I en tid då dagens politiska diskussion blir alltmer enfaldig, följer partierna efter och klumpar ihop sig i block och allianser.
För mig är politik intressant och livsviktigt. De politiska partierna känns däremot världsfrånvända och visionslösa. Det är dumhet och blindhet inför fakta som regerar. De utnyttjar tidens frånvaro av samhällskunskap och historielöshet och tar fasta på gratistidningarnas trådtunna skrämselpropaganda.
Jag kan känna mig väldigt främmande för dagens politiska lösningar. Alla perspektiv ser ut att åtgärda symptom och inte orsaker. Följden blir att källan till problemet kvarstår, men yttringarna av dess konsekvens tenderar hela tiden att ändra sig, varefter man 'tätar' hålen.
Ett intressant ämne i politiken är skolan, just för att det är ett praktexempel på oförmågan att egentligen ta itu med grundproblemet.

Största delen av debatten idag består i att det inte är någon pli på eleverna och det är ingen ordning i skolan, anförd av skolminister Jan Björklund som gjort sig en lysande poltisk karriär på ohyfsade ungdomar. Det har bildats två läger, där motlägret i sedvanlig enfald inte pekar på andra faktorer eller föreslår en annan inriktning, utan istället hävdar att det inte alls är kaos i skolan. Tvärtom.

Det är för mig obegripligt att i ett skede där tusentals barn går ut grundskolan med betyg som sänker deras livsvärde, att man då diskuterar ordning och reda. För min del så kan jag inte uttala mig, faktiskt. Men jag tror inte att kaos i skolan är det enda enskilda problemet. Däremot tror jag att de som jobbar med att lära barn, de som utbildar och driver utbildning av barn, är de som bäst kan säga vad som behövs för att barn ska lära sig mer. Och eventuella ordningsproblem ser också annorlunda ut beroende på vilken skola problemen är i.

Av den orsaken ser jag inte det som en politisk fråga, mer än att definiera uppdraget till de som utbildar. Och det uppdraget skulle i stort se ut på följande vis:

1. Låt varje skola få anslag efter hur bra resultat som eleverna uppnår.

2. Låt skolverket arrangera rikstäckande tester av alla skolklasser och låt dessa tester vara vägledande för elevernas resultat.

3. Ge skolan betydligt större befogenhet gentemot eleven att kvarhålla, omplacera och anpassa utbildning för.

Du kanske tycker det känns fel och nyliberalt att låta stor del av utbildningsansvaret ligga på de enskilda skolorna, samt belöna dem för det resultat de arbetar fram? Är man stor i käften kan man ju t o m dra en jargong om att utslagningen och segreringen blir ännu värre. Men, kan det bli värre, när det är nästan varje år som toppresultaten i Sverige alltid finns i Danderyd eller Lund?

Det Kanske också känns vidrigt att pengar ska driva viljan att få elever att lära sig. Men, tyvärr har jag aldrig sett någon yrkeskårs idealism få fram resultat så bra som pengar.