Djupet

"Nå, Mr Eremita, är ni redo att börja?"

"Jag antar det"

"Godkänner ni att jag spelar in detta samtal?"

"Ja"
"Victor Eremita, session nummer ett."
"Sådär. När helst ni är redo då, Mr Eremita"

"Ursäktar ni om jag tar fram penna och papper? Att teckna får mig att alltid att slappna av"

"För all del"

"Så.
Det är svårt. Det är svårt att veta var jag ska börja. Det finns så många trådar, och de är så intimt sammanlänkade med varandra att var och en förlorar sitt sammanhang om jag avhandlar dem separat. Jag vet inte var jag ska börja"

"Börja från början, Mr Eremita. När var första gången du upplevde det?"

"Första gången... Första gången stod jag i duschen. Men det var inte då det började. De tankeprocesser som lett fram till det ögonblicket hade inletts långt tidigare. Det var bara i duschen de alla sammanföll i någon slags hermeneutisk helhet och allt för första gången uppenbarade sig för mig."

"Berätta om vad som hände i duschen"

"Ja, jag stod i duschen. Badrumslampan var trasig, den hade gått sönder samma morgon, jag hade inte hunnit byta den än. För att få ljus hade jag låtit badrumsdörren stå öppen ut till hallen. Det var dunkelt, och det gav mig en särskild känsla."

"Vad för känsla?"

"Jag vet inte. Tänk dig att du befinner dig på en stor fest och för ett ögonblick tappat bort alla du känner. Helt okända människor omger dig, de skrattar och har roligt. Och du vet att om du vill är du välkommen att delta, men du väljer ändå att ställa dig utanför, att betrakta skeendet utifrån. Du känner dig på samma gång både delaktig och utanför, men det är ett självvalt utanförskap och därför nostalgiskt, inte sårande. Förstår du vad jag menar?"

"Jag tror det. Ett självvalt utanförskap."

"Just det. Och när jag stod där i duschen kunde jag se ljuset från hallen. Jag stod i mörkret men kunde närsomhelst ta stegen ut till ljuset. Den känslan. Trösterik.

Men det var en annan känsla med. Det var en rädsla, den där pirrande rädslan som när man gör något förbjudet. Som när jag var liten och gick upp mitt i natten utan att föräldrarna visste om det, smög ut för byta spökhistorier med min bästa vän i skenet av en falnande ficklampa. Rädslan att bli påkommen med något förbjudet, som i sig är lite skrämmande men samtidigt härligt befriande."

"Jag tror jag förstår Mr Eremita, men var snäll, om ni kan, att försöka formulera er tydligare. Varför kände ni rädsla när ni stod i duschen?"

"Som jag sa, duschen var inte början, det var bara då det hände. Rädslan av att göra något förbjudet kom sig av de tankeprocesser jag nämnt tidigare. Jag kan inte förklara dem, för språket räcker inte till, det är för begränsat. Det handlar om abstrakta känslor som det saknas ord för att beskriva. Det blir för fattigt att förklara att det var en motsägelse jag grubblade över, något med relativitet och verklighet. Men det var alltid oviktigt, och förresten har jag glömt exakt vad det var nu ändå. Det viktiga var känslorna det frammanade. En form av självsuggestion om ni förstår vad jag menar. En form av självsuggestion som jag länge var för rädd att fullfölja.

Men de varma strålarna från duschen ingav mig en trygghet, liksom känslan av att närsomhelst kunna gå ut till ljuset i hallen. Kanske var det därför jag vågade övervinna rädslan och för första gången utforska mina tankekedjor."

"Ja? Fortsätt."

"Det var som om alla tankar föll på plats, alla kugghjul passade plötsligt samman, och verkligheten började röra sig. Det är det enda sättet jag kan beskriva det på. Det började som ett sug. Skuggorna sögs mot mig, eller jag mot dem. Halljuset dallrade som om ett skimmrande dis låg mellan mig och tryggheten. Jag kände hur benen tappade styrkan, och jag föll, eller kanske var det bara min kropp, för jag fick känslan av att jag stod kvar och såg mig själv falla. Och jag kände mig så oändligt stor men samtidigt, och kanske just därför, så oändligt liten. Allt omkring mig vilade i ett sällsamt ljus. Skuggor jag tidigare inte varit medveten om, för de alltid funnits där, var nu borta. Verkligheten har aldrig verkat verkligare för mig än just då. Och jag var mer rädd än jag någonsin varit tidigare i mitt liv. Det var då det slutade"

"Vad slutade?"

"Allt. Allt blev stilla igen. Jag låg på golvet och duschen strilade fortfarande över mig. Jag hade ont i tinningen, jag måste ha slagit i huvudet när jag föll. Känslan var borta. Alla färger och djup verkade på något sätt urvattnat jämfört med vad jag precis upplevt. Jag kände mig trött, nej mör. Som om jag stått i duschen för länge trots att det bara kan ha gått några minuter. Jag försökte intala mig att jag svimmat, men jag visste att något annorlunda hade skett. Och jag visste hur jag skulle kunna få det att ske igen. Bara tanken fick mig nästan att börja snyfta i panik."

"och sedan?"

"Sedan gick jag raka vägen till mitt skrivbord. Brydde mig inte ens om att torka mig eller klä på mig. Jag tog första papper jag kunde hitta och skrev ner precis vad jag tänkt på. Kanske mer enskilda ord, meningar och fragment av tankar än något med ett uppenbart inbördes sammanhang. Allt som frammanade Känslan. Pappret blev blöt och bläcket suddades ut, men jag skrev som besatt. Och utan att läsa vad jag skrivit tog jag pappret och gömde längst ner i min skrivbordslåda. Inte förrän då andades jag ut och kände ett visst lugn komma tillbaka till mig."

"Jag förstår. Och ni är rädd att ni är galen, är det det? Är det därför ni har sökt er till mig Mr Eremita? För i så fall har ni mycket kvar att bevisa. Jag tror inte att ni behöver vara orolig"

"Nej. Det är inte det. Jag vet att jag inte är galen.

Men försök föreställa dig att du är en streckgubbe och du vet inte om det. Du lever ett vanligt streckgubbe-liv, du slavar på ditt streckgubbe-jobb, offrar din streckgubbe-hälsa för att göra streckgubbe-karriär så att din streckgubbe-fru kan fylla ditt streckgubbe-hem med streckgubbe-saker. En dag, mitt i alla dessa bestyr, råkar du av misstag vrida huvudet.

Kanske är du ovaksam, eller bara oförsiktig, men plötsligt vrider du huvudet i en oväntad riktning, en riktning du aldrig tidigare sett, som du inte ens visste fanns. Du ser ut från pappret. Och ser djupet. Och du inser med obarmhärtig irriversibilitet att den här ytan, den här tvådimensionella verkligheten, bara är ett microskopiskt tvärsnitt av oändligheten. Du förstår att du är en del av oändligheten, du fortgår utan slut och att här och nu bara är en schimär. Och i ljuset av denna insikt ter sig ditt streckgubbeliv, ditt livsverk fram till denna punkt, meningslöst.

Du blir givetvis livrädd och vänder bort blicken. Du försöker glömma och leva vidare som förut, anstränger dig tillochmed hårdare än förrut. Men du lyckas inte glömma, inte undfly den ständigt tilltagande känslan av att du lever i ett streckgubbe-fängelse. Allt känns tomt och utan innehåll. Du har fastnat i den existensiella ångestens limbo.

Du vill fylla ditt liv med mening, men det omöjligt. Du har sett med egna ögon hur betydelselöst livet verkligen är.

Det är däför jag är här. Jag är rädd för att öppna lådan igen. Och jag är rädd för vad som händer om jag inte gör det."

”Mr Erimitus, jag måste erkänna att detta verkar vara en mer komplex fråga än jag först förstod. Jag är inte säker på vad jag kan göra för er, vad ni vill att jag ska göra. Men efter som er tid snart är ute, verkar det vara ett lämpligt tillfälle att avbryta sessionen, och så lovar jag att jag skall undersöka vilka möjligheter som står till buds tills ni återkommer nästa gång. Låter det bra? Skall vi säga nästa vecka, samma dag, samma tid?”

”Ja, gör gärna det doktorn.”

”Ja, men då säger vi så. Var vänlig att stäng dörren på vägen ut. På återseende.”

”På återseende”.

--
”Victor Emerita, session nummer ett, omdöme.
Patienten hänger sig åt grava paranoida desillusioner. Han upplever sig ha uppenbarat en djupare mening i tillvaron, och anser sig stå ovanför att bidra till samhällets bästa genom ärligt arbete och att solidariskt fylla den roll han är given.

Rekomendation.
Återsocialisering, helst medelst medicinering i kombination med positiv affirmation från omgivningen. Vid svag eller fördröjd verkan, kan chockterapi komma att bli nödvändig. Det är av yttersta vikt att patienten snabbt rekonditioneras innan denna sjuka fått djupare fäste, eller än värre, subversiva tankar sprider sig vidare till andra objekt.”