När paniken och sorgen sliter som vassa klor
och mörkret är svartare än natten
och man inte vet vad man ska ta sig till för det finns ingenstans att
gömma sig och ingenstans att gå
och man vill bara backa bandet så att det aldrig har hänt
och skrika nej och vakna och veta att det bara var en dröm för det har inte hänt får inte ha hänt för sånt ska inte hända
...då måste man ut
springa och springa och springa så svetten rinner och tröttheten dövar
smärtan
och sorgen dränks i ansträngda andetag och värkande muskler
och ilskan över livet och orättvisan driver muskler och kropp framåt
ändå
Sorgens tunnel är vass och värkande och mörk och lång och man blir så förbannat trött trött trött
Då måste man tro att det finns ljus
att mörkret inte är allt
sorg går inte över men lindras
livet fortsätter och man hittar tillbaka till glädjen
aldrig detsamma men det går att leva med
det går att leva med till slut
det måste man tro fast det inte känns så
det finns liv och glädje kvar som väntar på andra sidan sorgen
när såren har ärrats och läkts
och inte värker så förbannat längre