Allt jag såg var inte
konserthånglet, de ungas
tungor som passande
pusselbitar i varandra.

Trettiofem grader sol,
trettiofem grader böjda knän
när jag hoppar upp och ner
till Joakim Thåström och
det var första gången
jag såg honom live.

Suget efter konserthånglet
fanns där, fötterna värkte
dåliga skor finns och tröttheten
rann över mig, likaså svetten och det smälta
Fudge-vaxet, rann som Löftaå utanför
vårat gröna hus.

Håll ditt beroende mellan dina fingrar
sug in och blås ut, ett konserthångel
som jag inte fick och
jag brydde mig inte heller,
jag brydde mig inte heller om svetten,
det smälta vaxet eller tröttheten.

För Joakim Thåström spelade aldrig
våran låt.
För Joakim Thåström spelade Die Mauer
och jag sjung med, Erik sjung med och
min barndomsvän som jag inte känner längre
var där, han sjung också med.

Men Joakim Thåström sjung
och han dämpar mitt fall
genom att sjunga

Fanfanfan.