Mitt i allt det stoj som nu uppstod bröt plötsligt en spröd stämma in, framförd av herr Kanin som i sin belägenhet nu fått grodperspektiv på tillvaron.

- Varför?

Klaschnock stannade upp, betraktade det kaotiska mönster som herr Kanins inälvor skapade. Därefter böjde han sig ner mot honom och sa med en lugn stämma:

- Du vet mycket väl att vi aldrig tillåter ett naturligt beteende. Ty, det skulle kunna ge en antydan om att det naturliga skulle vara det normala, att kor äter gräs, att natt skulle följa dag, att kaniner äter morötter, att människor skulle vara djur, att vi alla skulle bo i hyddor och odla potatis, att det liv vi lever nu skulle vara galenskap. Och blotta tanken gör Gladys vaaaaansinnig. Gladys är inte naturlig. Hon är norm. Inget annat får motsäga detta.

Herr Kanin hinner inte säga många tveksamma "men" innan Klaschnock kommenderar fram lollipopadeuren.

- Koka upp karamellgrytan! Väpnaren började rota runt bland samlingen av attiraljer och pottloskor. I rask takt värmdes och fylldes grytan av det ivriga sällskapet. Alla deltog utom herr Kanin som låg i yttersta kval och kände livets veke sakta brinna ut. I hans alltmer glasartade ögon blänkte lollipopadurens mässingskropp när väpnaren närmade sig. Dagens karamellbrygd puttrade färdig i grytan. Det var dags.

- Seså, ge oss nu ett leende, skrattade Klascnock när de med visst besvär skruvade fast den klotformade karamellformen runt herr Kanins huvud. Strax därefter öppnade de en ventil och via en tratt hällde ner den kokheta karamellbrygden. Herr Kanins sargade kropp började sprattla intensivt under en kort stund för att därefter komma till ett definitvt stillestånd. Medan karamellmassan fick svalna, passade sällskapet på att stämma upp i en folkkär sång.