I min barndom hade jag en Chokladfarfar

han kom till oss varje fredag

med en flaska whiskey

och en näve RIGI chokladkakor

Min chokladfarfar skrattade alltid

trots att han var ensam och ledsen

Han levde för de kramar som bjöds

varje fredag

Jag älskade honom för den han var

och för det ljus han gav mina fredagar

än idag hugger det i hjärtat när jag ser

en RIGI chokladkaka

Rent vanemässigt så köper jag en

äter den

och minns barndomen

smakar på de tankar jag hade då

Livet verkade så enkelt på den tiden

den lilla chokladbiten gav mig energi

och kärlek som räckte en hel vecka

Jag undrar än i dag

om han hade levt längre

i fall vi inte hade flyttat...

Om han hade kunnat komma till oss

med Whiskey och choklad...

hade det räckt för att hålla honom vid liv?

Hade det räckt för att hålla honom borta

från järnvägsspåret?

Vissa frågor får inga svar...

men en sak vet jag...

att min Chokladfarfar var en underbar man

som gladde andra trots sin egen sorg...

Sånt kan få mig att gråta en skvätt

av sorg och glädje över livet...