Från ingenstans faller vanmakt ner

knuffar känslor ur balans

skrapsår över själen

svidande

knappt blödande

allt rullas in i självömkan

skärs sedan upp av vass tunga

kroppen lägger av

sjunker ner på golvet

sittandes

huvudet mot den vita väggen

Nånstans börjar tårar komma

sakta med ett eget liv

Armarna drar till sig benen

för att kunna krama själens hjärta

Längst in är allt fortfarande helt

endast ytliga skador

Uppgivet

släpper taget om gråten

låter tårarna göra såren rena

Inväntar nya ärr

som minner om lärdom

och är en biljett

mot lyckan

en annan dag...