hjärtat ligger i rytm med de oljefläckar som vandrat upp längs ena vaden, styr hopp och tro

Min dunkande huvudvärk gick över i ett molande just som solen bröt igenom molnen och mässbasen kallade in mannarna till lunch. Kära dagbok, natten har varit öm. Jag har haft så ont och har ännu både här och där. Min far rynkade sina ögonbryn och förbjöd mig att någonsin ta mig ner till maskinrummet igen, utan hans vetskap. Ja, jag borde vetat bättre. Det var ju storm. Jag tyckte det var spännande med båtens ryckningar och kände mig van som den bäste matros då jag tog mig nerför trapporna av stål. Men fartyget krängde till ganska så häftigt just när jag skulle ta sista steget. Manfred stod och kolade och jag vinkade leende. Samtidigt kände jag att min sida rann rakt in i trappräcket, blocket flög iväg tillika mina pennor åt alla håll och kanter. Jag slant ner på golvet och sen blev det mörkt. De berättade sedan att jag slog i bakhuvet i sista steget.

Manfred hade slängt skyffeln och kommit ångande och höll själv på att slinta snett i en krängning innan han hann fram till mig och frågade fröken Elionora hur det gick, och han fick inget svar. Orolig och med röda kinder bar han mig upp till kapten. Far blev tillkallad och han sprang sedan efter matros Oliver som han visste hade studerat läkekonst. Oliver närde en dröm att en gång bli läkare, dock var studierna dyra och han behövde arbeta in pengar. Fartyget hade ingen skeppsläkare ombord den här gången som vanligen brukligt.

Jag kvickade till så småningom. Öppnade mina ögon och såg dimmigt åtta par oroliga ögon titta ner på mig.

Manfred tog av sig sin blå keps och sade suckande "att det är tur att ho äntligen slår upp ögera". Jag log då spontant och kände hur det sträckte bak öronen och gjorde ont. Min vänstra sida ömmade och de sade att jag hade ett rejält blåmärke där. Mitt högra byxben var uppdraget och där hade jag blivit märkt av ett gäng oljedroppar. Oliver sade till mig att han ska försöka få tag på lite sprit så att jag kan lösa upp dem.

Kapten kom med nyheten vi dlunchtid att han hört att stormen kommer att bedarra under natten och vi troligtvis kan gå in i hamn i morgon.

Mitt hjärta ömmar än mer än något i min kropp. Gustav, jag lovar att jag ska vara stilla tills du skymtar fartygets för.