Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kulturnatten pyttsan heller.

 

Utanför Domkyrkan låg en lapp. ”Kom och se konstelevernas verk på Nya K-hallen.” Kulturnatten i fullmåne, vad skulle kunna gå fel? Jag måste ha varit i senaste laget för det fanns inte många där. Konsteleverna stod och hängde, trötta efter en hel dag av besökare. Jag strosade runt. Vita väggar fyllda på smakfullt sätt med tavlor. Bord med små och stora skulpturer. Så, bakom en dörr, i ett mörklagt rum, känselkonst. Jag steg in och sögs in i mörkret. ”Ta två steg fram och sträck ut en hand.”, hörde jag en kvinna säga. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mjukt tyg i strimlor hängande som ett draperi. En pust mot mitt ansikte av varm luft. ”Ett steg till!” Min hand mötte något. Jag försökte få en bild av det jag kände. En människa? Tyg, fast materia men inte som sten, värme, en svag rytmisk rörelse följt av ett svagt ljud. Jo en människa. Jag förde handen upp. Försiktigt. Rygg, axlar och hår. Långt hår. Vått hår. Klibbigt på något sätt. Jag tog bort handen. Kände en tung doft. Jag stod kvar men inget hände. ”Vad vill du säga med din konst?” frågade jag. Inget svar. Jag hummade och backade tre steg. Förbi draperiet vände jag mig om och var på väg ut. ”Gå inte!” En hand snuddade min axel. Jag hörde någon försöka öppna dörren, mumlandes, på andra sidan. Den var låst. ”Vad håller ni på med? Har ni låst dörren?” Kvinnan skrattade till. För några år sedan hade jag blivit mycket obehaglig till mods av det som hände. Rädd till och med. Skratta när rädslan knackar på skallbenet, vettet famlar runt och hjärtat börjar slå på gränsen till galopp. Bästa sättet var att lura den. Säkert flera terapeuters mantra. Så jag skrattade också till. Tystnad. Jag var också tyst. Men jag log. Nackhåren reste sig. Någon hade smugit sig upp bakom mig. Kroppen spände sig. När handen återigen rörde min axel la jag min hand på den och grep tag och tryckte till. Hårt. Kvinnan flämtade till. Oberedd på det jag gjorde. ”Jag vet inte vad ni håller på med men det är dags att sluta nu.” Det fanns en annan person i rummet. Troligtvis ”konstverket” jag känt på nyss. Jag kände värmen från en kropp till höger om mig. Hörde andetag. ”Jaså, du tycker det!” Det var inte vad personen sa utan hur. Arrogansen studsade ur munnen och jag kände samtidigt spott på halsen. I det ögonblicket började jag känna obehag. Skratta för fan. Stoppa rädslan innan den tar över. Minnet av kvällen då jag var instängd i en mörk hiss med okända människor vaknade. Trevandet av händer, rädslan som blev till hysteri hos vissa och känslan av instängdhet sköljde över mig. Kämpa emot. Ända från tårna samlade jag kraft och började skratta. Högt. Högre och högre. Jag tryckte handen tills den började knaka och kvinnan skrek till. Jag böjde ner huvudet och slängde iväg det i riktning mot personen som stod till höger. Rösten hade tillhört en man och han var inte så lång. Det krasade till och någon kved. Jag tog några steg fram och nådde den stängda dörren. Kände att den fortfarande var låst. Slutlekt! Backade och gjorde som de gör på tv, sparkade allt jag kunde. Dörren flög upp och jag gick ut. Såg mig inte ens om. Jag hörde någon ropa att jag skulle stanna men det sket jag i. Bakom ryggen gav jag konsteleverna fingret och tänkte att jag nog borde gå hem istället. Böcker är trots allt också konst.

 

 

 

 




Prosa (Kortnovell) av Erika H
Läst 406 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2016-09-19 15:51



Bookmark and Share


  Gunnar Hilén VIP
nutidskonst som fångar vår tids paranoia och verkliga rädsla för nåt vi ännu inte riktigt har greppat....gillar stort !
2016-09-24

    ej medlem längre
spännande och tänkvärd text...sätter igång de små grå så att de får något att göra i det sköra aftonljuset... Applåd! Tack.
2016-09-24

  Elina Vacker
Ja, ja, det här var ett häftigt tema tycker jag.

Men så kort. Jag tycker du skulle ha dragit ut på det, vilat kvar i den klaustrofobiska känslan att vara omringad, med okända människor som passerar ens komforzon hundra gånger om och där man inte kan förutse vad de ska göra och varför. Jag hade förväntat mig att de okända skulle börja kladda på henne på ett mer erotiskt utmanande sätt och att hon kanske skulle ha pendlat mellan, ilska, frustration, rädsla men även av någon tilltagande upphetsning i det slutna, mörka och anonyma rummet, men det är ju jag det med min morbida läggning :-)

Språket är Hermingwayskt rappt och kort, precis så bra som du brukar hålla det. Känslorna laddas med det korta telegramliknande meningsbyggandet, det skapar fart och laddning och jag rusar genom meningarna, törstande efter mer och forsättning på berättelsen.

Det är lätt att identifiera sig med huvudpersonens känslor, särskilt som hon redan har erfarenhet av att känna sig instängd med okända människor som man inte kan kontrollera eller veta hur de ska reagera på rummets förändring.

Stilistiskt tycker jag att du skulle ha gjort blankrad och delat av texten i stycken, som det nu är blir texten för kompakt vid genomläsningen.Men jag vet att den här applikationen Poeter använder sig av är tondöv, för de avdelningar man har gjort exv. i Word i originaldokumentet man vill ladda upp.

Reagerar vid några ord:

"oberedd"...jag hade nog valt "oförberedd" som är samma innebörd men ett mer använt uttryck (om du inte var ute efter att just hitta på ett "nyord" här)

"böjde ner huvudet och slängde iväg det"...tja, associationerna hos mig går ju här mot att huvudet rent konkret slängdes iväg, men det var ju inte riktigt så du menade, kanske pröva något annat uttryckssätt?

I alla fall, en riktigt fin text, snyggt tema, bra innehåll och flöde, du kan det här hantverket och har alltid en hög lägstanivå. Jag hade som sagt velat ha storyn mer utbyggd, temat är så läckert att du kunde ha kostat på dig ett mer utbyggt format tycker jag. Men det ska du ta som en välförtjänt komplimang till den kärna som finns i berättelsen.
2016-09-22

  ULJO VIP
Synnerligen intressant läsning
2016-09-20

  i af apa
välskrivet
med kritik av konsten...

jag råkar vara en konstnär
som tycker konst är vidare
än måleri... men visst finns
det tramsig konst för underlig & tråkig.
men jag tror tyvärr väldigt få människor fått
chansen delta i modern upplysande
konstundervisning...

2016-09-19

  Alexander Gustafsson VIP
riktigt tung.
sist jag befann mig i en sådan situation av
liksom rädsla va när jag skulle gå hem till mig när jag bodde i Surte.
det va ett gäng där på 8 någonting antalet killar. ögon hårda som sten. å dem rökte. skrattade å tittade med avsky på det omkring dem.
jag svalde rädslan. gick igenom dem. minns hur dem tittade när jag delade på gruppen...
2016-09-19

  bumerang VIP
Vill förstås tillägga att det var en spännande välskriven novell. Rekomenderas att läsas.
2016-09-19

  bumerang VIP
Nämen oj, så helt obegripligt. Okej, konst är för mig å andra sidan ofta obegriplig måste jag erkänna. Är novellen tagen från verkliga livet ?
Måste isf beundra besökaren som så
föredömligt lyckades ta sig ur situationen med högburet huvud och självkontroll. Men "konsten?"
2016-09-19
  > Nästa text
< Föregående

Erika H