allt för länge utan det som håller mig vid liv
som nu enbart är minnen
och tankar som oftast raseras
bygger upp glädjen och hoppet för en ändring
för att känna allt slitas ner igen
på nån sekund
över enbart ett par ord
gör så ont varje gång
att jag kan höra mitt hjärta brista

Allt i det här livet
som är gott följs
av något mycket ondare
för mig när jag börjar väggen upp
stannar andetagen och tårarna börjar rinna
det för ner mig til en plats
mörkare än döden
djupare än graven
mer oklar än den molniga svart himlen
med skuggformer omkring

så långt bort från allt
men fortfarnde kvar på jord
där orden och händelser bröt ner dig
i tillstånd vid liv
men bortom allt

kvar här
så långt borta
men alltid så nära
tills plågorna
slår rep runt hals
tar hatet och depressionen ett steg närmare
döden
i väntan på livet slut
ren ångest och självhat
för live utan mening
som en beck av blod
faller ner mot en bottenlös brunn
ångesten försvinner inte

ett ord
en tanke
allt framkallar
gör stunden och orden
till mitt fel
släppande på skuggor
tungt som sten
fylld med ånger som ångest

en dag en natt
mörkt som ljust
alltid det svart
färg av sjukdom och död
utfryst från världen
instängd från livet glädje
fast i intet

mot destination döden
ett steg närmare
för att ta ett steg bort
ett steg fram
mot totalt mörker


så långt bort från allt
men fortfarande kvar på jord
där orden och händelser bröt ner dig
i tillstånd vid liv
men bortom allt
fast i intet
mot en öde

motdestination döden..