15 april

Nej, jag kan inte självporträttera mitt vanliga jag; så fort jag fattar tag i pennan blir jag självporträttören, mitt självporträtterande jag. Inte är det mitt sanna jag, och som självporträtterande måste jag därför porträttera en annan person, en främling; för att jag anser det tvunget måste vara så, att 'jag utan penseln' är motsatsen till 'jag med penseln'. Nog, kan det förklara varför jag som självporträttören porträtterande endast känner lugn då jag porträtterar en skrikande, ilsken och ursinnig man? Ett ansikte förvridet i smärta! Som om det bekräftar för mig, liksom motsatsen till det jag porträtterar, mitt sanna jags lugn och välbefinnande. Ändå är det så, att dessa två skiljda jag följs åt och faller samman och har sin relation i att jag som självporträttör, då jag porträtterar, det till slut kommer till min insikt att det inte är ett självporträtt jag målar, utan en främlings porträtt av en annan främling; och att jag därför inte borde kallas eller kunna sägas förtjäna min titel som självporträttör, och hur jag skriker, mitt ansikte förvrids i smärta och främlingen porträtterad framstår som lugn och tyst och hur jag i förvåning över hans lugn och tystnad tappar penseln ur min hand. För så är det, att endast ser jag mig själv i spegeln då jag i uppgivenheten så total står och skriker och förfasas över att inte kunna se mig själv och förvåningen över att spegelbilden som förut skrek nu blivit helt lugn; det vill säga, jag speglar hela tiden mig själv, men det är omöjligt för mig att förstå att jag inte är mitt ena jag eller mitt andra jag; utan båda mina jag stridande mot varandra.


16 april

Minnet av en man som glömde bort vem han var och som i sin oförmåga att minnas att han alls varit, inte kunde komma till insikt med att han var just denna glömska. För honom hade alla minnen flutit ihop till en grå klump och det var inte så att han inte kunde minnas denna gråa klump, men att han inte kunde se sig själv som en grå klump, vilket för alla förutom han själv, bekräftade och bevisade hans gråhet.


17 april

Att blottlägga och låta skildra en värld där alla sanningar gått förlorade och där allvaret spelat ut sin roll. Det går inte, men varför fortsätter jag ändå? Det vet jag inte! Att för folk som läser mina skildringar och för mig att bli förstådd, dom måste ta mig på allvar; och mina skildringar som sanna. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte komma undan det faktum att jag står inför en omöjlig uppgift. Jag är intrasslad i en paradox.


18 april

Att anteckningarna, när jag skriver dom ner, dom betyder allt; och att, om jag inte hade skrivit dom ner, hela mitt författarskap hade gått förlorat, men att jag, när jag i efterhand läser dom, deras enda betydelse ligger i att ha skrivits ner; i sig meningslösa, men meningsfulla på så sätt att dom skildrar hur meningsfulla dom var för mig, och genom att skildra det, skildrar min meningslöshet på ett meningsfullt sätt. Det vill säga, jag skriver varje anteckning som om hela mitt författarskap var avhängigt och berodde på det, för att i efterhand inse att om hela mitt författarskap är avhängigt och beroende av en sådan simpel anteckning, författarskapet måste vara meningslöst. Så är det också så, att jag fortskrider mitt författande genom att inse min meningslöshet och liksom jag vill göra den meningsfull.


19 april

I rummet, helt tyst och helt mörkt; ändå trär jag, innan jag ska sova, på mig ögonbindeln över huvudet och sätter i öronpropparna i öronen. Jag gör det inte för att jag är störd varken av ljuset eller något oljud, för så är det; mitt rum är både mörkt och tyst. Jag gör det för att om något ljus eller oljud skulle infinna sig, jag inte ska bli störd. Om världen går under, jag inte ska vakna upp av att världen går under, utan ligga kvar i sömn till att, när världen väl gått under, inte vakna upp igen. Att gå direkt från sömn till död och att därför slippa undan dödsögonblicket, lura döden på dödandet; det ger mig lugn och ro att falla i sömn för att även så, och det är jag medveten om, kanske aldrig vakna upp igen. Men jag räds inte döden som sådan, utan endast döendet; ögonblicket då livet förvandlas till död.


20 april

Hur jag bär pennan, likt en fågel som inte lärt sig flyga bär sina vingar; som en last och en ständig påminnelse om att jag inte kan flyga trots att jag borde kunna det. Se så, jag håller pennan i min hand men kan inte skriva en endaste storslagen roman, och det är mitt fel. Nog, det är mitt fel! Endast mitt fel!


21 april

Idag, total kärlek till skrivandet. Greppar pennan som vore den en pokal och skriver liksom jag höll ett segertal. Hur jag känner att jag hör hemma i skrivandet, i min skrivarskrubb och att jag aldrig vill åka därifrån. Till och med så, att det ändliga framstår inför mig som absurt; då jag ser mig själv, så tydligt, sitta i evighet och skriva. Hur skulle döda ens våga närma sig mig när jag sitter med pennan i min hand och skriver?


22 april

Ensam som Kafka. Föraktfull som Dostojevskij. Ursinnig som Majakovskij. Besatt som Strindberg. Men att lida, deras alla lidande, samla det innanför mitt bröst och lida så oerhört att folk i efterhand kommer att anse att det var dom led som mig, inte tvärtom.


23 april

Att skriva för att måla ett porträtt, inte av vem jag är idag; det är omöjligt! Men att skriva för att måla ett porträtt av vem jag i framtiden kommer att anse att jag var. Att skildra ett lidande, liksom att bereda plats åt lyckan och för att jag i framtiden kommer se tillbaka på vem jag var och anse mig ha det bättre där jag då befinner mig, och i viss mån därför känna mig lycklig. Att jag, vid sidan om skrivandet har ett liv, det kommer inte framgå. Varför skulle det framgå? Att jag, i det liv jag dåsigt och endast halvhjärtat och halvförstrött bedriver, liksom i kolumnerna, vid sidan om skrivandet, så skäms över mitt skrivande att jag inte kan stå ut med skammen och därför faller tillbaka till skrivandet igen; som för att förtränga att jag något annat liv har. Varför skulle mitt andra liv framgå? Om dom som känner mig hade läst det jag skriver, dom alla hade lämnat mig, flytt; likt barn ur ett brinnande hus! Förbannat mig! Undrat vem jag var! Nog, jag undrar samma sak; jag undrar vem jag är och just därför sitter jag kvar! Jag sitter kvar i det brinnande huset för att brinna upp och för att förstå vem jag är; jag måste skära mig itu och genom att skära mig itu, gröpa ur förståndet! Liksom jag tänder eld på mig själv i detta syfte; för att förstå mig själv, och därför att jag förstått att det enda jag förstår mig på är elden.


24 april

Att förstå vem jag är, det vågar jag inte ens försöka; därför att jag räds, mer än någonting annat, att förstå att jag ingenting är.


25 april

Att när jag betraktar mig i spegeln, jag bara ser det mörka.


26 april

Känner igen mig själv i L.’s beteende och hur han, när han råkar skada sig själv, sparkar stenhårt i stolpen med foten och på så sätt får än mer ont. Han bedövar sitt misstags, offrets smärta, med bestraffningens; och det lindrar hans lidande. L.’s sparkande i stolpar är mitt skrivande, det tjänar samma syfte till; min bestraffning över att ha råkat födas till liv och råka vara vid liv. Jag bedövar livets smärta med skrivandets, som är ett större lidande, men som bedövar och lindrar livets och levandets lidande på det sättet att jag inte längre är offret, men bestraffaren.


27 april

Att, om man sprattlar i en kvicksilverpöl, man sjunker snabbare. Se mig som en som i en kvicksilverpöl sprattlar frenetiskt; inte för att han vill dö, men för att han älskar sprattlandet mer än livet; för att han älskar sprattlandet som om det vore livet och älskar endast livet för sprattlandets skull. Rättare sagt, hur min kärlek till skrivandet kommer att bli min död.


28 april

Mitt liv är en saga som kommer att sluta lyckligt därför att jag dör, och endast därför.


29 april

Den väldige Nikos Kazantzakis, som en koloss över Kreta.


30 april

Så är det, att mina anteckningar dom skriver jag liksom jag reser gravstenar; min egna gravsten! Jag behöver bara en text, en mening, ett enda citat som pryder min gravsten och när jag väl har hittat den och formulerat den, då är jag redo för döden! Då är jag redo att dö! Och endast så, endast redo för döden, kan jag också sägas vara fri nog att leva livet.


1 maj

Trött på mig själv, uttråkad. Trött på att inte kunna skriva om någon annan än mig själv, och om jag så ska göra det, först måste bli någon annan. Förlorad nog att bara skriva om förlusten.


2 maj

Drömmar om att inte ha blivit född. På samma gång rädsla då jag tänker på att jag skulle upplösas och hamna i ett sådant tillstånd, därför att då inte hade haft drömmarna kvar.


3 maj

En uppdiktad dagbok av en verklig person eller en verklig dagbok av en uppdiktad person?


4 maj

Idag när jag satt på tåget och läste Majakovskij, tiden flög förbi och jag var framme redan efter ett ögonblick. Detta är för mig beviset på att tiden är relativ. Jag behöver inga logiska slutsatser, inga ekvationer och tal! Jag vet att tiden är relativ, och det räcker för mig. Jag ska skriva för att förkunna den, inför mig själv bevisa; att om jag bara skriver en dikt tillräckligt bra, en dikt enorm, kraftfull och explosiv, så kommer, när jag läser upp den högt för mig själv, tiden att stanna och helt och hållet stå still.


5 maj

Om Majakovskij, “han var revolutionär också i sin relation till revolutionen”. Så var det och så är det, att Majakovskijs storhet inte ligger i att han var revolutionär men att för honom revolutionen var tusen gånger mer komplex än för alla andra människor skanderande slagord och slängande molotovcocktails, och för att han lät spegla sig själv i den och genom att spegla den i sig själv, försökte förstå vem han var.


6 maj

Att vinna över nuet är en framtidskamp. I nuet är nuet redan förlorat. Det gäller att locka den till sig, lura in den i bakhåll och väl där; överfalla den och beskylla den för dåtidens misär. Ja, på nutiden ska jag hämnas och genom att hämnas den, på samma gång hämnas allt och alla som fått mig att känna så här; utanför, miserabel, eländig! Jag ska inte låta den gå! Jag ska inte låtsas som om ingenting hänt, varför skulle jag göra det? Jag ska stå upp och visa mig som en stående staty i brons! Men nu, det handlar om att överleva! Jag måste ha någonting att leva för! Jag måste ha någonting att se fram emot! Att hämnas på nuet, det ser jag fram emot! Därför hämnas nuet och därför hämnas detta nu, som fått allting att falla över mig; hela dess tyngd på mina axlar, tryckt mig ner och spottat på mig! Varför skulle jag inte hämnas? Varför skulle jag inte hämnas? Säg mig, varför skulle jag inte hämnas? Jag är en man, ingen mus! Varför skulle jag inte hämnas? Bara en dåre, en mus, kan anse mig orättfärdig och oförtjänt hämnden, men så också så att min hämnd på samma gång ska bli revanschen och den slutgiltiga hämnden på dårarna och mössen som anser det! Blod ska spillas! Och om jag så dör, mitt lik bli den segerpokal jag aldrig tilläts lyfta; det som visade att jag hade rätt! Därför är jag inte rädd för att dö! Jag räds inte döden! Varför skulle jag rädas döden? Endast och allena är jag rädd för att leva vidare så här. Jag är inte rädd för förlusten, men för att för att leva vidare i all oändlighet som en förlorare.


7 maj

Mänskligheten är misslyckandet att känna sig som människa.


8 maj

Att jag hamnat här, inte för svagheten men för styrkan! Det var styrkan som förde mig till litteraturen, och det var styrkan som gjorde att jag fattade pennan! Att jag sökt efter stenar tunga nog att bevisa min styrka, men att inga stenar var stora nog! Att jag fann en penna och att denna penna var så stor att jag gav mig på den för att lyfta den och genom att lyfta den bevisa inför mig själv hur stark jag är! För så är det, att det är styrkan som har fört mig hit!


9 maj

Jag kom inte ihåg vad jag tänkte på. Jag slog mina axlar ur led! Jag ville lida i medlidande för tankarna som förts bort från mig, som kidnappats och tagits av främmande män till att längta hem till mig igen. Jag slog mina armar ur led för att visa att jag led med dom. Jag slog mitt hem i bitar, för att längta hem med dom! Jag gav mig av mot främmande länder, slog mig ner på främmande stränder, för att längta hem med dom!


10 maj

Idag ska jag skriva, inledningen på ett enormt epos som kommer att förklara allt. Men hur ska jag inleda? Jag kan inte inleda, det är ett epos utan inledning och slut. Det är ett epos som inte går att förklaras. Jag skriver inga epos. Jag skriver om epos jag ska skriva, och låter det bli mina epos. Jag skriver inte ner tankar jag ser, jag skriver om hur jag ser tankarna. Jag beskriver vad jag ser och tankarna på vad jag ska skriva om. Men det går inte att beskriva, inledningen inte att skrivas; jag försöker beskriva det obeskrivbara. Det är för enormt, tankarna för enorma, på hur det enorma ska se ut, att jag inte kan ta mig mod nog att inleda målningen. Att måla det största konstverket och att tänka på hur det första penseldraget såg ut, det går inte! Ett fjuttigt penseldrag? Jag ska måla det största konstverket! För mig, det som vill ut är för enormt för att jag ska anse mig det mödan värd att börja, dra det ut ur min skalle. Ett enda strö som släpper helvetet lös? Nej, så släpps inga helveten lös! Inte genom att dra i strån, men genom att spränga världen i bitar i en enda smäll! Dynamit! Jag har ingen dynamit! Hur ska jag börja?


11 maj

Varför jag, av världens alla människor, utvald till att bära mänsklighetens lidande på mina axlar? Varför jag?


12 maj

Så mycket ville han förmedla sin känsla att för andra det framstod uppenbart att i relationen till känslan som sådan var han känslokall.


13 maj

Så ovan är magen mitt ätande att när jag väl äter, matförbränningen tar all kraft och jag lämnas lika kraftlös som om jag alls inte hade ätit.


14 maj

Att jag precis nått den åldern, gammal nog att förstå att jag för ung för att möta världen så stor och ond, och att jag heller aldrig kommer att bli äldre; världen förbli för alltid lika ond - då tar jag upp pennan liksom jag med den ville dra tillbaka tiden till då jag föddes och med orden skapa världen sådan den då såg ut, till att stänga in mig där och inbilla mig själv att jag heller aldrig blivit född.


15 maj

Till alla er som i framtiden inte kommer att köpa min bok, ni rånar mig på mina besparingar och jag kommer aldrig att förlåta er för det! Berömmelse om tusen år, stick åt fanders med det! Jag behöver den inte! Jag trånar inte efter den! Jag vill ha pengar nu, en inkomst nog så stor att överleva ett författarliv!


16 maj

Att som häst vara bunden vid svansen eller vid manen, vad hade ni föredragit? Det kan ni inte svara på, men jag kan svara åt er! Att fångenskap är att vara bunden vid manen, och att inte kunna röra sig! Men att frihet är att vara bunden vid svansen och att kunna röra sig, men hur varje rörelse påminner om den fångenskap man alltjämt befinner sig i! Frihet är friheten att utforska fångenskapen och att lära känna den bättre! Jag är bunden vid svansen, till att smaka på friheten och lära känna den; men att inte kunna ta del av den!


17 maj

Att jag föddes till jorden som människa, men drillades och uppfostrades och skolades och tämjdes till ett djur. Jag är inte en apa i en bur, men en mänsklig varelse i en vargstam. Ingen förstår min mänsklighet, för min omgivning; hela mänskligheten - består ju av djur! Hur kan djur förstå människans mänsklighet? Det är ju mänskligheten som sådan och endast den som vet om mänsklighet! Jag måste få alla dom och alla ni att förstå att ni är just vargar, och genom att komma till insikt med att ni är vargar, på samma gång inse att jag är en människa! Att jag är den enda människan!


18 maj

Som om en pianospelare hade blivit bedömd efter hur vackert hans piano var, det märkliga att författare blir bedömda efter hur bra dom skriver, och inte för vad dom skriver om.


19 maj

Inte kunnat tänka klart. Utmattad i tänkandet. Försökt läsa, inte kunnat. Inte skrivit. Ingenting. Ändå tillfreds med situationen. Den senaste veckans skrivande har ingett mig förhoppningar. I helgen, sammanställa vad jag skrivit i ett brev till K., med rubriken: "Det bästa jag skrivit på länge". Veckans skrivande skänker mig ro och lugn i detta nu. Jag känner mig inte tvingad att skriva, snarare förtjänt av vila; och som vilande, lugn och i harmoni som om jag har råd att ta ledigt från skrivandet. Dessutom, på jobbet bra relation med L. igen. Reparerat delar av vår trasiga relation genom att istället för att klaga på varandra, ignorera varandra. Vi vet om varandras brister och känner oss inte längre tvungna att påpeka dom för varandra. Vid arbetsdagens slut skakade vi varandras händer och tackade varandra för en väl genomförd dag.


20 maj

Så sitter jag här igen, på tåget tillbaka till A.; staden jag växte upp i, men som jag förträngt som minnen nedspolade bland avföring. Platsen där min mor bor! Platsen där jag skrev mina första ord, en död stad! Att min mor bor kvar där, det är anledningen till att jag åker tillbaka dit. Jag tycker synd om mor som lever kvar där! Att hon säger sig trivas där, är en föga tröst. För så är det väl sagt och sant måste det vara, att för dom som välkomnar döden och lägger sig ner vid den sista viloplatsen och säger sig trivas där, dom trivs därför att dom inte längre har ork, anser sig ha ork, kvar att resa sig upp och möta livet med ett språng, leva levande!


21 maj

Att sakna så innerligt platser jag aldrig besökt, men som jag endast läst om. Att saknaden är verklig, det betvivlar jag inte! Har någon någonsin sagt sig känna en overklig saknad? Nej! Därför, av saknaden att tolka; jag läser som om jag lever varje ord, men minst lika viktigt, och för att vad jag läst om blir minnen fullt jämbördiga med dom jag verkligen upplevt; jag lever som om jag läser. Det vill säga, jag diktar upp mitt liv liksom jag låter mitt rum fyllas av dimma där jag knappt längre kan urskilja fantasin från verklighet, påvisas av sättet som jag nuförtiden vaknar upp på; att inte veta om jag sovit och drömt att jag var vaken eller inte sovit alls.


22 maj

Saknaden av T.


23 maj

Imorgon samla kraft att ta itu och bearbeta gamla anteckningar som liksom vrakdelar strandade på land skräpar ner mitt sovrumsgolv.


24 maj

Idag, när jag saknade kraft att skriva, helt lugnt släppte pennan, reste mig från skrivbordet och självmant gick därifrån. Det hade inte hänt för ett år sedan, ens några månader sedan; då hade jag vält skrivbordet, kluvit det rakt itu, brutit pennan mot mina handleder och låtit blodet förena sig med bläcket. Nu är jag säkrare på mitt författarskap, så trygg att jag, även då jag inte skriver, känner mig som en författare. Stor skillnad från förut, då jag i stunder av skrivkramp drabbades av rädsla som tog sig uttryck i form av, "jag kommer aldrig att kunna skriva igen!".


25 maj

Så sade Novalis, "minnen är nutid". Jag låter det förklara varför jag ser framtiden som nutid, liksom jag ser nutiden som minnet jag i framtiden kommer att minnas.


26 maj

Att jag måste locka det omänskliga, mänsklighetens hela lidande, till mig; därför att jag har offrat mitt liv till det, men att det ännu inte vågat sig fram! Det har ännu inte tagit emot mig, och att vad som smärtar mest är att ha offrat mig till allt men att inte ha blivit offrad av någon.


27 maj

Jag ska skriva mina ord, det är sant, liksom jag vore en slaktare på ett slakteri. Men inte ska jag skriva dom som om jag vore en slaktare som drevs i sitt slaktande av sin passion till köttet, men av hatet för djuren han slaktade. Jag ska skriva liksom jag rev mina tankar ner och liksom jag slaktade dom; och vad som ger mig njutning i mitt skrivande är inte skönheten i dom meningar jag diktar fram men ödeläggelsen och dom stora hål jag ser i platserna där dom nedrivna och sönderrivna och borttrasade tankarna hängde förut.


28 maj

Dom tittar på mig, tittar bort och slår ner sina blickar mot marken, uppgivna, nedstämda; liksom dom letade efter Barabbas, har letat överallt, länge nog, men inget kunnat hitta. Deras nedstämdhet när dom tittar på mig, och överhuvudtaget så; kan jag genom att tolka dom tolka mig själv betraktande mig själv framför spegeln? Komma underfund med min egna nedstämdhet? Att mitt ena jag är min nedstämdhet och mitt andra jag källan till min nedstämdhet; och att nedstämdheten som sådan är identisk med den nedstämdhet jag skönjer då folk tittar på mig, över att inte ha hittat en Barabbas att döda nedstämdheten med; att inte ha hittat någonting och att frånvaron av detta någonting, på samma gång är källan till nedstämdheten och att nedstämdheten därför är att ingenting ha hittat. Men även så, att om jag hade hittat Barabbas, någonting att offra nedstämdheten för och någonting att döda den med, jag inte längre hade haft någonting att offra och alls ingenting att döda och att det därför hade börjat om på nytt igen, med Barabbas som källan till nedstämdhet och som källan till nedstämdheten den skulle ha blivit mitt andra jag.


29 maj

Jag är fast på en plats och bland ett folk som alla befinner sig på denna plats för att dom inte haft kraft nog att ta sig därifrån. Jag tog mig dit med egen kraft. Jag ville se hur dom hade det! Jag tog mig hit med kraft och kan därför endast se men inte inse deras kraftlöshet! För att inse den och för att verkligen förstå dom, måste jag bli lika kraftlös som dom! Jag kommer inte förstå dom, det är inte värt det! Jag anser det inte vara mödan värd att ödsla kraft på att ikläda mig kraftlöshetens dräkt. Den är för tung och otymplig! Den passar mig inte! Den kläder mig inte!


30 maj

Ett ord stryks över, skrivs dit igen; skrivandets gång.


31 maj

Dom kallar mig världsvan men har ännu inte sett världen. Jag svarar dom inte. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag har ingenting att kalla dom, för jag har varit runt i världen utan att ha sett dom.


1 juni

När jag lider skapar jag ett lidandets offerlamm att offras åt gudarna, det gudomliga! Lidandet! För att offra det, jag målar lammet svart nog att inte förtjäna leva mer! Det blir lättare så! Jag behöver inte ha några moraliska betänkligheter, heller inga känslosamma svårighet; "du förtjänar att offras!", säger jag till lammet alltmedan jag offrar det. Men så går det överstyr, lammet blir en björn starkare än jag! En fullvuxen björn! Den kastar sig över mig, och skriker efter att döda mig, bestraffa mig, klandrar mig för att vara så som ingenting annat än dom gudomliga njutningarnas syndabock! Ack, så är det! Jag njuter inte och det ska jag bestraffas för! Jag är född i ett paradis men ser endast ond bråd död! Jag sprider galla åt folk! Jag borde vara lycklig, jag borde njuta; det är min plikt! Så måste jag, för att förtjäna mitt uppehälle som den bestraffade och bespottade lära mig njuta av att vara bestraffad och av att vara bespottad! Det är mitt hopp, mitt öde.


2 juni

Så må det ha varit, att Gud var en konstnär som förmådde att skapa någonting som var starkare än han själv! För så är det, att en gudomlig konstnär skapar gudomliga konstverk, vars gudomligheter är just kontrasten till det mänskliga i konstnären! Den kraftfullaste konstnären, en konstnär som till fullo, kraftfullt, lyckas blotta och skildra sina svagheter! En gudomlig konstnär, någon som överträffar, med sina konstverk, sig själv och som genom att göra det endast bevisar att han alls inte gudomlig är!


3 juni

För att göra min far stolt över mig och vad jag håller på med, brukar jag ibland själv hitta på kommentarer och lovord till dikter jag skrivit, som jag säger till honom att andra har skrivit. Han läser lovorden och säger med stolthet i rösten, "vad kul att någon så mycket gillar det du skriver". Jag svarar honom, lika stolt, "ja, alltid kul att kunna behaga någon", vilket är sant, även om resten är en påhittad lögn, eftersom jag på alla sätt, med det jag skriver och genom att skriva, behagar mig själv.


4 juni

I tankarna uppenbarade sig minnet av några ord jag kände mig tvungen att komma ihåg. Jag kunde inte komma på orden, heller inte om jag kommit på dom redan och därför redan skrivit tankarna ner.


5 juni

Att minnas genom att tänka på allt jag kan komma ihåg och genom att göra så, det jag inte kan tänka på tar sig formen av det jag inte kommer ihåg och hur jag tänker på allt jag kommer ihåg med sådan intensitet att denna form begränsas och avgränsas och blir liten nog att framstå som just en form tydlig nog att blotta och skildra tankarna jag inte kunnat komma på; liksom man letar efter en inbrottstjuv i en lokal och genom att leta igenom alla möjliga gömmställen drar slutsatsen att han måste vara i källaren.


6 juni

Fortsatt sökande efter borttappade tankar; idag på gränsen till galen.


7 juni

Jag läser Majakovskij och jag älskar skrivandekonsten som på samma gång kan vara hård som en knuten näve, ilsken som en hel revolution och vacker som Lili Brik.


8 juni

Då jag ännu inte, efter flera dagars letande, har funnit dom tankarna jag tappade bort och då jag kommit till den insikt att jag aldrig kommer att finna dom åter, att dom har sprungit bort och att dom är för evigt förlorade, återstår för mig, för att kunna fortsätta mitt tänkande och gå vidare i mitt liv, att inbilla mig att tankarna ändå, det jag tappade bort, inte hade något värde. Att behandla sorgen och att bearbeta den, i det här känner jag mig som om jag förstår föräldrar till bortrövade barn och att jag förstår dom så väl att jag kan tala med dom på samma språk och svara dom i samma tonläge, när dom ber mig berätta om hur mina egna barn rövats bort och hur jag kände mig efter det, berätta vad jag nu bekänner för er; att någonting har ryckts ut ur mig! Jag måste gå vidare! Jag försöker inbilla att jag, innan jag tappade bort tankarna, tänkte för mig själv, "dom är ändå inte så märkvärdiga" och att det var därför jag tappade bort dom. Jag tog inte vara på dom väl nog! Jag planterar denna tanke bredvid platsen där dom borttappade tankarna senast syntes till och jag låter tänka på denna tanke så intensivt att jag tror det vara sant att tanken har jag inte planterat dit själv. Det må så vara, att dom borttappade tankarna inte var märkvärdiga på något sätt! Men hur, efter att ha letat efter dom så innerligt, så fruktansvärt saknat dom, inte letandet och saknaden gjort dom märkvärdiga! I frånvaron, märkvärdiga! Herre gud, jag vill bara se hur dom såg ut! Visa er! Jag har luskat fram alla detaljer kring ögonblicket då jag tappade bort dom, spånat och trånat på hur och på vilket sätt, kommit fram till att det var sömnen som tog dom ifrån mig; att jag lade mig för att sova, med tankarna fortfarande spinnande i mitt huvud och att jag insåg faran, därför ställde mig upp och i några ögonblick motade bort sömnen för att återigen tänka på dom och sedan nöja mig med det. Jag vet hur dom såg ut, vilka kläder dom bar; att dom var två till antalet och att jag lät plocka ut två ord att symbolisera dom, som jag sedan förkortade och fogade samman till ett enda ord. Till och med detta förkortade och sammanfattade ord har jag kommit på, att det var "hehi", efter "helvete" och "hitta". Att "helvete" var det ena ordet och "hitta" det andra, men tankarna, dom är borta! Efter att ha kommit så långt i mina spaningar att jag precis, så när funnit tankarna, men ändå inte; så kanske är det så ändå att jag en gång kommer att återfinna dom därför att dom inte försvunnit ut ur mitt tänkande men endast sjunkit längre ner, tynat lite längre bort och att dom en dag kommer åter kommer att uppenbara sig framför mina ögon och även om då skulle vara så, att jag inte känner igen dom och identifierar dom som dom borttappade tankarna, det inte spelar någon roll, därför jag hursomhelst då kommer att ges att skriva ner dom, en gång för alla.


9 juni

Om det skulle komma till en punkt där mina nära och kära har en chans att tjäna pengar på mig, och om det vore så att dom åt av mitt lik och sålde mina skelettben som souvenirer, och om dom då skulle ha tvekat av hänsyn till mig, då hade jag sagt till dom, "ät, ni förtjänar det här! Ät, för jag har levt på er! Jag har skrivit om er, druckit erat blod, skrattat åt er och älskat er! Jag har varit en parasit på era liv, och jag har funnit njutning i att vara det! Nu är det dags för er att parasitera mig!".


10 juni

Att finna ett beroende och behov som jag inte kan behaga och tillfredställa och att jag i abstinensen hittar styrka att skriva; så har jag redan gjort, infattat mitt liv genom att måla världen till ett paradis men mig själv till en djävul, just för okunskapen att leva och oviljan att ta del av detta paradis; jag har utropat kärleken till det högsta, men gjort mig osynlig, omöjlig att älska.


11 juni

Totalt omöjligt att bearbeta gamla anteckningar. Det går inte. Dom är otydliga och överlag oläsbara.


12 juni

Allt jag skriver är dåligt. Hur hamnade jag här?


13 juni

Jag har kvävt mitt skrivande. Jag har skrivit för mycket på samma gång. Jag har gröpt ur mig själv och blivit ihålig. Jag har putsat spegeln och blivit osynlig. För att mätta hungern åt jag upp min egna magsäck! Jag gav mig av för att leta efter vem jag var, mitt hem, och mötte på vägen den jag är, en främling som sade sig söka efter sig själv och som därför gick åt motsatt håll. Jag föddes för att dö och dog för att födas åter. I tystnaden sa jag för mig själv, "jag är inte galen, det är galenskapen som är mig".


14 juni

Funderingar på att avsluta dagboken. Det är inte längre jag som skriver, eller så är det jag och om det är så; hur jag förvandlats till någon annan. En otäck främling! En främling och så som främling, otäck. Jag skapade någon som tog över mig och som nu styr mig och som nu skapar en avbild av sig själv. Med min penna! Jag blev besatt av besattheten! Jag blev besatt av mig själv som besatt. Jag glömde av vem jag var, men fortsatte vara besatt. Att avsluta dagboken är ett nödvändigt ont. Att avsluta dagboken därför att jag i den tvingas konfrontera denna främling som säger sig vara jag och veta allt om med och som är främmande därför; främmande och otäck. Att avsluta dagboken i rädsla för att återigen konfronteras med denna främling.


15 juni

Att inte komma till den punkt då morsan retar upp sig på mig till den grad att hon ber mig uppträda hövligt. Att jag då känner att jag är tvungen att uppträda hövligt och att det är detta tvång som retar upp mig så mycket att det för mig blir helt och hållet omöjligt att uppträda hövligt.


16 juni

Det här skriver jag för att låta berätta att jag visst har pennan i min hand, men att jag ändå inte skriver. Jag har ingenting att skriva om. Jag lider i tystnaden. För varje blank rad som följer denna anteckning; jag lider något oerhört! Jag genomlider alla blanka rader i hela världen, på samma gång och med full kraft, som om det vore ett helvete utan slut.


17 juni

Pennan vill inte längre ha mig, men jag kämpar emot. Dagboken skildrar denna kamp.


18 juni

Jag ligger på botten av ån och tittar upp. Dom står där uppe och tittar ner på mig.


19 juni

Den enda behållningen med dagboksskrivandet, att skriva ner dagens datum. Dagarna rullar på, det går framåt; jag blir äldre. Allt sånt gläder mig. Att åldras, vilken lättnad! Att bli gammal, vilken lycka! Att som gammal sitta vid mitt skrivbord och blicka ut över en bergskedja av dagboksanteckningar, över en hel värld som är min och som tillhör mig därför att jag skrivit om den och därför att jag skrivit om varenda ting som tillhör den. Att livet, det förtjänar jag, och jag lever det som om det tillhörde mig, för jag har genomlidit varje dag.


20 juni

Nuförtiden, hur endast stora, historiska personers memoarer berör mig. Napoleon, Alexander den Store, som om jag identifierar mig själv som en stor person. Tron på mitt skrivande, eller vad är det alls som får mig att så förtränga att jag befinner mig här, i ett sex kvadratmeter stort rum, utan fläkt, utan fönster, skållad, i utkanten av en stad vars namn ingen utanför dess gränser någonsin hört talas om. Något måste det vara, och detta någonting måste jag söka upp, identifiera och än mer berusa mig av.


21 juni

Att dö genom att svälja en lång tråd, vars ena ände man håller kvar mellan tänderna och vars andra ände kommer ut med avföringen. Att sedan ta dessa båda ändar och spänna upp mellan två träd, liksom en tvättlina, till att hänga där och långsamt plågas ihjäl.


22 juni

Jag skriver, så som dom sista Moseböckerna. Hur Gud skapade allting och lät falla i sömn, det var hans misstag! Han sover! Men så vaknade en själ till liv, en människa med två händer och en blick intensiv nog att bränna allt det levande till döds! Här står jag nu, i färd med att riva guds alla skapelse ner igen! Rasera dom, få dom att vittra sönder; men så ska jag heller inte, då byggnaderna faller, stjärnhimmeln fladdrar och stjärnorna ruskas från sina fästen, falla i sömn! Det misstaget lärde mig gud och jag ska inte upprepa det! Jag ska dansa, hålla mig vaken; i trans och maniskt låta betrakta världsalltets undergång!


23 juni

Jag spelar en roll, jag har lärt mig skådespeleriet. Så väl har jag lärt mig skådespeleriet. Jag kan det. Jag vet hur man gör. Det var kärleken som lärde mig det. Kärleken lärde mig det och jag hade inget val. Det var bristen på kärlek som lärde mig det och jag hade inget val. För varje kram jag inte fick gick jag in till mitt sovrum och klädde ut mig till en annan, ful, äcklig, otäck, person. Sen ställde jag mig framför spegeln och förbannade mig själv för att jag alls kunnat sukta och sörja för kramen jag inte fick och jag sade till mig själv, "du är äcklig och otäck och ful, vad fick dig att tro att du är värd ens en klapp på kinden? Och att du blev besviken därför, vet hut! Du förtjänar endast en smäll på käften!". Jag lät fulheten ta skulden för varför jag inga kramar fick! Och jag slog mig själv på käften och jag slog mig själv igen och jag slog mig själv till sömns och jag slutade aldrig slå, därför att när jag slogs, och genom att slåss, jag hade lärt mig skådespela så bra att jag på riktigt trodde att jag var den som slogs och för första gången kände jag mig förtjänt av min existens, som bestraffaren, självföraktaren, slagsmålskämpen.


24 juni

Att skulptera en staty av mig själv, så vacker och så skön att folket som ser den lider av att inte vara jag.