själv, det är synvilla; det är självföraktet jag älskar! Jag älskar mig själv för att jag älskar självföraktet så innerligt att jag genom kärleken till det anser mig ha lösts upp och vittrat sönder till att inte längre vara jag, men endast föraktet för vem jag var. Jag älskar mig själv för att jag dödade den jag var och jag älskar mig själv som mördaren, och hur jag älskar mig själv för vem jag är, genom att hata lika innerligt vem jag förut var.


18 februari

Förälskad i människan, men föraktande det mänskliga för dess omänsklighet. Jag ser människan som ett ständigt misslyckande att nå det mänskliga och vars enda mänsklighet ligger i misslyckandet; att se det misslyckade som misslyckat, vilket är misslyckat eftersom det är ett lyckande. Men att se det som ett lyckande; omänskligt, och på alla sätt misslyckat!


19 februari

På väg till gaskammaren.


20 februari

Spår av våld, en blodig uppgörelse! Ett omänskligt lidande, ett hatbrott och en kamp som lät avgöras av slumpen därför att slagskämparna var jämbördiga. Mina dagböcker bevittnar det, liksom blod, en flod av blod, strömmande hätskt och ursinnigt nedåt, simmar jag motströms för att finna vem jag är, källan och mitt ursprung, så som såret. Mina anteckningar är mina simtag, men jag hittar inte fram. Jag identifierar mig med bottnen och med att inte hitta fram. Jag drunknar. Mina anteckningar är mina simtag som när dom fogas tillsammans och läses i ett stycke, skildrar endast ett drunknande. Liksom det här självporträttet skildrar en konstnär som misslyckades med att göra ett självporträtt, hur mycket han än försökte; och hur jag genom att lyckas med detta självporträtt och genom att lyckas porträttera mig själv som misslyckandet och därför, det säger sig självt; jag inte kan ta del av lyckan över att ha lyckats slutföra självporträttet! Det hade varit falskt och i det bedragna skenet, så som min lycka; jag inte kan ta del av därför om jag gjorde det, självporträttet inte längre hade varit ett självporträtt.


21 februari

Jag skriver för skrivandet i sig, för att jag älskar att skriva. Men även så, jag skriver för att ha någonting att skriva och förälska mig i, någonting att fästa förälskelsen vid. Att liksom falla ner för ett stup och klamra mig fast vid ett klippblock; att skapa någonting eller hitta någonting värt att skriva för. Att göra skrivandet till en kamp på liv och död, endast så kan jag förälska mig i det. För så är det, att jag älskar skrivandet så som kampen och för att kämpa måste jag först dikta upp monster stora nog att kämpa emot, kämpa ned och övervinna; till att livnära mig på deras död.


22 februari

Att jag leder mig själv ner i fördärvet! Jag kan inte leva! Ändå försöker jag, för så mycket älskar jag livet! Nog, jag kan leva allt för väl! Det är kärleken, jag kan inte älska! Ändå älskar jag! Nog, jag kan älska allt för väl! Jag älskar för starkt! Jag förbrukar vad jag älskar! Endast så kan jag älska, genom att dränka och kväva vad jag älskar! Jag är kär i en flicka! Jag är kär i den vackraste flickan i världen! Hennes ögon är bruna som kakao! Hennes hår är brunt som kanel! Hennes leende rymmer världens all fågelsång! Så vacker är hon, att när jag tittar på henne; då står världen stilla! Hon är mitt livs kärlek och vi har lovat varandra evig trohet! Nej, vi ska aldrig lämna varandra och jag ska väcka henne varje morgon med en kyss! Det är väl fint? Det är fint! Igår sade jag till henne, "du är den vackraste flickan i världen! Du är kärleken! Du har vingar på din rygg! Vi ska flyga och när vi störtar, då störtar vi i varandras famnar! När vi dör, då dör vi i varandras famnar och när vi begravs, då begravs vi i samma grav! Du är kärleken! Du färgar allting rött! För så är det, att jag är kär i världen genom dina ögon!". Det var väl fint sagt? Det var fint sagt! Men samtidigt, hur jag vet att hon en dag kommer att lämna mig! Hon kommer att gå sin väg! Hon kommer att överge mig på båten! Det står skrivit i stjärnorna! Att det kommer att vara mitt fel, eller inte mitt fel, men hursomhelst så kommer jag bara ha mig själv att klandra; även det står skrivet i stjärnorna! Jag kommer att tvinga henne att lämna henne, hon kommer inte ha något val; inte för att jag inte älskar henne! Jag kommer alltid att älska henne, det har jag ju sagt! Jag ljuger inte! Men så är det, att jag kommer att älska henne för mycket! Jag kommer att älska henne till galenskap! Och hur, galen, hon en dag kommer att stå, förvirrad, med händerna i fickorna, undra vad kärlek är och vad det är bra för; allt för väl medveten om vad det innebär att ha blivit älskad i bitar - att ha blivit älskad gul och blå! Också är det så, att blotta tanken på att hon skulle lämna mig, får mig att vilja dö. Att jag inte kan tänka mig att leva utan henne, därför att jag inte kan leva utan henne! Jag kan inte leva utan henne! Nej, jag kan inte! Igår sade jag till henne, "jag kan inte leva utan dig! Jag ser, jag ser, hur världen bor i dina lungor! Solen dras upp av dina andetag! Nej, jag kan inte slita mig! Hur skulle jag någonsin kunna slita mig? Utan dig är jag död!". Det var väl fint sagt? Nej! Det var mitt livs största misstag! Nu vet jag inte om hon lever med mig för att hålla mig vid liv! Och när hon väl bestämmer sig för att lämna mig, hon lämnar mig för att låta mig dö i min ensamhet! Att hon vet om det! Att det därför är ett mord hon kommer begå, ett mord jag tvingar henne till! Kärleken, hur blev det så; att jag förvandlade den till ett självmord? Att hon räds lämna mig! Men jag måste fortsätta älska henne som jag gör, genom att kväva, vad annars? Det hade inte varit jag som älskat annars! Hon hade älskat en annan mig, och jag hade blivit svartsjuk på detta, mitt andra jag! Därför, hela tiden framhäva mitt riktiga jag, och om så krävs, ja så krävs sannerligen; dränka henne med kärleksförklaringar! Göra henne så beroende av min kärlek och av kärleken som sådan, att hon inte kan leva utan den, för att senare inte kunna leva med den!


23 februari

Min värld så kantig, så hård, robust och intakt att ingen kommer in i den och den inte kommer in någonstans, så att när jag älskar det inte är två världar som flyter ihop och flätas samman i samförstånd och enighet, men två världar som kolliderar och exploderar! Och i explosionen, där uppstår kärleken! Två själar underkastade kärleken! Förblindade av kärleken, till att inte längre se varandra! I ruinerna efteråt, där utspelar sig mitt liv! Att sitta där, och i ensamheten; foga samman splitter, bitar, pussla ihop ruiner! Att kalla det för tidsfördriv!


24 februari

Författare efter Nietzsche, sådan respekt hyser dom inför honom; som om dom inte vågar skriva ett ont ord om honom i rädsla för att han skulle vakna upp i sin grav och slå ihjäl dom!


25 februari

Samtal hos G., uttråkad. Jag var så uttråkad att jag njöt av det. Att kunna studera uttråkigheten mer ingående, från insidan, betrakta dess innersta väsen; bara det gjorde mig mindre uttråkad fast på ett annat plan, och på ännu ett plan, inte uttråkad alls!


26 februari

Gombrowicz ego är för stort. Han domderar villkoren, lär självsäkert oss vad som är rätt och fel, men är sedan återhållsam, rädd för att blotta sig, kryper ihop och gömmer sig! Att han står på håll och betraktar och inte låter oss komma honom nära inpå nog att ta del av hans spegelbild, hans innersta jag, och tankarna bortanför vad som är rätt och fel! Det litterära jaget! Litteraturen! Hans riktiga jag! Gombrowicz, visa dig! Blotta dig! Vi ska inte döda dig!


27 februari

Hittade ett kärleksbrev, troligen det första jag mottog, som någon skickade till mig när jag var arton år, vari det står att läsa följande två meningar och endast det: "Jag måste vara störd. Jag är kär i dig.". Att någon såg mig, mitt riktiga jag, min galenskap och ändå förälskade sig i mig, det ger mig hopp om att i framtiden hitta en lika dåraktig själ att knyta min framtid vid.


28 februari

Förutom att jobba fyrtio timmar i veckan som vaktmästare så jobbar jag åttio timmar som författare och studerar spanska tio timmar. Därtill måste jag laga mat, äta, diska, duscha, och bedriva andra diverse aktiviteter som i folkmun kallas för att leva; men som för mig endast går ut på att överleva.


1 mars

Brev till en äldre man som i hela sitt liv bott i samma hus i samma stad och arbetat på samma arbete: "Du undrar vad jag vill med mitt liv och varför jag flackar omkring som jag gör, det är sant att jag är en rastlös själ! Jag krigar mot rastlösheten, därför att jag inte kan leva med den. Krigandet i sig, botar rastlösheten. Jag måste resa och mitt resande är därför inte en jakt utan en flykt. Jag kan inte leva på samma ställe en längre tid, därför att när platserna och omgivningen jag lever i inte förändras så lämnas jag ensam och utelämnad till att skönja min egna förändring. Jag ser, även när det inte finns saker att se; och att se när det inte finns saker att se är att se sig själv! Betraktande mig själv är jag förblindad nog att endast skönja mitt åldrande. Jag skönjer mitt åldrande! Jag känner mig döende, och tanken på att jag ska dö; att jag, av alla människor, ska dö! Att jag ska dö, den tanken är för mig så främmande och med sitt främlingskap så skrämmande att inga andra tankar räds att komma i dess närhet. Det vill säga, den förlamar mitt tänkande! Men jag är en tänkare och att vara en tänkare utan att ha tankar att tänka, det är misär! Jag reser för att förtränga att jag åldras och för att fly undan misären! Alltså, jag måste hela tiden resa för att förtränga att jag förändras. Att förändra omgivningen ger mig en känsla av att vara oföränderlig. Jag slåss mot döden och utdöendet som sådant, och slagsmålet i sig är livet. Så emedan du lever döende så håller jag mig levande genom att hela tiden och i varje ögonblick överleva döden. Jag lever levande. För mig är allt annat än att leva levande död och dött, men för att leva så; det krävs att jag hela tiden förtränger döden och för att förtränga den; jag måste slåss mot den och genom att slåss mot den, jag måste resa."


2 mars

Också det utanförskap, att vad som för mig är uppenbarelser och heliga möten för andra bara är "en bra bok". Hur kan man till exempel säga om Kafkas dagböcker att dom är bra? Dom står bortanför det bra och det dåliga!


3 mars

Säg mig, är inte en blomma på ett slagfält vackrare än på en äng? Är inte ros i en ruin vackrare än vid en porlande bäck? Mitt rum behåller jag i kaos, som om ett krig där utspelats; för att se det som så, mina anteckningar som slagfältens blommor; ruinernas rosor!


4 mars

Att göra verkligheten konkret, drömmarna verkliga; att skydda mig! Att ha någonting att rikta slagen emot! Att angripa!


5 mars

Det perfekta självporträttet förblir ofullbordat, och därför kan det inte avslutas; det måste fortsätta och genom att hållas vid liv vara ett verk som konstnären emedan han målar med andra handen försöker förstöra. Ett verk kan förbli ofullbordat endast genom konstnärens förakt; att hela tiden vilja bearbeta det och genom att bearbeta det för mycket, förstöra det.


6 mars

Liksom en konstnär som vill måla på djupet, endast finner skelett och död; så finner jag, ju bättre och ingående jag vill skildra saker endast ett avstånd till sakerna jag skildrar. Som om jag avbildar, inte människor; men människors avbilder. Jag avbildar människors avbilder, därför att när jag betraktar människor; jag betraktar också avståndet till dom och att vad jag skriver ner inte blir en skildring av människorna som sådana, men en skildring av hur jag sitter på avstånd och betraktar människorna jag skildrar, därför; vad jag egentligen skildrar är ingenting än avståndet till det jag skildrar.


7 mars

Att skapa ett tillstånd som inte existerar bara för att se dess frånvaro av existens. Att skapa, så som skapandet i sig; frånvarons närvaro!


8 mars

För att minnas konstverk som om man själv upplevt dom och för att alls minnas det oupplevda verklighetstroget, så som upplevt, så måste man hölja sina verkliga minnen i dimmor så att vad man endast drömt och man faktiskt upplevt framstår i samma dager.


9 mars

Att bara verkligheten intresserar mig. Att den skrämmer mig! Att jag ser det hemska, trots det vackra och att vad som skrämmer mig, inte är verkligheten i sig, men hur den kan vara så vacker och så mjuk och så ljuv och hur den trots det framstår inför mig som så hemsk. Det är jag som skrämmer mig själv! Mitt jag! Och när jag sedan skriver om verkligheten; liksom en kil kilas mitt jag emellan och öppnar ett gap för stort mellan mina anteckningar, mina skildringar och verkligheten; ett stup! Ett helvetets hål! Ett svart hål! Det är jag, detta mörker kan ingenting annat vara än mitt jag, och det är detta mörker som skrämmer mig.


10 mars

Lika mycket som jag skriver för att skildra vad som hänför mig, så skriver jag för att komma underfund med vad som hänför mig och varför det hänför mig; lämnar mig ensam i en återvändsgränd där allt jag kommit fram till är att jag hänförs endast av hänförandet som sådant, och egentligen bara av det.


11 mars

Att liksom när man är i ett tillstånd av upplösning, uppbrott, totalt ursinne, raseri, - i ilska slår sönder det heligaste man har, det som ligger varmast om hjärtat; det man älskar mest, - i självförakt! Det man ser sig själv i, ett porslinsföremål som man fått i gåva av en nyss avliden vän, och hur man inte förmår slänga vraket, därför att minnet är porslinet, och man förmår inte att radera minnet; utan man låter det stå kvar, så skriver jag! Inte genom att bygga upp, men genom att riva ner, i ursinne förstöra, fördärva och förvrida minnen till att föreställa och symbolisera endast vad dom en gång varit men vad dom nu har blivit, vad jag har gjort dom! Hur illa jag har gjort dom! Hur jag har skadat dom, blodiga; det är vad mina anteckningar är för mig, skärvor av porslin! Fördärvade minnen av minnen jag älskade så mycket att självföraktet, när det fick chansen, lät förstöra dom! Pennan, den slägga med vilken jag bucklar till min själ! Jag raserar min dåtid! Förvrider vad jag upplevt, till att uppleva igen och i nutiden som endast något fördärvat! Hur nuets jag klöser ansiktet på dåtidens alla jag och hur pennan är mina klor!


12 mars

Att allt jag gjort i mitt liv har jag gjort för att ha någonting att skriva om, men att jag endast skriver om hur lite jag gjort; endast förmår att skriva om sakerna jag aldrig gjorde, drömmarna jag aldrig uppfyllde i vars monumentala skuggor jag står, till att inte komma därifrån - och kommer på mig själv med att svära åt solen, liksom jag skyllde skuggorna på den! Jag skyller skuggorna på den! Det är mig själv jag har att skylla på! Jag vet! Jag vet, och genom att också veta det, men ändå fortsätta svära, anser mig vara solen, åtminstone; anse mig anse. Att genom självföraktet hata allt annat som om det vore jag själv och genom självföraktet hata mig själv som om jag vore allt annat. Ett världsförakt, eller ett självförakt? Det flyter ihop! Jag hatar allt och genom att hata allt, så blir jag allt! Jag hatar världen, därför att jag är världen!


13 mars

När jag steg upp lovade jag mig att inte skriva något på tre dagar. Jag var fastsnärjd i dagdrömmar som tankarna dragit med sig och vaknade således upp utan att vara säker på om jag sovit, om jag dagdrömt att jag sovit eller om jag sovit och drömt att jag var vaken. Fruktansvärd morgon.


14 mars

"Det var inte så vi sa det! Det var inte så vi sa det!", skrek dom. "Åt helvete med att snacka alls!", skrek jag som svar. Där tankar fryser till is! Där solen är alla skuggors fäder! Slåss, nog ska jag slåss! Men vad ska jag slåss emot? Vad ska jag leva för? Att inte leva? Leva för att inte leva? Nog ska jag leva! För döden, nog ska jag dö; och leva för min bortgång! Att inte leva! Att kämpa för kampen, slåss inte i första hand för att slå ner; men för att alls ha fiender att slåss emot! Jag måste föda dom upp! Jag är deras fäder! Jag slår dom ner! Jag slår mina söner ner! Att göra slagsmålet till sin vän! Nog är den vänskapen starkare än blodsband! Nog är det så! Kampen är starkare än allt, och jag slåss därför; inte för att vinna eller förlora men för att i kampen bli mig själv och som mig själv, sluta slåss! Det vill säga, jag slåss mot kampen som sådan!


15 mars

Jag kan inte sova. Jag kan inte vara vaken.


16 mars

Idag, nästan inte skrivit. I morgon, skriva! Släppa helvetet lös! Låta pennan dansa! Nej, pennan ska jag hugga hålla likt en slakthuggare håller sin köttyxa, och med den; stycka kött!


17 mars

L. om lunchrasterna på arbetet och hur rasterna tar slut genom att någon ställer sig upp och går därifrån: "om någon ställer sig upp så ställer sig alla upp." Så är det, att alla är rädda för att vara den sista som sitter kvar och genom att vara den sista som sitter kvar, framstå som en latmask.


18 mars

Inte att skära ut ögonen med ett vasst föremål och liksom självmant, men att råka gå emot ett spetsigt hörn, eller på andra sätt, med ett trubbigt föremål stöta ut ögonen, punktera dom; att bli blind och att förbliva så! Att kunna ägna all min kraft åt fantasin! Att inte känna skuld i mitt utanförskap, som har sin grund i att inte se vad alla andra ser och att se vad ingen annan ser. Att kunna ägna drömmarna all uppmärksamhet! Att göra det osynliga synbart och verkligt! Att göra fantasin verklig genom att göra verkligheten drömlik!


19 mars

Idag, sa till min mor att jag är en kall person. "Mitt brinnande hjärta har slocknat, blodet i mina ådror stelnat och jag bryr mig inte längre om varken min farmor eller mormor eller någon alls i min närhet. Nu, det är mina ögon som bultar! Det är min blick som pulserar! Men jag ser ingen eld, utan bara aska; och min blick bultar därför!". Hon svarade mig, "jag vet och jag har alltid vetat, du utnyttjar mig! Parasit!".


20 mars

Inte oroa mig för att jag inte skrivit på hela dagen. Intala mig själv att jag skriver inte för stunden; men att jag skriver för evigheten. Mina samlade verk kommer att vara starka nog att överleva en dålig dag och övervinna alla oskrivna ord, och genom att övervinna dom, även skildra dom!


21 mars

Jag har börjat. Jag har börjat nu, den långa resan härifrån. Jag har packat väskan och börjat gå. Utträdet ur mänskligheten, isoleringen och det totala utanförskapet. Se det så, mina skrifter som en färd till en kulle bredvid ängen, på vilken mänskligheten spelar och spelar ut sin roll. Där ska jag sitta och skriva om vad jag ser. Jag ska skriva, som ingen skrivit förut därför att jag kommer att se vad ingen förut sett. Men jag måste komma dit först. Jag måste distansera mig från samhället, människan och mänskligheten. I tystnaden, där ska mina andetag framstå som tromber. Och jag ska andas där, andas hårt; stormar och jordbävningar.


22 mars

Att tala såsom Z. aldrig talade.


23 mars

Konsten är aldrig politisk, men kan göras revolutionär under statsmakter som förbjuder den. Att förbjuda en konstnärs drömmar är att förbjuda ett helt samhälles frihet, och då blir det av konstnärer att fortsätta drömma revolutionärt! Då blir konstnärerna som fortsätter drömma revolutionärer!


24 mars

Att inte skriva; att tappa mark. Inte att jag med pennan erövrar, utan försvarar landet som är mitt! Tiden, den försvunna tiden; med pennan, jag försöker hålla den kvar inom räckhåll, därför att det är min tid! Jag äger den, och jag äger den genom att ha genomlidit den! Varför, jag då vill ha den kvar? Det kan man undra! Jag vill ha den kvar för att kunna lägga den undan mig. Jag vill ha den kvar för att den är en del av mig. Jag vill kunna gömma den och hålla den gömd. Skyddad, utom räckhåll för mina tankar! Jag vill inte att den ska bli någon annans ägodel, det hade gjort min kamp och mitt lidande meningslöst! Liksom Auschwitz efter kriget hade bommats igen och blivit ett köpcenter; jag vill ha kvar mitt Auschwitz! För om detta skall folket aldrig glömma, dom lidanden jag utstått genom att ha fötts till liv.


25 mars

Vad morsan ogillade hos farsan var hans brist på manlighet. Morsan ville har karlakarl men farsan var ingen sådan. Han ville inte alls vara en sådan, och förvred bilden så att den enda manlighet han kunde uppvisa var genom att stå emot och vägra morsans krav på manlighet. Nu är det till den skammen för morsan, att även hennes son saknar totalt alla spår på manlighet, så att för henne; dom två männen i hushållet inte var några män. Vilken sorg för henne, då hon behövde någon att slåss emot, någon på samma nivå; någon att kämpa ner men även någon som hade kraft nog att bekämpa henne i striden. Jag var yngre då och nu är hon gammal nog att ha grävt ner stridsyxan. Jag har blivit som henne och fattat grepp om min egna stridsyxa. Jag behöver någon att slåss emot, men hon sitter ner och klagar på min aggressivitet, så att det enda jag har att göra är att bekämpa den, att behålla mig lugn, huvudet kallt, liksom jag endast kan vinna mot henne genom att visa att hon har fel.


26 mars

Att inte skildra vad jag ser, men hur jag ser och hur jag tittar på det och hur jag betraktar mig själv betraktande. Att skildra vad jag inte kan se, genom att se allt och skriva om det och liksom låta skildra det jag inte kan se i det jag inte skrivit om. Att skriva om allt och i tomrummet, mellan raderna; titta fram som den misslyckade. Att måla ett självporträtt för att sedan måla ett till, av mig själv; betraktande det förra självporträttet.


27 mars

En perfekt skildring av min tid, inte för att den är perfekt, men för att den tjänar som en perfekt skildring av samtiden; den tid då alla ville vara perfekta men ingen blev det och i misslyckandet att bli det, så skildrar jag den genom att misslyckas. Se så, jag ser omvärlden genom att tolka mina misslyckade skildringar av den som dom perfekta skildringarna av min tid; en tid som inte tillät mig att lyckas och som är misslyckad därför, misslyckad nog att jag genom att misslyckas lyckas skildra den.


28 mars

Att lära sig leva, att lära sig ett nytt språk genom att härma andra; men jag är född utanför, i ett vakuum där alla pratar endast om tystnaden; till att lära mig leva genom att imitera döden.


29 mars

Men liksom min existens vore en teater, måste jag dölja och skymma mitt andra jag som bygger upp rekvisitan och skapar fiender att slå ner, för att framhäva och få folket att rikta all sin uppmärksamhet på mitt första jag, som valsar över scenen och slåss, för att få slagsmålet att verka och framstå verkligt. Det vill säga, jag är en teater som måste få folket som tittar på mig att glömma av, eller inte tänka på, att dom är på en teater och jag måste göra det genom att slåss så ofantligt, som om det handlade om liv och död; för besökarna, även om dom vet att dom är på en teater, blir övertygade om att det inte är en teaterpjäs, utan någonting verkligt.


30 mars

Så har jag lagt upp allt. Jag har pennor från Kina, kaffe från Colombia och sitter vid min farfars gamla skrivbord. Jag sitter här och jag ska skriva ner hela världen, för så har jag lagt upp det.


31 mars

Så är det och så ska det förbli att drömmarna endast är illusioner, någonting att sikta på; någonting att springa emot. Men att göra det konkret, nej! Lyckan är illusioner, allt det bra och allt det vackra är vackert endast som illusioner! Det vi inte kan se, men hoppas på! Det vi inte kan veta, och därför hoppas på! Men sanningen; det vi vet om, är misär och helvete. Också att veta det, att veta att sanningen är någonting vi strävar emot, mer liksom vi vill veta att vi ingenting kan veta som gläder oss, men att vi ändå strävar; detta är den mänskliga misären.


1 april

Det motsägelsefulla i min natur beror inte på att jag är motsägelsefull som sådan, men att jag är en dubbelnatur och att det är mina olika naturers relation till varandra som är motsägelsefull; det vill säga, det motsägelsefulla är dubbelnaturen i sig. Att vara motsägelsefull är ett bevis på att vara en dubbelnatur!


2 april

Efter hur kvällen artade sig, förhoppningar om att jag i framtiden ska kunna leva helt och hållet som en normal människa. Jag höll allt inom mig. För ett år sedan hade jag slagit sönder rummet och i mitt sönderslagna rum fallit ner på knä för E. att komma fram och retfullt lugnt lagt armen på min axel och med sin dova stämma frågat mig, "vill du att jag ska gå?"; och hur jag hade morrat som svar, "vad ser det ut som?" - men idag när E. kom till mig och inte förstod mina små pikar på att han borde bege sig av för att jag ville bli lämnad i fred att fortsätta skriva på mitt verk, då satt jag bara helt tyst och klarade till och med att hålla igång ett samtal med honom tills han självmant, efter ytterliggare någon timma självmant begav sig iväg. Inom mig kokade det, men jag lät intala mig själv att om jag bara reder ut den här stormen som kommer jag, väl lämnad i ensamhet och ro, att känna mig stark över att ha rett ut stormen, och den styrka jag känner över att ha gjort så, kommer väga upp frustrationen jag känner över att ha blivit bestulen en timma av dyrbar och oersättlig arbetstid. Så var det, och här sitter jag nu; nöjd över att ha stapplat några futtiga men ack så viktiga steg mot ett normalt liv, eller; ett liv där mitt brinnande jag och mitt andra jag kan leva sida vid sida.


3 april

Mitt ansikte förlamat av skräck. Jag är rädd för allt! Jag vilar endast då jag skriver, då jag slåss; därför att skrivandet för mig är ett sätt att handskas med min rädsla, och den rädslan har jag inte; rädslan för att vara rädd.


4 april

Idag, regn. “Det är som om himmelen öppnat sig”, sade M. “Ja, bara inte Gud faller ner”, svarade jag. Hon förstod inte vad jag pratade om, inte jag heller; men ändå känslan av att något stort skulle falla ner och döda oss båda två där vi satt, på fläcken.


5 april

Om bara mina händer hade lämpat sig bättre för skrivandet, då hade jag skrivit långa romaner. Men, som nu är fallet, mina fingrar kortvuxna och svaga nog att drabbas av kramp efter bara några raders skrivande; håller mig begränsad till att endast teckna ner fragment av det jag ser, till små, nätta anteckningar. Aldrig mer än så.


6 april

Hade jag bara fått låna J.’s fingrar! Dom är långa och spänstiga. Dessutom skriver han inte; han skriver inte alls! Vad ska han med fingrar till?


7 april

Återgång till mitt skrivande. Lugn och harmoni, då jag insett och blivit på det klara med att jag ska hålla fast vid min dagbok; att den är det enda jag har och att, om jag så skapar något mer, det inte kan komma från någon annanstans än dagboksanteckningarna, liksom knopp ur frostfrusen jord.


8 april

Inte gräva ner mig för att jag inte har eller får låna eller någonsin kommer att få låna J.’s fingrar. Istället, intala mig själv att han säkert använder dom, på sitt sätt; har bättre användning av dom än vad jag skulle ha och därför förtjänar dom. Men vad skulle det vara han använder dom till, det kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig.


9 april

Rädsla för att helt plötsligt en morgon vakna upp som någon annan. Rädsla för att varje morgon i mitt resterande liv vakna upp som mig själv. Rädsla också för att inte vakna upp igen, inte någonsin och aldrig igen. Ändå så, den största rädslan; att vakna upp och ha tappat minnet och inte minnas vem jag var idag. Att ha skrivit okvädningsord men inte kunna putsa dom rena; att inte ha knutit ihop säcken; att inte slutföra och fullborda det verk jag gett mig i kast med och offrat mitt liv till; att låta andra skåda mina anteckningar, spridda ut likt vrakdelar på öppet hav; att bli skrattad åt!


10 april

Kan inte erinra mig en natt då jag inte skrivit, inte en ledig stund då jag inte suttit med pennan i min hand. Inte någonting jag sett, som jag på samma gång jag såg det inte tänkte på hur jag skulle skriva om det. Att jag under hela mitt medvetna liv har varit skrivandet så underkastad att jag, när jag reflekterar över det, ser mig själv som ett barn fött i fångenskap som aldrig ha sett dagens ljus; och aldrig givits chansen att se hur vackert livet kan vara; som aldrig sett en regnbåge! Som aldrig sett solen och stjärnorna och vårens alla färger! Vad är det som alla andra ser som inte jag ser? Vad är det som gör alla andra så lyckliga, men jag så olycklig? Något måste det vara! Så, om att skriva, det varit värt alla uppoffring, ett liv i fångenskap? Ingenting kan jag veta om det, för jag har aldrig varit fri och har därför ingenting att jämföra med, men också så, att jag räds för att se dagens ljus, och för att då inse vad jag gått miste om, och att jag därför fortsätter att skriva; liksom jag nått den punkt varefter ingen återvändo finns.


11 april

Så fäst vid anteckningsblocket att om jag lägger mig för att sova, på sida lutad åt vänster, jag lägger det i min säng, till vänster om mig, för att, ifall en inbrottstjuv hade smugit sig in och tagit allt jag ägde, jag ändå, vid uppvaknandet, hade hunnit greppa det och skrikit till honom; “gör så, det bryr jag mig inte ett skvatt om! Ta allt jag äger! Men du skulle bara våga ge dig på mitt anteckningsblock!”. Och hur han skulle ha försvunnit ut, bort, med allt jag ägde och hur jag skulle ha somnat om, helt lugn och trygg och belåten, som om jag inte hade blivit av med någonting.


12 april

Ingenting gemensamt med någon på jobbet. För dom har livet sin gälla gång och dom promenerar med det i promenadtakt. När jag berättade för J. att jag troligtvis i höst åker tillbaka till Buenos Aires, slängde G. upp sitt huvud och halvskrek, “vad ska du där och göra?”. H. frågade mig, “är det en världsdel eller ett land eller en stad?”. Jag till G., “jag leva där”. Jag till H, “det är en religion, ett levnadssätt; platsen där Gombrowicz skrev sina dagböcker, Evert Taube arbetade som spårvagnskonduktör och Julio Cortazar, Roberto Arlt och Ernesto Sabado verkade och dog.”.


13 april

Idag använda pennan likt en sköld, skyddande mig från att känna känslor. Att istället för att vara nedstämd, skriva om nedstämdheten; att inte lida och om jag så lider, klä ut mig till en annan person; det vill säga, skapa med pennan en annan person som jag kan föra över all nedstämdhet och allt lidande på.


14 april

Att inte dra ner tankar och att inte dra tankar till sig, men att låta sig dras med av en tanke; fladdra likt ett löv i luften. Det var Nijinskys storhet; som balettdansös hade han lärt sig att bli förförd och låta sig förföras ohämmad, och utom kontroll; som dagboksförfattare lät han sig förföras av tankar, sina tankar och genom att förföras av sina tankar, tro på sitt geni. Snart blev han förförd även av tron på sitt egna geni; och blev galen. Är det inte vackert? Att en man som anser sig vara klokast i världen och blir förförd av sin egen klokhet och tror så mycket på sin klokhet att han tolkar tron för att vara fakta, "jag är ju klok, och kloka män tror inte, dom vet," - blir dårar till slut?




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 537 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-07-02 23:57



Bookmark and Share


  Cattastropher
En hyllning på ett annat plan. ( avklädd)

att älska dig odödlig.

du kommer att skratta nu
du kommer att se hur ful jag är
så dumt du kommer att vända dig om
och sucka besviket ”jaså var det bara det”

den bästa kommentaren är av någon som inte läst något alls, men ändå förstår att det här är det bästa den läst utifrån det sämsta kapitlet, och som kommer plågas framöver av vetskapen om alla hittills olästa delar och sidor av berättelsen tills den satt sig, lagt sig tillrätta med; levt sig in i och avverkat varenda ord från början till slut!

som redan efter att ha läst den första dagboksanteckningen i del 1; ” Ingenting har hänt ” som Det Enda ordet, meningen som säger allt om de fortsatta anteckningarna, skräckslaget inser att detta måste vara och verkligen är det bästa som någonsin skrivits, sen därför och enbart av djupaste skam tvingas ner på knä framför författaren som en utdömd och färdigdiagnosticerad dåre, som gråtande bekänner sin vördnad i förtrolig förnedring utan att orden som kommer ur hans mun på intet vis kan förmedla den känsla han känner!

som att erkänna sin hemliga last man gömt undan i åratal;
den att förälska sig i de man aldrig kommer att få

eftersom ens frihetskapital väger tyngre
än längtan efter att dela det med någon
som då man tror sig längta efter barn och forcerar sig själv in i en vision om att bilda familj så att man hipp som happ involverat sig i ett tragikomiskt hemmafruliv avskuren civilisationen, och under en viss tid under inflytande av jordens åtrå och verklig rusande kärlek till en odefinierbar men mänskligt varglik välluktande varelse, inbillar sig att man önskar bli gravid med honom och även köpa och renovera ett hus men
aldrig att den önskan verkligen känns vare sig riktigt äkta eller sann

likväl säger man det till alla som frågar
vi älskar varann och kommer aldrig att skiljas åt!

ens den vackraste någon dag blir ful
vad de än säger
även den innerligaste falnar

och du kommer att ångra att du slösat trappsteg på två berg dessutom;

förstå att det man själv så löjeväckande mödosamt kluddat ner i skrift om ens vilseförda leverne i omväxlande ångest och eufori och ur lathetens självgoda drömmar tänker sig att en dag bli berömd för, all den kunskap man skaffat sig!
inte har den ringaste betydelse jämförelsevis ditt, den självutnämnde världsföraktaren gudars företrädare Ivan och hans livs verk!

att allt redan skrivits och tänkts och levts klart av honom och just därför har ens egna ambitioner att tro sig kunna åstadkomma ett litterärt skapande av liknande kaliber helt och hållet utplånats,
och sen att inte bry sig ett ringaste dugg om detta faktum!

inte känna avund, inte samvetskval, inte konkurrens!
att istället njuta av den för en själv tacksamma situationen som uppstått att ha blivit en hängiven beundrerska
en slav under en fiktion och en verklighet
utbytt mot poesi
man söker hitta svaret i hans labyrint!
man läser alkemi!
man läser psykologi !
man läser filosofi!
kafkas samlade verk och studier över Dostojevskij!
man tror sig nästlat sig in till hans universum
man krokar sig fast och man avser hänga kvar!
man har blivit ett parasiterande värddjur i hans öga
delgiven och ätande på skönheten i en exponerad destruktion förevigad på otaliga, tusenden sidor som ingen kvinna eller karl, manhaftig eller blödig, någonsin skulle hinna med att efterhärma!

att någon annan än man själv är större i sin förtvivlan
mindre i sin anspråkslöshet subtilare i sin absurditet
mer raffinerad i sitt maskspel skarpare i sin logik och intelligens
mer dedicerad och mer disciplinerad i
summa summarum allt som går att notera!
att inget man skulle kunna säga skriva eller tänka för all framtid mera har minsta betydelse!
I denna anteckningarnas boning och högborg, Ett år i Ivan D:s liv, utfäster jag en tribun!

som hånskrattande, pendlande mellan gyckel och förtvivlan är Ivan den mest lyckade varelsen
på det här klotet vi alla härjar skövlar ljuger och svindlar
tillsammans föraktande det och allt den Andre gör
mot sig själv och mot oss
undanhållande sanningen om detsamma med alla medel

medan dom undrar
ska samhället ta skit för att dina föräldrar inte lyckades med dig? säger jag
du är 10 år före din tid
du är 100 år efter din tid
du äger din egen tid !

och hon suckade djupt när hon hörde berättas om dig, Ivan
hon sa
han är ett geni

utan att fördenskull ännu ha läst ett enda ord av dig!
legenden om Ivan D den ska jag skriva!
myten om Ivan D den skall jag hålla vid liv !

om du har en svart jacka med vita ränder
så har jag en röd jacka med vita ränder!

jag har gått gata upp och gata ner i 10 år! nej 20 år!
jag saknade dig, men du var ännu inte född!

jag såg en militärparad fast en blåsorkester marschera!
flickor klädda i vitt
svängde svartvita käppar i luften
pojkar klädda i blått och guld
där var en som höll i en trumpet
där var en som slog på trumman! Bom ! Bom!
det skulle Ivan ha gjort bättre!
jadå!
han var med och han slog på trumman!
jag såg och jag jublade den lyckan den dagen var gjord för mig!

ja! om jag vore 20 år yngre skulle jag ha kidnappat dig!

det är jag som är T!
det är jag som är F!
det är jag som är P!

men som A sa igår
du ska skriva om ditt liv
och jag ska göra dig på film
nej det behöver jag inte längre svarade jag
Ivan gör det istället!

jag ska hitta din T om du inte gjort det än!
jag kan astrologi! jag kan klärvoyans !
ett medium och handtydare är jag!
jag ser i kulan att hon varit någonstans mellan Prag och Berlin,
mer vill jag inte veta om T!
jo, om T vill jag veta allt!!

hon drömmer om dig !!

med J däremot
skulle jag vilja snacka ett ord eller två

för att inte tala om morsan din!
give him a break, mother!

och endast glädjen över att helt enkelt få finnas till på samma klot som Ivan men aldrig kanske mötas
vore skäl nog, tillräckligt skäl!, att avstå från att skriva
denna den allra mest stupida kommentar som förevigats här,
det vill säga del 40 är det bästa du någonsin skrivit
för det är, okrossbart,
så som en människa ett barn och ett vilt djur på samma gång
är du oantastbar i din naiva oskuld,

är du och förblir min religion
min överkurs i lärdom
mitt kloster, Ivan!

odödlig.
(" En hyllning del 2" på min sida.)
2008-07-05

  ßluie VIP
Att stå för sin sak och därmed enträget presentera en svit texter, ett samlat innehåll under en tidsperiod om närmare två år tyder på en enorm integritet, eller mer troligt; vanor som inte är så internetrelaterade. Jag har inte läst dina texter. Inte heller denna. Antar att man bör börja från början. Lovar att göra det endera dagen. Kanske återkommer med kommentar. Det format du presenterar genom, styckesindelningen, den gör att det skrivna framstår som läsvänligt.
Uppmuntran!
2008-07-03
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino