Kloktanten: Man måste förlåta att man blivit övergiven och gradvis klippa relationens trådar en efter en...

Sorgepuckot: Hur skall man förlåta någon som inte behöver förlåtas och som inte valde att lämna - och jag har slängt alla sorgetrådssaxar åt helvete, för jag vill inte och dessutom har jag metaforvärk...

Kloktanten: Nu nä, men det kommer att gå på sikt. Minns att du har det värsta bakom dig. Hur svårt det än är nu, kommer det att bli sakta bättre. Lite fram och tillbaka men sakta bättre...

Sorgepuckot: Det vidriga är att hantera sin längtan när den griper tag. Sin längtan över allt det som inte blev. Fast visst... Den går ju att hantera på ett sätt. Jag lever ju fortfarande och jag kan ju faktiskt jobba en bråkdel av några procent och städa och så...

Kloktanten (belåtet): Du ser själv att det händer lite saker med dig, motvilligt men dock. Jag tycker att du är en resursrik person som har klart för dig vad som sker med dig trots all din förtvivlan...

Sorgepuckot (inte helt utan sarkasm): Tycker du det är resursrikt att börja varje dag med att önska sin egen död för att få chansen att återförenas med sin älskade?

Kloktanten (oberört): Ja, det tycker jag. Du kan uttrycka och leva ut dina känslor och som du själv säger är dödslängtan en helt annan sak än att faktiskt längta efter att ta sitt liv - eller hur? Du talar ju i samma andetag om ert gemensamma livsprojekt och dina barn som du älskar.

Sorgepuckot: Jo så är det. Fast inte fan mår jag bättre av det. Och något större stöd till dem har jag inte varit.

Kloktanten (inte utan viss värme): Jag tycker du är både tapper och klok och att du reder dig förhållandevis bra. Nu har det gått en timme, men vi ses ju snart igen.

Sorgepuckot: Tack skall du ha för idag. Och tack för att du faktiskt hjälper mig. Även om vi båda två många gånger säger självklarheter, så funkar du och jag mår mycket bättre av att tala med dig.