Med en hund i koppel och vid gott humör stänger jag dörren efter mig och går mot hissen. Väntar...avvaktar...ingen hiss kommer.
Trycker på knappen igen, precis som om det skulle göra någon nytta.
Grannen öppnar sin dörr och ler ett hurtigt leende.
-Hissen är trasig! Det blir trapporna!
I en rasande fart försvinner han ner för trapporna. Det enda jag kan känna är hur orken sakta rinner ur mig utan att jag ens har rört mig än.
Hunden vill ha sin promenad...
Med tunga steg närmar jag mig trappan...tänker på alla mina kära kalorier som nu snart kommer dö en plågsam död.
De första trappstegen går bra...sen hör jag ett skramlande ljud bakom mig...jag vänder mig om och ser en liten skara kalorier som ligger och flämtar intill varann...
Jag får en liten tår i ögat men är tvungen att gå vidare...steg för steg...7 våningar har jag innan jag får markfäste igen.
Nånstans mellan 5:e och 4:e våningen stannar jag till en kort sekund...ja en sekund som snarare är ett halvt liv sett ur kalorisynpunkt. Jag reflekterar över den halvtimme som jag ägnade mig åt att få i mig alla dessa kalorier på morgonen. Bortkastad tid...ogjort arbete...
Jag slänger en sista blick över axeln...sen springer jag ner det fortaste jag kan. Ut genom porten och folk måste ha trott att det brann nånstans när jag med vild blick kommer rusande.
Nere vid ån lugnar jag mig lite...tar några andetag och balanserar upp mina tankar en stund. Vandrar omkring i sakta mak...njuter och ägnar inte en tanke åt alla de trappsteg som dödade kalorierna.
Solen speglar sig i mitt hjärta och allt blir så där varmt och gott inombords. Jag går en extrasväng förbi kiosken och köper en stor chokladkaka. Sätter mig ner och fyller på förrådet igen.
Det tar inga längre tider innan jag är tillbaka igen i trappuppgången...med en trasig hiss och trappsteg som väntar på att bli sprungna.
Överallt ser jag kalorierna som en gång var mina...de ligger nu döda som ett avskavt minne inlindat i damm.
Men egentligen...så kanske det inte gör något...för ingenting går ju att behålla för evigt...och det man förlorar går att ersätta eller lära sig att vara utan.
Så med ett nystärkt hopp tar jag mig upp till mitt hem igen. Trampar ner de döda kalorierna och längtar efter nya att ha ihjäl.