Tittar på gamla fotografier från tider som varit.
Ångesten kramar mitt hjärta.

Barnen små,
leker
dansar.

Tiden går,

skolbarn
blir tonåringar
inte lika sorglösa längre.

Jag ser fotografier från resor,
födelsedagar,
frukostar med alla samlade kring bordet.

Alla hem man haft,
alla gånger barnen fått flytta.

Fotografierna på männen i mitt liv finns också där.

Så många år man levt
så mycket man varit med om.

Saknar tider som flytt,
det som kunde ha varit,
det som aldrig blev.

Ångesten kramar mitt hjärta, jag gråter.