Som ett sömnigt tåg
går vi hem ikväll,
vi kurar ihop oss
under molntäcket
i förhoppningar om en himmelsäng.

Du sprang om mig
efter varje gatlykta,
vi lägger oss ner, vilar på
vallersviks sanddynor,
drömmer samma drömmar,
men aldrig om varann.

Vi plockar blomblad, från samma blomma
ställer frågor om lottokärleken
kanske liggandes på Hasse i Himlens
blombädd, vilsna och tagna
av samma person
när vi delar dröm.

Som om du retas med mig
pekar du på den stjärna
jag pekar på, nu.
En stjärna man får ta ner,
en stjärna som togs ner på jorden
innan den kom upp på himlen.

Med havrekuddar
under våra huvuden, så tänker vi
tänker vi på hur solen orkar
skina som ingen annan,
hur hon skiner som ingen annan och
varför du aldrig pratar,
aldrig ser och aldrig lämnar.

Du finns vid min sida,
när hon är någon annanstans,
du jagar mig förbi gatlyktorna vid Shell
men så fort jag släcker lampan
försvinner du.




Om skuggor ändå kunde prata.