Det är inte bara så att bilder kan säga mer än tusen ord. Det finns bilder som når längre in i kroppen än någon spark, spruta eller kula. Det finns bilder som kan störta presidenter, som kan skaka om hela nationer.

Idag tog jag mig tid att se alla delar av Rush to war på Youtube. Och det krävs inte ens en sekund att se något som vänder om ditt inre och får dig att gråta. För mig var det inte någon bild av sönderbombade människor. Det var inte tortyrbilderna ifrån Abu Ghraib. Det var inga missiler eller alla siffror på förmodade döda i decenniets mest meningslösa krig. Det var en bild på en man, uppbunden och med en säck på huvudet, som satt på marken och höll om och tröstade sitt eget barn, ett barn som i sitt kroppsspråk personifierade rädslan. Tusen tankar flyter igenom mig idag, om kriget i Irak, om kriget i mellanöstern, Om Bush, Obama och om världen imploderat ifall någon kunnat göra ett sandkorn av varje smärta.