Nu är jag trött

Livet kräver sitt och vi andas och lever och älskar och sörjer och skriver och skriver eller
åtminstone jag men nu
så är jag så trött
Javisst klockan är mycken men inre tröttheten när man känner med huvudet
mot handfatet att det faktist
faktist
inte skulle störa mej ett dugg om jag bara fick vila
om så förevigt.

Jag har gråtit och jag har sörjt för en livstids själar
och jag gråter ännu
saknadens bindningar slits mitt itu
och jag håller var reva i mina händer

Ingenting för dem samman vad jag än gör
och varje gång jag ringer så ska du ringa upp och
jag andas tyngre och tyngre och hjärtat fylls av förtvivlan
och jag fortsätter min vardag och jag ler och skrattar
och jag sjunger barnkammarvisor och fixar busstider och middag och jag städar och blir förvånad för
varje gång jag står och tröttheten äter och äter och äter
snart
finns inget kvar
förutom pannavtrycket
mot handfatet och denna eviga
längtan.