Har kommit på att jag nog har en livskris. Så vanligt när man passerat ett antal år. Barnen börjar bli stora och man får mycket egen tid. Men vad fyller man den med när man inte längre behöver underhålla barnen? Man har liksom glömt bort att fylla på sina egna behov.

Vet knappt längre vem personen jag är. Är ju inte bara mamma som tar hand om hemmet.

Nu har jag inte ens längre ett hem för barnen. Jag bor här i min lilla lägenhet. Barnen dom har sitt hem hos pappa, hos mig sover dom mina veckor.

Vad har jag att erbjuda dom?

Känner mig överflödig.

Så har man haft en annan roll  på jobbet som man haft i 15 år. Men sen då? När man inte längre får var kvar på jobbet utan kastas ut i arbetslöshet. Börjar om i arbetslivet. Jaga arbete, räkna timmar.  

Hmm det är nästan som att  jag får börja om mitt liv. Jag blir som ung på nytt.

Ja jag minns ju hur det var. Jag ägde ingenting. Som nu. Jag fick förlita mig på bussar för att ta mig från olika ställen. Eller gå. Eller ringa någon kompis som hade bil.

Jag hade aldrig pengar utan lärde mig att leva för dagen. Ibland blev det kokt vatten och småfranska när tepåsarna var slut och det enda som fanns i skåpen var lite mjöl och smör. Eller så for jag ut på krogen fast jag visste att det var långt kvar till lön. Det gällde att leva och ha kul.

Man vikarierade och hoppade på alla jobb för att få in en fot någonstans. Ställde upp. Precis som nu.

Men det svider lite för jag tycker att vid den här åldern så borde man ju ha sitt på det torra. Men det är det jag inte har.Så känner mig ganska misslyckad.

Men jag får vända på tankarna.  Lämna det gamla bakom mig. Jag är i början av ett liv.

Precis som ungdomarna.

Föresten brukar väl ungdomar resa ganska mycket, vidga sina vyer.