när man minst anar
står Herr Ångest och knackar
förväntar sig kaffe och gärna en kaka till

Fru Bitter sitter och gnolar
på sin klagosång i falsett

mörkret är nära nu
tystnaden
och vetskapen om en ensamhet

Herr Ångest skrattar tappert
när jag föröker ropa ut
och Fru Bitter spottar och svär

hur hände detta?
vem lät det ske?
taskig barndom?
tss, skitsnack

ta dig i kragen!
vilken krage frågar jag, jag står ju naken?
lev!
älska!
njut!
du har så mycket!
vad gråter du för? ta ett glas till, det löser sig!

jag vill inte ha era glas
inte heller era klappar eller meningslösa ord
vill inte ha sympati när empati saknas

Herr Ångest ber mig svälja
Fru Bitter ler hånfullt
du är ändå inget värt, säger de
jag vet blir mitt svar, jag vet

och jag känner mig lika bitter och ångestfylld som dessa två vid mitt köksbord