Jag minns en människa som sa att hon skulle bege sig till Grekland, för att hon uppskattade fårkött så mycket. Hon ville bege sig till det land där man lärt sig att på bästa sätt bereda får för att äta.

När hon kom dit, sökte hon kontakt med infödda greker för att smaka deras läckerheter. Men, de ville inte ge henne fårkött. Allting annat, bara inte får.

Man kan naturligtvis undra varför det var så. Orsaken var att fårkött för dem är som kungsörnens snabbmakaroner är för oss. Eller blodkorv. Det är ett nödvändigt ont att få i sig när inget annat ges. När det då kommer gäster, vill man bjuda på något extra. Man vill inte servera blodkorv.

Samma sak är det för oss som skriver. Vi skriver så som vi vill bli sedda. Vi vill bli lästa såsom det vi vill bli. Vi tar upp det som vi vill smycka vår självbild med. Vi vill dock inte visa fårköttet, vi heller. Vi vill inte servera blodkorv till våra läsare. Även om det är just det som är det geniala i vårt skapande, kan vi ibland t o m hämma och gömma undan det som är vårt unika i strävan efter att följa det som är 'fint'.

Ofta kan jag se detta hos poeter/författare jag mött här på sajten. Där finns väldigt ofta en distans mellan det verkliga jaget och diktarjaget och ju längre distansen mellan dessa poler är, desto mer smärta bor i det verkliga jaget. Det kanske är alltför kategoriskt att säga så, man jag kan ofta ställas inför ett sådant faktum i ett möte. Jag tror även att det stämmer gällande min egen person.

I våra diktarjag/berättarjag upplever vi omvärlden. Starka upplevelser bryter ibland igenom vår självbild, men regeln är att allt filtreras genom den självbild vi har och det som vi anser är värdefullt i dess sammanhang.

Det som är värdefullt för vår självbild, blir det som ständigt återkommer i våra texter.

Jag känner människor som bor i ett fullständigt kaos, men som skriver om drömmar och platser, minnesfragment och fantasier. Kanske för att komma ifrån. Kanske för att leva för en annan bild av sig själva än det som ligger häftat på huden.

Jag vet författare som inifrån slutna avdelningar berättar om sin enorma Godhet gentemot omvärlden, om den Sanning de är födda ur och hur de ska rena allt ifrån Ondo.

Det finns författare som skriver om stilla tankar i livet och att uppfatta stundens skönhet, men som i verkliga livet är uppspeedade pingpongbollar som knappt hinner uppfatta det rum de precis passerat.

Vi tar upp och beskriver , inte bara det som vi ser, utan det som vi anser att andra ska läsa av oss. Det finns ett värde däri som vi vill förmedla.

Jag själv skrev aldrig om den enorma bakfylla som drabbade mig, den gången i november då jag var uppe i Stockholm. Jag pratade aldrig om den spritdoftande svett som ångade ur mig när jag yrade ifrån hotellet till pendeltåget, morgonen efter en grotesk spritfest. Jag berättade aldrig att jag var färdig att spy på tåget och att jag fick koncentrera mig till det yttersta för att överhuvudtaget kunna hålla mig på fötter. Jag berättade heller aldrig hur det är att sen sitta i ett kundmöte och stinka svett o sprit och desperat söka efter tillvägagångssätt för att få tillvaron att inte trilla isär.

Däremot så berättade jag om kvällen innan, när jag stod på skybaren och såg ut över en stockholmsskropp, flörtande i mörkret, en fryst minut inför ett nytt perspektiv av en stad jag faktiskt älskar. Jag nämnde inte då att jag just klämt min sjunde drink och i det närmaste var stupfull.

Allt beror på att jag inte känner mig delaktig i den genre som karakteriseras av alkohol, bakfylla, sex, föräldrauppror, Wild&Crazy och andra onödiga gimmicks. Jag tycker t ex spritskämt är billigt och lättköpt i en så spritneurotisk kultur som vi befinner oss i. Troligtvis hade jag inte heller berättat om det ifall jag var en fullfjädrad smygalkoholist.

När en människa väljer att beskriva en kaotisk hemmiljö med ingrodd skit i alla hörn och veckogamla fartränder på kalsongerna, handlar det alltså inte om att beskriva sin hemmiljö. Det handlar också om att identifiera sig med den, att värdesätta den som en del av ens jag. Och man utgår ifrån att väldigt få andra har det så, att alla ska rycka till, äcklas eller påverkas i någon mån.  Men så, varför är det så värdefullt att beskriva denna typ av liv? Varför är inte Bengts saftblandarliv med 8 - 5 jobb och regelbundna helgdepressioner lika värdefullt som Davids tragiska liv som amfetaminslav?  Varför är detta destruktiva liv så mycket mindre värdefullt än ett med fyllor, slagsmål och spyor i soffan?

Jag kan irritera mig på återupprepandet av livsmönster, en gång definierat av någon med förmåga att skriva och med turen att befinna sig i rätt tid på rätt plats, sedan i blindo ständigt återupprepat av horder i den fattiga strävan att bli genom att göra. Nånstans därinne har vi alla en strävan över att kunna födas till en existens som sedd. Nånstans vill vi alla bli något. Men, ingen minns kopiorna. Nånstans därinne finns det också något som är just du, eller just jag. Ingen kan ta det i från oss. Det är inget som kan läras ut. Det är inget som återupprepas. Det bara finns där, och det är bara upp till dig och mig att vi hittar det. I dess uttryck blir både du och jag till.