Det vilade ett skimmer över slutet
lättsinnighetens
sken


Du fanns kvar i hennes händer
hela den drömtysta stilla natten
svagt
kvardröjande


Likt rimfrostens första slöja
kring längtans sammanflätningar
brast det som en bubbla
i verklighetens hårda
andetag




inte all romantik blomstrar




Det var luften som brann
i augusti
sista morgonen
för hennes hjärta
med för många
saknader


Så uppenbart
fanns inget nytt under solen
då tanken som smekte
rann som strömmar
av det hon hade kvar
när allt var glömt
som funnits


Förbleknade
när sorgfallen septemberluft
var hennes ända
väntan av
närhet









inte all romantik blomstrar