Molnsittargubben,
som många kallar för gud,
han lastade in en blyghet i
mina ljusblåa ögon som jag
hatar.

Jag blir kindrodnarrädd
för sötflickornas ögon,
dags att kolla ner i marken och
nästan gräva ner ansiktet i mina fötter,
se ut som ett barn.

Rädd för att säga fel,
skammen att inte våga bryta
en egentillverkad tystnad.
Kan någon klampa förbi, säga någonting
för jag kan inte hantera
en även inlastad

käftblyghet.

Receptfri ungdomsmedicin för
ta-första-steget-blygheten
återfinns hos närmaste langare av
törstsläckande vätska.

Bieffekter i former av
bakfylledagar och ångest,
spyor och ölkuk.

Inget vinnande koncept,
kanske.

Han den där moltussgubbjäveln,
han kanske kastar en oblyg rakt på mig,
men nej.

Det lär jag ändå inte se,
för jag borrar ner mina ögon
gräva ner ansikte i skor.

Hon kanske säger någonting,
någonting som får mig att se uppåt,
men fan ta käftblyghet.