Jag tappar fotfästet
och faller, uppåt
genom den spruckna himmelen
mot det bländande ljuset

och jag hinner precis undra
är det så här det känns att flyga

innan jag tränger genom ozonlagret
som en fosterhinna
som att födas
fast in i mörker

för stjärnorna är bara solar
som alla kommer slockna en dag
och de svarta hålen
är portaler till andra dimensioner
exakt som denna

och Gud?

han är ljusår bortom
den mest avlägsna planeten
och han kommer aldrig hitta tillbaka
hit, till mig

men inget av det där
spelar någon roll alls
när du kommer och vänder min värld
upp och ner igen

och jag hinner precis undra
är det så här det känns att falla
utan gravitation

...