Det kändes varmt i själen att blunda och tyst sitta kvar bland alla människor i den lilla bastun. Ingen sa nåt och alla var inne i sin egen lilla process. Och jag kunde känna en samhörighet i det. Det fanns inte längre de där små centimetrarna som markerade våra kroppsliga sfärer. Det fanns inte längre någon avsky emot att vi alla blandade vårt svett. Orden fanns inte längre, men vi visste alla därinne vad det betydde när någon gnydde eller stönade. En enorm trygghet och kärlek fanns i mig när vågorna av pulserande kroppar spreds in i min, när tunga andningar dansade längs min hud. Tanken slog mig att det måste vara så här att meditera tillsammans.