Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag vet inte vad jag tänkte när jag skrev, orden bara kom


Från livets första andetag

"Du såg inte mig
Inte ens i din minsta dröm
Du tog bestämda steg bort från mig
Du fann mig vid livets början
Ensam och rädd
Men du slutade bry dig efter en stund"

Vid livets sista hållplats
Tog bussen en längre rast
Med bestämda tankar så fanns det inget kvar för mig
Jag stod vid den vackraste solnedgången jag nånsin sett
Men jag hade ingen att dela den med
Du hade funnits vid min sida
Från livets första andetag
Till den dag då jag var trygg
Men för dig var allt en lek
Inte ens en tanke kunde du ge mig
Men jag var för blind för att se
Blind av kärlek
En dag förvann du bort
Med vinden flög du iväg
Och så gjorde mitt hjärta med
Inte ens en hälsning kunde du ge
Nu står jag här ensam och frusen
Med ett brustet hjärta i min hand
Kollar rakt ner i stupet
Med hjärtat i brand
En fot neråt
För den branta backen
Då kom världens alla underbara
De som aldrig kommit förr
Skrikandes och gråtandes
"Försvinn ej!"
*Hur ska jag orka stanna med mitt hjärta i tusen bitar*
Med en tanke full av ja vem vet vad
Så tog jag mitt steg
Men ej med foten
Utan,
Utan tanke så kastade jag bort allt
Från dig med ett enda ryck
Och kvar stod jag
"Du ska dock alltid finnas hos mig men vill du ha en plats i mitt hjärta måste du först hitta alla bitar som jag kastat bort."
Livet är för värdefullt för att förstöras av en enda
När de man behöver, fortfarande finns kvar
Någonstans ute i det gröna




Fri vers av Mikaela
Läst 422 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-07-11 14:35



Bookmark and Share


  Misspeterson
Vad fin den var xD
2008-08-06

    FridaR93
Jätte fin! <3
2008-07-15
  > Nästa text
< Föregående

Mikaela