Jag var sen som vanligt, matkassarna släpade sig i backen och magen kurrade. Att jag aldrig kan säga nej, det är alltid jag som stannar kvar när chefen frågar om övertid.
Nu ville jag hem! Därför såg jag inte att jag gick in i fel trappuppgång när jag pustande sköt upp dörren med armbågen.
Jag kände doften av nybakt när jag satte nyckeln i låset på den dörr jag trodde var min.
Olåst? Hur hade jag kunnat glömma att låsa?
Jag släppte kassarna med en duns på hallgolvet och tände lyset.
Vad ända in i.....det här är inte min lägenhet!
Mina kinder hettade och hjärtat slog frivolter. Jag fick panik och tänkte springa ut igen när jag plötsligt kom på:
Jag måste väl förklara mig för den som bor här åtminstone!
\"Hallo, ursäkta\"
Inget svar?
\"Ho,ho\".
Nää, inget svar. Är det ingen här?
Doften av nybakt kom härifrån, det kändes tydligt. Jag gick sakta fram till köket och mycket riktigt där låg högar med bullar som stack fram under rödrutiga handdukar. Köket var omsorgsfullt inrett och det mesta gick i gult och terracotta. På golvet i ett hörn stod en korg och jag såg att något rörde sig däri.
Vad är det?
Jag gick försiktigt fram och tog upp den lilla svarta varelsen.
En kattunge!
Men gud, vad gör jag? Här står jag i någon annans lägenhet med en kattunge i famnen!
Det var tydligen ingen hemma, så jag var väl tvungen att ge mig ut från lägenheten igen!
Jag hade ju bara gått fel och ingen hade ju sett mig gå in!
Om jag illa kvickt bara försvinner så behöver jag inte förklara mig!
Jag satte tillbaka kattungen i sin korg och skyndade ut i hallen.
Vilken vacker hibiskcus! En jättestor röd hibiscus lyste inifrån vardagsrummet.
Jag kunde väl kanske titta mig omkring lite i alla fall, tänkte jag skamset och tog av mig skorna på den grön-och vitrandiga trasmattan.
Rummet var en enda stor djungel, gröna kraftiga växter frodades i varje hörn. I fönstren lyste blå och rosa saint paulor.
En moraklocka tickade hemtrevligt och i den vinröda plyschsoffan låg vackra välgjorda kuddar. Blå och rosa även dom.
Färgsinne, tänkte jag och gick fram till nästa rum.
Sovrummet förståss. Ett vitt virkat sängöverkast vilade över den gustavianska sängen.
Hemvirkat, det såg jag.
Säkert någon pedantisk gammal dam som bor här, tänkte jag och fortsatte fram till fönstret. Streptocarpusar, alla vita, stod på rad i fönstret. Typiska tantblommor, log jag och kände på den vita spetsgardinen som omslöt fönstret. Tapeterna var svagt blågrå med små vita svalor på. På väggen slingrade en gullranka fram och i ett hörn bredde en ormbunke ut sig, uppställd på en piedestal av furu.
Damen är kanske änka, eftersom sängen är en enkelsäng.
Det gamla bröllopsfotot på sängbordet stillade min undran.
Undrar hur hon har det här i sin ensamhet?
Varför bakar hon så in i nordens många bullar om hon är ensam?
Jag gick tillbaka in i köket och tittade på bullhögarna.
Kanske hon väntar besök?
Barnbarnen kanske, eller syjuntan?
Hög tid att försvinna! Jag tog mina matkassar och sprang ut i trappuppgången igen .

På väg ner mötte jag en ung kille som halvsprang uppför trappen.
- Ursäkta, sa han när han råkade stöta till mig i brådskan. Jag har lite bråttom, bandykillarna kommer på fika å jag glömde köpa bitsocker.....
å dörr´n är olåst!