Hur undrande står inte träden,
inför din nakenhet

dröjande vid, det bottenlösa

skymningen aldrig närmare än så,
än vid dina ögons horisont


hör du vinden viska;

lyss till gången tid som passerade
ett dåtidsmörker,

fallen ur dina öppna händer

steg mot framtid närmare marken,
rötter runt det formlösa


formar ett jag,
en morbid bild av döden

ännu ett ansikte mot världen
öppnar stänger


hur tecken bidar liv
ett foster ur myllan växer
tänjer vrider, moturs




lusten att falla