Det drar i mig
så fort planet har landat vill jag ner till havet
vandra längs med stranden
se vågorna vräka in och känna vinden piska mot huden
våldsamheten och kraften
den fria horisonten
den ändlösa himmlen som skapar lugn och klarhet i mitt inre

Jag kan gå i timmar
ensam med vind och vågor och sand
men familjeband
hänsyn
plikt och behov
kommer alltid före mitt behov av havet

Frustrerande
mörkret faller ju så fort i november och nu börjar det regna också!

Men
jag går ändå.