När paniken slår sina klor i henne krymper hon ihop. Flyter ner till känslor av skam och oduglighet och inget är värt något mer. Hon är ingen.

Känslorna river henne blodig inuti och hon kan inte fly skriket som aldrig hörs. Blicken irrar vilt efter något att hålla fast vid. Händerna famlar efter någon att krama. Panikens tomhet driver hårt mot den nakna huden som bara vill bli berörd.

Det är då hon straffar sig själv men kallar det medicin.

Söker vem som helst. Blir oftast den som inte vill men likt henne behöver. I den djupa föreningen där lemmen nuddar tappen spränger hon sig fri och andas igen.

Lurar sig att detta är hennes terapi. Spiralen föder ännu mer skam. Men det ser hon inte.

Så länge det räcker för stunden.

Bara hon får andas.