Jag är så ledsen
men jag måste gå
jag kunde inte
stanna i idyllien
någon kom och
skyddsmuren rämnade
grinden fanns inte längre
och smärtans väg
var den enda utvägen
jag går och det gör ont
jag hoppas
att jag hittar hem igen
när den här resan är slut
och att det då finns
en plats där jag är hemma
en öppen plats
utan skyddsmurar och grindar

jag hatar mig
för att jag gör illa
jag hatar mig
men har inget val
jag vill inte
jag orkar inte
men jag måste fortsätta gå
tills jag kommer fram
till mig själv