Jag tänker på dig,
kanske tänker för mycket.

Det är som gosedjursautomaterna
inne på Liseberg.
Där man betalar alldeles för mycket,
för att nästan, greppa tag i det man
vill åt.

Mitt tänkande gör mig
ostabil, ett grammatiskt fel
som aldrig kommer nära
dina läppar och
jag avskyr första ögonkastkärlek.

För det räcker att du
hälsar på mig, så förmedlar
hela du kärlek till mig.

Jag är inte van vid att
sötflickorna hälsar, för ingen
sötflicka känner mig, och blyghet
kapar mig när jag vill hälsa.

17åringar kräver
självsäkerhet hos den motspelande,
enbart för att de ytliga
dragen ska synas.

Mina ytliga drag syns inte
och vem fan är jag, mer än
det grammatiska felet
vid ingens läppar?