25 juni

Så mycket offrade Kazantzakis för friheten att han till slut varken kände rädsla eller förhoppningar eller drömmar eller lycka eller leda och misär. Jag kan inte se det på något annat sätt än att han var friheten så besatt att han offrade allt för den och att han i sin besatthet, som besatthet, inte hade något val men att offra allt, i varje ögonblick; offra allt! Och att han därför var dess fånge.


26 juni

Första gången jag fattade pennan, ett heligt ögonblick. Två skilda ting i universum fogades samman som aldrig förr varit fogade tillsammans. Ett möte mellan två himlakroppar som innan mötet ingenting annat var än damm och stjärnstoff av för många fallna stjärnor förut. Två föremål förenades och lade biten för pusslet så som det var innan ingenting annat existerade. Två gudar i ett möte, en uppgörelse, en smäll; och mina ord som gnistorna från det, mina skrifter; att återskapa och skildra ögonblicket då två himlakroppar möttes, stora nog att få hela universum att gå under, så skriver jag, så som skildringar av universums undergång, som kommer att äga rum när jag väl har skrivit klart, satt punkt för sista meningen, lagt ner pennan och låtit den ligga där. För så var det också, att då jag första gången fattade pennan; där bildades universum och att universums undergång kommer vara en repris av dess skapelse.


27 juni

Om jag äger någonting, alls en slags talang, en förmåga, det vet jag inte; men, det sade min mor till mig, att när dom andra barnen tittade på det som rörde sig, jag tittade åt ett annat håll, "som om du sökte efter det orörliga". Så äger jag kanske trots allt, en fascination för det absurda; och som om jag i denna fascination skapar en fascination för mig själv, liksom jag främst av allt fascineras av dom som fascineras av det absurda och liksom jag tog på mig den rollen, axlade den manteln att genom att fascineras av mig själv skapa någonting alls absurt att fascineras utav.


28 juni

Att sakna tiderna och folket som irrade omkring i kamelkaravaner, smutsiga vagabonder; alla vägledda av stjärnorna på stjärnhimmeln. Idag finns inga stjärnor kvar, dom har fallit ner på jorden.


29 juni

Enträget.


30 juni

Som jag ser mig själv och på inget annat sätt, senorna spända, svetten rinnande, blodet pumpande, händerna knutna; redo att slå för att döda vad som kommer i min väg, redo att bli slagen - redo för att möta livet med en käftsmäll. Som en svart panter ögonblicket innan den anfaller, som ett vildvuxet, morrande, stolt och kungligt lejon, ögonblicket innan det blir anfallet; jag må bli slagen till döds, men jag ska inte vika av! Ögonen stirrande, intensivt, adrenalinet blänkande genom musklerna; kinderna tämjda, näsborrarna på bristningsgränsen, läpparna hårda som betong, redo att slå; redo att slå! Men också så, redo att bli nedslagen! På samma gång; redo att bli nedslagen! På inget annat sätt kan jag föreställa mig själv när jag sluter ögonen och tänker på vem jag är; född som en kämpe! En slagskämpe! Född till att kämpa! Fördömd till att dö och bli dödad av ett enda slag, en enda käftsmäll; kroppen söndermanglad, misshandlad, uttöjd, av översvämmad av blod böljande i vågor från kropp till tå, kroppen blå och gul och röd och grön, men vad som verkligen dödar mig, kommer inte vara någonting annat än ett enda slag, en enda käftsmäll! Att ta emot resten, men att undvika detta slag; denna käftsmäll! Att balansera på avgrunden där livets skönhet möter dödens onda bråda mörker, och att undvika ta det sista steget, det enda snedsteget; ner i mörkret och fallen död! Och genom att så utsätta mig för faror, gå på stigarna så farliga att ett enda snedsteg skulle innebära min död, evig död; hur varje steg jag tar blir segern över detta snedsteg, och hur jag undviker att ta det; framgången över att ha överlevt! Livets alla ögonblick blir överlevnad, liksom jag lever på ett sådant sätt att mina alla handlingar kan ses som en seger över döden.


1 juli

Idag ska jag skriva. I morgon ska jag skriva. Dagen efter morgondagen ska jag skriva. Hela nästa vecka ska jag skriva. Veckan efter nästa vecka ska jag skriva. Hela månaden ut ska jag skriva, och månaden efter det ska jag skriva. Hela året ut ska jag skriva. Hela nästa år ska jag skriva. På min födelsedag ska jag skriva. På julafton och nyårsafton och påskafton ska jag skriva. Hela livet ut ska jag skriva. Och när så döden kommer för att knycka mig till sig ska jag skriva. Jag ska skriva, därför att jag inte vet någonting annat. Jag kan ingenting annat. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man lever annat än med pennan i sin hand. Jag är oduglig utan penna. Jag är en förlamad människovarelse utan penna. Jag är ett förlorat barn i en förvuxen värld. Jag är ett alfabet i en analfabetisk indianstam. Utan penna, jag är ingenting! Jag är handikappad denna värld, förlamad verkligheten; men pennan är mitt verktyg som får mig att klara av vardagen; mitt instrument som får mig att fungera, mitt hjälpmedel; en respirator med vilken jag hålls vid liv. Med pennan konstruerar jag mitt eget universum. Med pennan i min hand, jag känner mig oövervinnlig! Oslagbar! Som en gud! Och jag ska skriva om hur jag känner mig som en gud, men främst av allt; jag ska skriva som om jag inte hade pennan i min hand och hur det känns att vara ett förlorat barn i en förvuxen värld. Därför ska jag, om än för bara några ögonblick då och då, släppa pennan för att känna hur det känns att inte kunna leva, för mig att ha någonting att skriva om! Ser ni, ni ser väl inte, titta ändå; se, hur varenda text jag skriver, varenda anteckning, varenda ord, handlar om överlevnad!


2 juli

Brev till G., "Jag hoppar på båten. Jag vill leva med filipinerna. Jag vill dricka whiskey med kineserna. Från öppet hav ska jag skönja fjärran land och jag skriva om det, skildra kontinenters konturer, fiskmåsarna; låta lära mig deras skrik. Vågorna, tidvattnet, vindarna och tromberna. Jag ska bli en skeppare! Jag kan jobba sextio timmar i veckan, upp emot sjuttio, om jag så bara får en egen hytt, ett anteckningsblock och några pennor. På den lediga tiden ska jag skriva. Jag ska stänga in mig på min hytt. Där kan ingen störa mig. Jag ska känna havets rörelse, se fiskmåsarna, himmelen möta oceanen och jag ska skriva om det. Horisonternas kurvor, och månens sken dansande över bubblande havsyta, fiskarnas parningsläten, fiskstim dödade av hajar; jag ska skriva om allt!".


3 juli

Hur Majakovskij i sina dikter rusar utanför sin roll som poet, likt en astronaut på rymdpromenad; bankar på rymdskeppets dörr igen och skriker, "släpp in mig! Släpp in mig, jag är poet!" - till sitt andra jag, bekräftar han sin poetiska natur; att inte se sig själv som poetisk, inte se sitt liv som poesi, men som genom att leva och att vara levande, såsom helt och hållet sig själv, distinkt från livet, och som distanserad från livet, se livet som poetiskt.


4 juli

Ännu en helg. I lördags hörde ingen av sig. Tvingad till ensamheten, i dess förvar, lät den mangla mig, tygla mig, dra mig isär och trycka ihop mig till en lort. Jag kunde inte ta vara på att få bli lämnad i fred, därför att det lugn och den harmoni som annars infinner sig då jag självmant, frivilligt, väljer ensamheten; nu istället förbyttes till ångest över att behöva vara mig själv och genom att ingen annan ha att fästa blicken på, ständigt påminnas om att jag var mig själv; att jag var fast och att jag inte kunde komma därifrån.


5 juli

Dom frågade mig vad jag skriver på. Jag svarade dom att jag skriver på ett stort verk, vars storhet kommer att blåsa städer omkull och förinta stjärnbilder. Dom frågade mig hur stort verket är. Jag svarade dom att jag söker skriva det största verket. Dom frågade mig hur jag kunde veta att jag skriver det största verket. "Det största någonsin?", frågade dom mig förvirrat, skeptiskt, nedlåtande. Jag svarade dom att jag inte kan veta om jag kommer att skriva det största verket och att sanningen är den att jag starkt betvivlar min förmåga räcka till att så göra, men att jag ämnar att göra det och att jag annars inte hade skrivit. För så är det, att jag skriver genom att inbilla mig att jag gör någonting som ingen annan gjort förut och att det är denna inbillning som inger mig känslan att jag är förtjänt att alls hålla pennan i min hand. Men även så, och det vet jag om; att för att verkligen ha en ärlig chans att skriva något stort överhuvudtaget, någonting alls större än jag själv, måste jag ha tvivlet till min förmåga och oron för att jag ingenting annat är än en liten författare som endast förmår skriva små verk, därför att storhet skapas och stora verk skapas, endast genom att överträffa sig själv och därför att jag måste ha någonting stort nog att skriva om och ingenting större finns där att skriva om än tvivlet på sin egna storhet.


6 juli

Det vill säga, ett verks storhet ska endast bedömas efter hur mycket författaren överträffar sig själv. Så för att göra mig redo att skriva det största verket, kryper jag först ihop till en ställning så ynklig inför världen att om så bara en ljummen havsbris hade snuddat vid mig jag hade fallit ihop och gått isär i tusen bitar och dött. Jag sitter så, hopkrupen, och jag säger till mig själv; “du är så liten, du är så liten, du är så liten!”; bara för att bryta upp i ett gigantiskt skutt, slänga mig raklång efter pennan, och alltmedan jag ligger raklång i luften skrika för mig själv, “här kommer jag! Pennan, låt mig få bäras av dina vingar! Låt oss tillsammans nå himmelska höjder!”.


7 juli

Att skriva för att hämnas morsan som efter skilsmässan bytte bort sitt efternamn, det enda vi hade gemensamt, och som, ju mer jag tänkt på det, blivit helt och hållet övertygad om att hon skiljde sig för att byta bort efternamnet till att inte längre ha någonting alls gemensamt med mig. När jag, då skilsmässan kom till min kännedom, frågade henne hur hon skulle göra med efternamnet, svarade hon till exempel; "nog ska jag ha det kvar, jag vill inte svika mina barn!". Ändå, några veckor senare, bytte hon bort det och sade först ingenting till mig, så att jag senare fick upptäcka det själv och förstå att hon ljugit för mig och att hon, då hon uppenbarligen såg efternamnsbytet som ett möjligt, potentiellt svek, genom att ändå byta, gjorde sig skyldig till ett svek. Därför, skriva! Att få henne att ångra att hon bytte bort efternamnet som i många hundra år efter hennes död kommer att bringa berömmelse och aktning för alla som burit och fortfarande bär det. För så är det, hon söker berömmelse! Det var därför hon bytte bort sitt efternamn! Hon trodde inte på mig! Jag ska bevisa för henne att hon trodde fel! Jag ska få henne att ångra sig, bittert; krypa till mig på knä, kyssa mina fötter och be om att åter få byta tillbaka till sitt forna efternamn, men jag ska inte låta henne byta tillbaka till sitt forna efternamn; hon har svikit mig, och att tillåta henne göra så hade varit att svika mig själv och dom andra som, trots tidens kyla, aldrig ens tänkt tanken på att byta bort detta efternamn.


8 juli

Kvällen blev inte som jag tänkt mig och nu sitter jag här som en bruten man. Det är redan natt. Snart måste jag sova. Jag som skulle skriva ikväll, och så blev det ingenting av. Vi drack te och jag kunde, av artighet, inte resa mig upp och gå därifrån. Jag satt kvar. Inom mig bubblade det, men jag satt kvar. På håll såg jag orden och alla oskrivna tankar lämna mig, fly ur mitt huvud, klättra över horisonten, kasta sig mot stjärnorna, svinga sig och bilda nya formationer, gömma sig bakom stjärnbilder, gå upp i rök och lämna ingenting men stjärnstoff och damm efter sig, för mig att bittert bli varse om att jag aldrig igen skulle få återse dom. Jag satt kvar. Vilken fruktansvärd kväll, och med det; vilken fruktansvärd natt. Hur ska jag nu möta sömnen? Jag räds den! Jag är inte redo! Den kommer anfalla mig och jag kommer att begravas under den, i drömmarna; kvävas! Slåss med täcket! Vrida mig och vända mig, till att vakna upp som en än mer bruten man! Sönderbruten! Halv! Av på mitten! Död!


9 juli

Om jag bara hade sagt till alla att jag är en författare, då hade dom kanske lämnat mig ifred. På gott och ont, några av avsky och avståndstagande, andra av välmening och omsorg; så i alla fall hade jag blivit lämnad ifred. Och av dom som inte lät förstå att jag, med att säga att jag är författare, menade att uttrycka på ett högst hövligt och sofistikerat sätt, min önskan att bli lämnad ifred, och som därför fortsatte göra mig sällskap; dom skulle jag då med gott samvete kunna slå ner för att sedan stillsamt avlägsna mig bort ifrån.


10 juli

Mishima sade i sitt sista tal att människan är ett mysterium därför att hon inte är stark nog att klara av att leva och dö endast för sig själv. Hur rätt han hade, men hur jag har synat hans ord! Sett hans död! Länge suttit vid hans grav till att betrakta varenda rynka på hans kropp, och hur jag nu har rest mig upp och sagt till mig själv att om så är fallet, så ska jag inte längre betrakta mig som en människa, men som en gud och jag ska vara stark nog att se mig som en sådan och genom att se mig som en sådan, ska jag klara av att leva mitt liv och dö min död endast för mig själv, och för ingenting annat än det. Så komiskt ska jag sminka mitt liv och så lidelsefullt ska jag genomlida allt levande, att jag inte blir uttråkad nog att känna mig tvungen att söka efter andra saker bortom spegeln att dö för.


11 juli

När jag ikväll glömde cykeln på stationen och när morsan gjorde mig uppmärksam på det, stapplade jag först några steg ut ur huset, på vägen, för att hämta cykeln, innan jag vände mig om och stapplade in igen, föll ihop på köksgolvet och förklarade för morsan att jag var för svag för att gå den dryga kilometern till stationen, att min kropp darrade och att jag skulle göra allt för henne om hon så bara kunde skjutsa mig i sin bil till stationen så att jag sedan kunde cykla tillbaka hem. Hon gjorde så, hon skjutsade mig i sin bil och medan vi åkte dit pratade vi inte särskilt mycket, jag var en slagen man; jag hade blottat för henne hur svag jag var och jag kände mig misslyckad inför henne, mitt liv ett misslyckande; hur kunde jag inför den person jag helst av allt ville visa mig stark, så tydligt halta fram? Jag hade ingenting att säga henne. Vi hade ingenting att prata om. Vad krävs av mig nu, för att hon i min svaga gång, på samma gång, allt svag, svaga tillstånd; för att hon ska se att jag inte alls är svag, att jag är svag som människa, kroppsligt svag, men att inom mig bor den starkaste själen i hela universum, en gudomlig varelse, som bankar på att komma ut och att min kroppsliga svaghet beror på det, den inre strid som jag dag och natt bedriver för att hålla själen kvar inombords! Vad krävs av mig nu för att hon ska förstå det? Vad krävs av mig? Kommer hon förstå någonsin, min gudomlighet, eller kommer hon att tolka mina försök att göra henne förstådd med den, som tecken på svaghet och så som tecken på svaghet, för rent djävulskap? Kommer hon alls någonsin förstå min gudomlighet?


12 juli

Av sakerna jag vid uppvaknandet lovade mig själv att jag idag skulle göra, har jag inte gjort en enda en. Jag har legat i min säng hela dagen, orörlig, lyssnat på regnet och känt mig som en misslyckad människa, men inte bara så; utan knappt alls känt mig som en människa. Kanske inger den känslan i mig en njutning och kanske låg jag därför kvar och lyssnade på regnet, till att känna mig så misslyckad att jag inte längre skulle anse mig vara mänsklig, för att ur det, tanken på att jag inte är en människa utan någonting annat, skulle uppenbara sig; så som en gud vars misslycka som människa inte ligger i att vara en misslyckad människa, men i att alls inte vara en människa. Det vill säga, njutningen jag känner genom att tänka på mitt misslyckande som människa, utgörs inte av att känna sig misslyckad, men av att känna mig så misslyckad att jag alls känner mig som en människa och i den lilla glugg som där öppnas, öppningen, att jag kanske ingen människa är utan någonting mer, så som en gud. Njutningen ligger i att stirra in i denna glugg, pressa mig igenom denna öppning; och hoppas.


13 juli

En del i kampen för att anse mig vara gudomlig; att se gudarna som mänskliga. Att plocka ner gudarna i spegeln och betrakta dom såsom inte särskilt olika mig själv.


14 juli

När ni säger om mig att jag är en misslyckad människa, så berörs jag inte längre, därför att jag inte ser mig som en människa, utan som en gud; och hur era omdömen och nedlåtenhet bekräftar för mig att så vara fallet; ni tolkar mig utifrån era egna fjuttiga måttstockar, ni bedömer mig genom att jämföra med era egna bleka spegelbilder; men sådan är inte jag, ni kommer inte förstå; och ni avskyr missförståndet till den grad att ni också avskyr allt ni inte förstår. Det är där jag kommer in i bilden, som symbolen för era missförstånd, min existens; målet för er avsky. Ni förstår mig inte, men jag förstår er; för vad skulle det gudomliga annars vara om inte det som människans förstånd inte kan nå?


15 juli

Det här är en roman skriven inifrån och ut! Jag skildrar litteraturen från insidan! Liksom en fånge skildrar sin fångenskap genom att beskriva cellväggarna, så skildrar jag litteraturen genom att stå framför spegeln och beskriva spegelbilden; det främlingskap jag känner inför mig själv och den fångenskap jag känner över att vara mig själv så främmande, detta är vad litteraturen handlar om!


16 juli

Att distansera mig från omvärlden. Att distansera mig från mig själv. Att distansera den del av mitt jag som jag är distanserad, från omvärlden.


17 juli

En aldrig sinande flod av tankar; antingen komna ur livets källa, översvämmade därifrån, eller på väg, så som dragningskraften till dödens svarta hål. Att, så att säga, inte se mitt varande och mitt liv som endast sakerna jag upplevt och just i detta nu upplever, men även som alla dom sakerna jag kommer men ännu inte har upplevt, innan jag dör; som om allt är förutbestämt och jag vore på väg, vägen dit redan stegad upp.


18 juli

Överger framtiden människan eller överger människan framtiden?


19 juli

Om jag kunde sitta här, om jag kunde visa alla människor, från världens alla hörn, att jag satt här och hur jag satt, att jag skrev och hur jag skrev, dom gula och gröna och röda; om jag kunde visa dom, världsmetropolernas alla moduler, universums utsända barbarer, dom rosenröda och dom spygula, cirkuslejon och apbanditer, att mina händer spändes och knöts, att jag var en liten barkbåt på en stor ocean, en kotte i en skog; men att mina ord, skulle bli och förbli det mäktigaste någon hade plitat ner på papper; att min lunga skulle blåsa betonghus i bitar, min blick smula skogarnas alla stenbumlingar till mjöl, att min kraft skulle få dom dövstumma att sjunga, men inte bara det; nej inte alls, utan även så, under mina naglar där sover isbjörnar, under mina ögonlock, där värmas antiloper! För sådan makt besitter jag, en sådan makt besitter jag; att jag gör änglar till mina fränder och håller gudar i mina händer!


20 juli

Kan inte läsa Hjalmar Söderbergh utan att känna agg, ilska; liksom han inte tog tänkandet på allvar. En skymf!


21 juli

Men det finns författare som inte skriver, liksom det finns knutna nävar som inte slåss. Vad som förenar mig är inte författarskapet, men kampen; och i slagsmålet hittar jag mina vänner, inte som dom knutna nävarna jag ser, men dom som slåss; må så vara med ben, med fingrar, med ögon och blickar, så väl som med knutna nävar. I mitt krig mot världen har jag stridit sida vid sida med sedan länge döda poeter, det är sant, men inte bara så; även har jag slagits med slamsugare, diskplockare, städare, busschaufförer och kassörer! Jag har slagits sida vid sida med dom som stiger upp sju varje morgon för att se till att mjölken kommer fram till butikerna, bröden lastas in på hyllorna! Jag har slagits med vietnameserna i Kina, bärande trettio kilos rissäckar på sina axlar, vandrande upp och ner för kullarna i Guilin! Jag har slagits sida vid sida med förortsbarnen i Manchester, tiggarbarnen från La Boca, med knivar i händerna, jagat andra barn och dom flesta vuxna! Jag har druckit mjölk i Pampas! Vridit ur det gamla året, skålat in ett nytt; från aztekernas pyramider har jag sett gamar flyga in och flyga ut, himmeln öppna sig och regnet falla ner! Jag har krigat med världens alla krigare och tillsammans, hur än vi stridit och var än vi stridit, har vi stridit för samma sak, av samma anledning och för att sprida samma budskap; att endast genom att leva som krigare är kriget värt att dö för! Att endast genom att kriga mot världen är världen värd att krigas för! Att endast som krigarsjälar förtjänar man sitt liv!


22 juli

Jag ska säga till er, om ni så ge mig chansen, ge mig chansen! Jag ska säga till er, alla ni jag skrivit om; och, tro mig, jag har skrivit om varenda en! Jag har skrivit om allt! Jag ska säga till er, till er jag stöpt om och förbrukat, till er jag vandaliserat och missbrukat, till er som jag har sugit blodet ur till att förmultna, till er som inget blod hade att suga ifrån och som jag därför dränkte i mitt egna saliv, till er jag så högljutt skrek mina svordomar till, och även så, alla ni som jag brutit itu och allt för väl låtit bekänna mitt världsförakt, människoförakt inför; till er ska jag säga, att det här var min kärleksförklaring! Jag ska säga till er, skrika; alla ni, ser ni? När jag så skrek att jag hatade er eller om jag så hatade er i tystnaden; och, tro mig, jag har hatat varenda en av er! Jag har hatat allt! Nu är tiden inne då jag ska säga till er, lyssna noga! Jag ska bekänna färg! Jag ska säga till er, att det här var min kärleksförklaring och om jag så förklarade min kärlek genom svordomar och dödshot, då var det kärleken som uppenbarades som sådan inför mig, men i mitt innersta, längst inne, betvivla det inte; har jag älskat er och hållit er i mina händer så som valpar bärs av en varghona, ruvat er mot mitt nakna bröst, viskat godnattsagor i era öron innan ni så hade drömmar att falla till, med mitt hjärtas slag lärt era hjärtan att slå, lärt er dansa innan ni så lärde er gå, älskat; att jag älskat, så ohämmat och gudomligt, varenda en av er!


23 juli

Så sade jag till henne, allt medan hon kom in i mitt sovrum då jag skrev, för att överösa mig med okvädningsord och vardagliga beklagningar, “du äter aldrig med mig! Du är bara på ditt rum, här sitter jag ensam i ensamheten! Hur kan du med?”. Jag sade till henne, “här sitter jag och skriver framtidens bibel, den som det ur tvåtusen år kommer att citeras ur, en ny religion; ett verk för alla generationer, människor och mänskligheter, efter mig; och så kommer du in och stör mig och vill att jag ska äta middag med dig! Ser du inte att jag är i färd med att rädda mänskligheten, skänka människan evigt liv? Hur kan du med? Hur kan du alls med? Dessutom är jag också ensam, men det tänker du aldrig på!”. Hon lät låtsas som att hon inte förstod vad jag pratade om, vilken skymf! Hon sade, “du håller på med dina dagdrömmerier! Av dig kommer det på sin höjd bli en narr som folk om två år skrattar åt, men inte mer än så!”. Jag svarade henne, den här gången mycket bryskt, “du! Du! Passa dig! Passa dig så att jag inte skriver ner dig i mina texter, målar ett djävulsporträtt av dig och hänger upp en tistelkrans över dina tinningar, så att du om tvåtusen år kommer att bli ökänd som den som förrådde mig, hatad av en hel värld! Hånad för all framtid! Utskrattad, skändad, mörbultad, torterad, styckad i din grav!”.


24 juli

Min älskling skrattar som blommorna! Min älskling skrattar som fjärilarna, solen och stjärnorna. Alla skratt som inte skrattats ännu, dom ligger i min älsklings mun och väntar på att få komma ut.


25 juli

Att älska drömmarna så mycket att jag räds att uppfylla dom.


26 juli

Att helt plötsligt och utan förvarning falla in i evigheten och tidlösheten och stanna där medan andra folk kommer fram och frågar, “vad har du gjort i tusen år? Ser du inte att vi har letat efter dig? Hur kunde du med?”.


27 juli

Att helt plötsligt vid ett fikabord, göra sig av med så mycket att rummet översvämmas och övriga gäster flyter ut med avföringen. Att efteråt försöka ursäkta för det inträffade med att säga, “förlåt, jag måste ha ätit något olämpligt igår, men jag lovar också å det mildaste att aldrig äta det igen. Nej, det här ska inte upprepas! Förlåter ni mig?”. Hur dom putsar bort avföringen från sina kläder, kastar av sig kläderna; kastar ut kläderna genom fönstren, vältrar sig i tvål, spolar hysteriskt mycket vatten över sina kroppar; balsamerar sina hår, doppar huvudet under kryddor och tyst vandrar därifrån. Någon kanske mumlar tyst för sig själv, “det var min dyraste kavaj, den jag köpte igår; och så hände det här!”. Någon annan kanske mumlar tyst för sig själv, “det var den fikarasten det!”. En tredje, halvt förtvivlad och storsint i stundens allvar, utbrister kanske efter ett tag, “herre gud, finns det någon kvar i fikarummet? Se till att samla all personal, så får vi räkna och se så att ingen ligger kvar drunknad där inne!”.


28 juli

Dom hittade mig, jag hade lämnats ensam och blivit översköljd av tankar. Det var sent, arbetsdagen var slut. Dom frågade vad jag gjorde där, jag undrade vilka dom var. Jag satt intryckt i ett sophus, bland tonfiskmackor och likmaskar och skrev på papper jag kunde komma över; hushållspapper insmorda av spyor jag hittat bland soporna, på dom skrev jag ord som jag hade inbillat mig bara kunde skrivas ner just där och just då.


29 juli

Jag har skrivit den här boken, och att det är jag som har skrev den, beror inte på att jag kunde skriva bättre än någon annan, men för att det var jag av alla människor som mest ville skriva den. Jag trånade, jag vägrade släppa pennan och den föll över mig, dom valde mig; gudarna eller satan, och jag satte mig till rätta, redo att skriva.


30 juli

Dom säger till mig att jag är kall, att jag är en kall människa. Jag frågar dom, “kall? Hur kan ni kalla mig kall? Har ni alls sett med vilken eld jag sökt efter denna mänsklighets värme, dock utan att finna den, det är sant; men hur jag vecklat ut den, vikt ihop, strukit ut, kavlat, sytt, slipat, klippt, skurit, klistrat ihop, hela mänskligheten, broderat! - Nej, ingenting har jag sett förutom kyla! Nog, och jag har sett allt! Men i mänskligheten såg jag bara kyla! Min blick är därför förfrusen, ögonen är isklumpar, det är sant; men jag är inte kall! Hur kan ni kalla mig kall? Har ni alls sett med vilken eld jag försökt tina mina blickar varma igen! Klandra mig inte för att vara kall, för jag är inte kall! Nog, jag har lärt genom att leva och levt av det jag lärt mig, bittert tvingats utstå denna världs kyla, så nog vet jag vad kyla är! Men jag är inte kall!”.


31 juli

Att bryta ljudvallen, det är på tapeten! Folk som brutit ljudvallen, dom snackas det om! Flygplan som brutit ljudvallen, ställs ut! Bilar som brutit ljudvallen, ställs ut! Folk som kastar sig ut från stjärnhimmeln, genom ozonlager bryter ljudvall efter ljudvall mot sina bara kroppar och sin bara hud, när dom så landar; folk hissar dom mot himmelen igen! Dom skrivs det om i tidningen! Men när jag läser om dom, jag ser bara det trögflytande språket! Som tjära, segt och inte alls i närheten av att bryta en endaste ljudvall! Berättelser om flygplan som byggs i gigantiska verkstäder, och flygplansmekaniker skrikande, stojande; “nu ska vi bryta ljudvallen!”. Och här sitter jag i mitt sovrum; i mitt lilla, trånga, unkna, sovrum - och här sitter jag och söker formulera ord, få orden att kasta sig ut från meningar fästa på stjärnornas breddgrader, ner hit; hem till mig! Kom! På vägen, bryta ljudvallen! Pang! Inte bara en ljudvall, men alla ljudvallar! Pang! Pang! Pang! En dikt att spränga ljudvallen med! Ett tystnadens skri! Jag har inget annat att skriva om! En dikt om tystnaden! Slår jag mina nävar i bordet, skrikande, i ursinne; “bryt ljudvallen nu!”. Nog, jag sitter i tystnaden! Jag sitter här i tystnaden! Jag sitter här i tystnaden därför att det ännu inte finns något språk tillgängligt att bryta ljudvallen med! Så är det upp till mig, att först konstruera, skapa; mitt egna språk, ett skrikets språk; snabbt nog och kraftfullt nog att bryta spränga tystnaden itu, att skildra tystnaden; att spränga ljudvallen med! Pang! Pang! Pang! Pang! Pang!


1 augusti

Vi är kära i varandra, jag och T. Vi har funnit varandra, jag och T. Vi har fastnat i en stiltje, kärleken är stiltjen; liksom två stormiga hav som har flutit ihop och förenats till att bilda ett lugnt hav. Dränkta, vilsna seglar vi därpå; det var ju bruset på ytan som vi älskade hos varandra, gässen och vågorna! Nog, allt sånt där har tagit ut varandra och lämnat oss i stiltjen! Därför, vi hatar kärleken och älskar varandra genom att ha den som gemensam fiende! I detta stiltje, vi vet inte vilka vi är! Vi klandrar kärleken för att ha dränkt oss! Vi måste röra om, komma upp till ytan igen! För att någonting ska hända, strida! Men vi har ingenting att strida om! Vi är lika, och det var våra likheter vi förälskade oss i! Så är det, vi älskar varandra för att vi är lika, men hatar likheterna; skyr dom som pesten! Hur kärleken blir sökandet efter en medicin att bota och kurera pesten med! Vi hatar så stiltjen, stunderna av ingenting! Men vi har ingenting att strida emot; vi är likadana! Därför, vi strider mot varandra för stridandet i sig; vi klandrar varandra, “du älskar mig inte!”. Sådana påståenden blir kärleksförklaringar, därför att kärleken kan vi hålla vid liv endast genom att bekämpa den, intala oss, förstå, att kärleken för oss är att hata kärleken och genom att älska detta hat; så, och bara så, kan vi älska varandra för vilka vi är.


2 augusti

Hur tydligt framstod det inte idag, att när jag för några ögonblick sjönk in, vaggades in, i minnen och lät erinra hur djärv jag var i yngre dagar, nästa sekund skrev en dikt, barnslig och djärv, för att när jag sedan skulle läsa upp den för mig själv, jag skulle se mig själv som fortfarande lika djärv, och hur det uppenbarade sig för mig att jag handskas med skrivandet på detta sätt, som om det vore en tidsmaskin och jag en urmakare, med skjortärmarna uppkavlade, redo att med pennan vrida tillbaka tiden för att återuppleva den tid som flytt.


3 augusti

Jag älskar inte kärleken, nej; jag hatar den! Vad jag älskar är drömmen om kärleken, och varför jag så ringaktar kärleken; för att den är det enda ämne och den enda substans här i världen som hittills skänkt mig, lärt mig, drömmar att drömma. Se så, skulptören älskar inte gyttjan för att gyttjan är gyttja, men för att den ger honom möjlighet att göra skulpturer med, så att säga; med gyttjan kan han förvandla gyttjan till någonting annat och han gör så och genom att göra så förälskar han sig i sig själv.


4 augusti

Jag bygger upp mig själv till ett monster, föraktande andra monster; så att jag i framtiden ska kunna förakta vem jag var idag, förakta föraktandet, kunna förakta med gott samvete.


5 augusti

Att skapa en natt så skön att den med sin skönhet, jag i framtiden inte kommer att minnas den; nog, jag kommer att minnas! Men vars skönhet, så skön, att jag inte kommer att förstå hur jag, så ful som jag är; kan ha upplevt en natt så skön. Att skapa en natt, så smärtsam, ett lidande så smärtsamt, att jag i framtiden inte kommer att minnas den; nog, jag kommer att minnas! Men vars smärtsamhet, så smärtsam, att jag inte kommer att förstå hur jag, så vacker som jag är; kan ha upplevt en sådan smärta! Se hur jag lider nu, nätterna jag i framtiden inte kommer att minnas eller minnas för väl men inte kommer att kunna förstå på något sätt att jag verkligen var där!


6 augusti

En bok utan handling kan inte avslutas med en handling, därför kommer denna bok inte avslutas med någonting annat än att jag bryter den av. Att jag en dag reser mig upp och inte skriver mer. Och överhuvudtaget så, att jag skulle skriva en bok med en handling; med en början och ett slut, när allt jag vill skildra, och skriva, liksom ingenting annat än förordet till boken jag aldrig förmådde skriva; en skildring av det oändliga, av evigheten; det som inte har en början och det som inte har ett slut och som därför är miserabelt. Jag vill skildra min misär. Det kan inte vara en handling i skildringen av misären, därför att det miserabla var frånvaron av handling; frånvaron av någonting alls att skriva om. Därför, det jag nu skriver; endast förordet till boken jag aldrig förmådde att skriva och som jag genom att inte förmå skriva den, skrev.


7 augusti

Jag är ensam, men varför skulle jag gräva ner mig för det? Jag kommer att vara ensam i hela mitt liv! Det är lika bra att vänja sig! Att gräva ner sig, det tjänar ingenting till! Jag är redan nedgrävd, därav min ensamhet. Varför skulle jag gräva ner mig för att jag är nedgrävd? Även så, att sörja för ensamheten; aldrig tillåta mig den sorgen! Jag vet att det är sorgen över ensamheten som gör ensamheten gemenskap, till en fiende; än mer ensam, och än värre; till att lida av det! Att lida av att vara ensam; nej, men att vara ensam därför att jag lider!


8 augusti

Idag, ofantligt trött. På stan, svårt att hålla ögonen öppna. Famlade fram. För varje människa jag mötte, föreställde jag mig hur, vid åsynen av mig, den skulle säga till en annan människa i sin närhet, närmaste människa, peka på mig; "ser du, ett vandrande lik! En vålnad! Ett spöke!"; i förskräckelse släppa allt dom hade i sina händer och rusa därifrån, bort; fly bort från mig! Därför, jag tittade ingen jag mötte i ögonen. Jag gömde mig. Jag ville inte skrämma folk, och genom att skrämma folk genom min blotta närvaro, skrämma mig själv och bli skrämd av samma frånvaro.


9 augusti

Hon frågade hur jag mådde och började berätta för henne om monstret. Hon frågade om jag hatade henne och jag fortsatte berätta för henne om detta monster. Hon sa, "du sårar mig". Jag svarade, “jag är själv sårad". Hon sa, "jag kan inte leva med dig". Jag svarade, "jag kan inte leva med mig själv". Hon förblev tyst. Jag fortsatte att prata om monstret, som om jag vore besatt. Hon hade aldrig förut hört sådana ord. Hon hade aldrig förut lyssnat till ett sådant språk. Hon visste inte att monster existerade, hade aldrig befattat sig med den världen; aldrig känt sig manad, manisk nog, att söka vränga sig själv ut och in. Hon tittade på mig som om hon inte förstod, eller förstod för väl. Jag beskrev monstret, och hon tittade på mig som om jag vore ett monster; så verkligt beskrev jag detta monster. Att det var gult och rött och grönt och blått. Att det hade brinnande eldklot som ögon. Att kroppen var en klump med armar på och förutom det, att det var jag som hade skapat det! Att jag hade skapat det, så som människan skapades till guds avbild, till min avbild; så som en gud! Att jag hade skapats som en avbild till det, såsom människan skapar gudar till sina avbilder, av satan; så som ett djävulsbarn, en helvetessjäl.


10 augusti

En sak hon repeterade var, "du har ingenting att vara olycklig för, men du är olycklig ändå, som en idiot; du vill vara olycklig!". Jag svarade henne inte, men lät tystnaden formulera svaret; "det är min olycka, att jag söker olyckan! Att jag dras dit, liksom en sten, ett snäckskal, till havsbotten! Att jag bara kan leva där, har lärt mig leva där, och att jag lever där och har fastnat där, oförmögen att ta mig därifrån därför att jag också vet, allt för väl, att jag söker olyckan och att olyckan inte söker mig; att jag inte förtjänar mina tårar men att jag ändå gråter och att jag gråter över det, över att gråta; och genom att gråta över att gråta, inte förtjäna mina tårar! Men den sorgen kan ingen förstå. Den måste jag ensam bära på mina axlar.". Hon förstod inte. Hon skrek till mig, upprört; “säg någonting, stå inte bara där!”.


11 augusti

Jag måste döda I.! Jag måste döda den ömkliga, patetiska varelse som fick för sig att greppa pennan! Hans namn är I.! Jag måste döda honom! Jag måste döda I.! Som en bestraffning, han ska få sona sitt brott! Som en bestraffning och därför att den enda vägen ut ur detta mörker, det enda liv förtjänt att leva som återstår, är det som bestraffaren! Som förr i tiden, dom dömda till att bli halshuggna som överlevde, förpassades till fortsatt leverne så som bödlar! Jag måste döda I., överleva, liksom det enda sättet jag kan sägas överleva på, är genom att livnära mig på hans död. Jag måste döda I., annars kommer han att döda mig.


12 augusti

Så sa hon till mig, "jag kan inte leva med dig, ser du inte hur du tvingar mig att lämna dig?". Så svarade jag henne, "ska du lämna mig, ser du inte att det enda jag behöver är någon som alltid är där för mig? Som lyssnar på mig när jag skriker, tar emot mig när jag faller, sjunger när jag får mina anfall, infall, drabbningar av galenskap! Det är allt jag kräver av dig, att du ska viga dit liv för mig, och alltid vara där för mig och om du så bara säger till mig, 'jag ska alltid stå vid din sida, alltid vara där för dig, lyssna på dina skrik, ta emot dig när du faller, sjunga när du är galen'; då kommer jag aldrig heller att skrika, aldrig falla och aldrig att bli galen!". För så är det, att jag skriker, faller och blir galen, för att få det bekräftat; att den kärlek som någon säger sig hysa till mig verkligen är äkta kärlek och inte någonting sådant som folk i allmänhet hyser inför varandra.


13 augusti

Om jag bara överlever idag är morgondagen en bonus, en gåva, och jag ska ta väl hand om den, värna den, ruva den i min hand, be den om ursäkt för att jag var den jag är idag, viska i dess öra att jag älskar den, att jag älskar den! Att jag är lycklig över att fortfarande vara vid liv! Men idag, dagen idag, så som ett monster jag först måste besegra; med list, mod och envishet, genom att tåla mer smärta än det, genom att slåss med mer vilja, allt måste jag ta mig till, för jag vet att det är starkare än mig; det är starkare än mig och slåss hårdare. Just därför är det också ett monster, min överman; och såsom en överman ett monster. Övermän är alltid monster.


14 augusti

Ikväll, berätta för min morsa hur det verkligen ligger till; att jag håller på att bli galen, på riktigt och att det är allvar nu och ingen dramatisk estetik som jag annars har för ovana att försöka att förgylla dagen med! Kommer hon att tycka synd om mig? Kommer hon att gråta? Kommer hon att ta min hand? Torka mina tårar? Viska i mitt öra att allt kommer att bli bra igen?


15 augusti

Hur livet, mänskliga kontakter, nära och kära, intriger, verkligheten, endast tjänar som rekvisita åt den teaterpjäs jag sätter upp i huvudet, i drömmarna, i fantasin; vars manus jag skriver här, som dagboksanteckningar. Det vill säga, jag lever endast för att ha någonting att skriva om, aldrig tvärtom; inte längre.


16 augusti

Hur jag drev mitt och T.'s förhållande mot viken, den farliga viken, till att krossas mot klipporna, för att ha någonting att skriva om. Att jag skrev och inte kan undgå att känna, efter att ha skrivit ens några rader, att det var värt det; att skriva några rader om uppbrottet var värt att bryta upp! Nej, ändå inte tillåta mig den känslan, därför att om jag känner så, vårat förhållande var så ytligt att det inte skulle ha varit värt att skrivas om. Därför, för att behålla nerven, essensen, och värdigheten i vad jag skriver, i mitt skrivande, och i vad jag skrev, låtsas, inbilla mig, att jag ligger på botten av havet, att jag inte har någonting mer att leva för, att det är över nu, och att tillåta mig själv att endast skriva om det, om undergången.


17 augusti

Jag kan inte leva med T., ska jag åka tillbaka? Leva med henne ändå? Få det bekräftat, att jag inte kan leva med den enda flickan i hela världen som jag inte kan leva utan? Bättre väl att i så fall fortsätta leva så här, någonting mittemellan, räkna dagar tills vi ska återses, vänta, även om vi båda inser att vi aldrig kommer ses igen. En förljugen väntan, men i alla fall en väntan och såsom en väntan, ett hopp. För hur skulle jag ta, att få det bekräftat, svart på vitt; jag kommer aldrig kunna älska, någonsin! Det kan jag inte ta, och i rädsla för att konfronteras med bekräftelsen, fortsätta vänta.


18 augusti

Att inte skriva om att jag ingenting har att leva för, men att falla och förbliva tyst, till att låta tystnaden bekräfta att så är fallet.


19 augusti

Igår, hur jag stod i regnet och skrek, "nej, Kafka var inte nedslagen för att han inte kunde leva med Felice, men för att för honom Felice var symbolen för all världens kärlek och nedslagen han endast var för att han inte kunde älska alls och för att relationen med Felice hade bekräftat för honom det!".


20 augusti

Det är över, varför ska jag sitta här och ruttna medan mina jämlikar, småbröder och systrar applåderas så fort dom nämner orden kärlek, ängel, lycka, evighet?


21 augusti

Tystnaden, beviset på att I. är död! Tystnaden är I.'s lik, för så är det, att inte bara var I. en människa som skrek, och vigde sitt liv till skrikandet, men som skrek så ihärdigt och vigde så handfallet, att han blev och förblev skriket som sådant, och därför; hur jag genom att falla i tystnad, och endast så, med säkerhet kan veta att I. är död! Var annars begrava skriket än i tystnaden? I. är död! Hör ni? Ni hör inte? Hör ni tystnaden? Ni hör, I. är död! Det skriker inte längre, I. är död! I., jag dödar dig nu! Nu! Död! Död åt dig! Ser du, jag andas in, ett djupt andetag som för att skrika, men jag förblir tyst! Död! Du är död! Se dig själv dö! Död! Men först så, jag ska hälsa dig en sista avskedsfras, skrika; "brinn i helvetet! Må du brinna i helvetet!".


22 augusti

En människa som levt så väl att han blivit livet och därför endast kan begravas i sin egen död.