Jag talar inget vackert språk

när frustration stavas mitt namn

Rakbladsvassa ögonblick rinner fram

skär bort bitar från drömmar jag byggt

Hopplösheten kryper över ryggen

lägger sina kalla händer på mina axlar

skakar min kropp

så att ångestvattnet

som samlats inom mig 

forsar fram 

möts av torra, snart våta kinder 

Jag talar inget vackert språk

när mina läppar formar vanmakt

och ger ny kraft i lungorna 

läten från en svunnen tid 

möter dagens mörkaste ljus

Det ekar dovt i den grotta som kallas livet

Hukar mig

kryper ihop mot kall stenvägg

söker skydd för mina drömmar

längtar mig bort 

blundar ett tag

Önskar mig hel igen 

Plockar blad ur min längtan

finns

finns inte

finns

finns inte

finns...