18 år gammal träffade jag mina barns far. Det skulle hålla i 12 år. Dom första åren hade jag bara ögon för honom. . Jag var kåt. Jag var kär. Vi köpte hus efter 6 år och fick 3 barn inom loppet av 4 år. Någonstan på vägen slutade vi att vara vi två. Jag blev mamma och städledare, organisatör för att få vardagen att fungera. Jag kände mig inte sedd när han aldrig såg att det var dags att städa, röja undan disk, plocka undan grejer. Började söka fel hos honom och reta mig på att han aldrig kunde ta egna initiativ när det gällde hemmets skötsel. Jag kände mig inte som kvinna utan bara mamma. På krogen träffade jag en man som fick mig att känna mig sedd, attraktiv. Inget hände. Vi dansade och bytte några ord varenda gång vi träffades ute. Det gick några år, vi dansade fortfarande varenda gång vi såg. En kväll bad han mig följa med honom hem, jag tackade nej, ville inte bedra min sambo. Men jag började istället tänka på honom ännu mer. Undra hur det skulle kännas med honom. Tiden gick. Tankarna for hit och dit. Jag kände mig så olycklig, blev bara mer och mer irriterad på min sambo. Han fattade aldrig hur tungt jag hade det när jag försökte hålla ordning på allt. En kväll när var vi ut på krogen tillsammans, såg jag ett par som klamrade sig fast vid varandra, vågade väl inte släppa den andre, ville kanske visa utåt hur mycket dom älskade varandra. Men jag visste att båda hade varit med andra. Så falskt, så fel att hålla fast vid något som inte är sant. Det ögonblicket bestämde jag mig. Jag måste göra slut. Ville inte leva i en lögn. Den dagen började min resa i det verkliga livet. Min sambo var pålitlig, han kom hem efter jobbet, jag visste var jag hade honom.. När jag nu ser tillbaka så ser jag att jag då hade det för bra. Fast ändå inte. Men jag levde i en skyddad värld. Det förstod jag inte då men det vet jag nu..