Ibland måste man gå fast man inte vill
fast hela ens inre skriker NEJ
nej det kan inte vara så, det måste ordna sig, det är inte sant, det får inte vara sant. får inte....
paniken och sorgen tar kontroll
man blir förlamad, förnekar
för mycket att lämna, för mycket att förlora, för mycket...
men fienden som invaderat kroppen bryter ner
förstör, tvingar en att gå fast man vägrar och kämpar
knuffar en mot dörren - den definitiva utgången varifrån ingen
återvänder
visst skiner solen där på andra sidan
visst väntar frihet och hälsa och skönhet
men alla andra måste man ju lämna kvar
man måste gå ensam
lämna dem här med sorg och liv att ordna upp utan att man kan
hjälpa
och man är så trött...
vill hoppas ändå att Någon Annan finns
som orkar, som älskar, som ordnar och vakar över allt
som hjälper dem med livet
som är kvar
Och hoppet är att en dag, en gång
då ni alla mina älskade också har gått genom dörren
till den andra världen
då kan vi ses igen
och prata om hur det blev
skratta och gråta tillsammans och veta att nu
äntligen
behöver vi aldrig lämna varandra mer
så jag lovar
när dörren har stängts bakom mig och ni är ensamma
då ska jag sätta mig i solskenet mitt på den gröna ängen
och vänta på er
och jag ska ta emot er med alla skratt och tårar och kramar som jag inte
kunde ge er nu
för att jag måste gå